Filmrecension: Green Book – mera feelgood än såhär blir det inte
Det är svårt för en film att leva upp till förväntningar som haussats upp av diverse kritiker, pris och Oscarsspekulationer. Men verklighetsbaserade Green Book håller för trycket och sprider idel filmatisk lycka.
Det finns filmer som sveper en med sig från första ögonblicket. Som får en att skärpa alla sinnen samtidigt som man emotionellt släpper alla hämningar.
Och det är något med de inledande scenerna i Peter Farrellys Green Book som åstadkommer just detta.
Det är tidigt sextiotal och vi befinner oss på krogen Copacabana i New York. På scenen sjunger en amerikansk svärmorsdröm om "that old black magic" för en entusiastisk, vit publik.
Det är rökigt, stökigt och bäddat för trubbel.
I garderoben tar en snygg brud emot en maffiosos dyrbara hatt medan en stöddig inkastare ser till att viktiga gäster lotsas fram till rätt bord.
Och när det slutligen blir bråk är det den stöddige som sopar undan problemen med ett eller flera välriktade slag.
Den träffsäkre väktaren heter Tony Vallelonga, men kallas Tony Lip. Och hans liv kommer snart att ändra riktning.
Driving doctor Shirley
Den Tony vi lär känna har en självkänsla lika stark som hans nävar är stora. Och hans aptit på livet är om möjligt ännu större.
Han har nämligen valt att följa sin fars uppmaning om att göra allt till hundra procent. Vare sig det gäller att skratta, äta eller älska.
Det innebär också att han ärar de kontrakt han skriver under. Även när det handlar om att tillfälligt agera chaufför åt en pianist som skall ut på turné.
En klassiskt skolad pianist som är välartikulerad, välsituerad och... svart.
Kan man tänka sig något mer provocerande än en svart man med en vit chaufför på resa genom 1960-talets amerikanska sydstater?
Både flyt och djup
Det krävs inte mer än några minuter för att man skall inse att den verklighetsbaserade Green Book är en film med flyt.
En film vars handling rullar framåt i exakt rätt tempo. En handling byggd på relativt få rollkaraktärer och element, men som i gengäld hinner gå på djupet.
Efter att i decennier varit starkt förknippad med galna komedier som Dumd & Dumber (1994) och There´s Something About Mary (1998) visar regissören Peter Farrelly att han kan åstadkomma underverk när han ger sig i kast med ett seriöst innehåll.
Ett innehåll som trots lättsamt grepp bärs upp av tunga stenar som förtryck, fördomar och renodlad rasism.
Själva filmtiteln anspelar på The Negro Motorist Green Book - en guidebok som skrevs på 1930-talet för att informera svarta resenärer om vilka motell och restauranger som stod öppna för dem längs rutterna genom USA.
Det fina med Green Book är att den inte stannar vid de påtagliga orättvisorna utan att temat utvidgas till att också handla om behovet av att definiera och acceptera den egna identiteten.
Att veta vem man är, vad man står för och hur långt man är beredd att gå i kortsiktiga kompromisser för att eventuellt uppnå långsiktiga resultat.
Dynamisk duo
Det finns inte nog med superlativ för att beskriva Viggo Mortensens och Mahershala Alis enskilda insatser och det är - om möjligt - ännu svårare att beskriva det fina samspelet mellan dem.
Relationen mellan Tony och Shirley präglas nämligen av en air av respekt och innerlighet som påminner om de bästa stunderna i Janus Metz´ film Borg/McEnroe (2017).
Det handlar om den typ av magi som uppstår när två helt olika människor möts i en gemenskap som ingen annan till fullo kan förstå. Eller tafsa på.
Det enda smolket i bägaren är de invändningar Donald Shirleys (1927-2013) efterlevande kommit med. Invändningar som låter förstå att filmskaparna tagit sig väl stora friheter när det gäller såväl faktiska skeenden som relationen mellan huvudpersonerna.
Men om man trots detta väljer att omfamna filmen i dess nuvarande feelgoodutformning är det faktiskt fullt möjligt att lämna salongen med en underbar känsla som hänger kvar i flera timmar.
En känsla av att det faktiskt går att förändra världen. Med hjälp av kärlek och respekt.
