Han är det stora spännande samtida dramatikernamnet – nu på Finlandsbesök

Hur lyckas man skriva ställningstagande berörande teater om flyktingkatastrofer och nyfascism, utan pekpinnar, utan att man som åskådare känner att ”det där har vi redan hört”. Tyska Roland Schimmelpfennig lyckas. Tomas Jansson frågar hur det går till.

Här har vi en europeisk samtidsdramatiker som till och med har hittat till finlandssvenska scener, hela fyra gånger. Som bäst spelas han på Teater Viirus i Helsingfors.

Så hör Roland Schimmelpfennig också till Europas mest spelade samtidsdramatiker. Hans pjäser har satts upp i ett 40-tal länder, dessutom är han oerhört produktiv. Han skriver i genomsnitt två pjäser varje år, och har förutom det hunnit med två romaner och otaliga hörspel.

Hur är det ens möjligt?

- Jamen det här är min passion, svarar han. Och egentligen kunde jag skriva ännu mer, det finns dagar då jag inte gör nånting annat än bara tänker efter. Jag har en lång lista på idéer som jag vill skriva, och tyvärr blir den listan bara längre och längre hur mycket jag än skriver.

Då Roland Schimmelpfennig nu äntligen besöker Finland, visar han sig vara just så välformulerad som man utgående från hans pjäser kunde föreställa sig. Och sympatisk. En mellaneuropeisk svartklädd småskäggig intellektuell som inte suckar över att tvingas analysera sin konst, utan frikostigt delar med sig av sina tankar.

Han talar om sig själv som en del av en privilegierad europeisk generation som vuxit upp i trygghet, i ett Europa som kämpat för och uppnått fredlig samvaro. ”Och att det nu ser ut att kunna braka ihop är en tragedi”.

- För min generation har fredsrörelsen och miljörörelsen varit saker man kämpat för. Men den politiska högerkanten har man inte tagit på allvar, där måste man nu vara på sin vakt.

Och det skriver han också om.

Pjäs om förförisk fascism

Den av hans pjäser som jag nu själv gärna såg att någon teater snabbt skulle sätta upp i Finland heter Vintersolstånd (Wintersonnenwende, 2014).

Det är en historia om en etablerad vänsterintellektuell familj som strax före julafton får besök av en man med samtalsämnen om skönhet och fornnordiska myter, som spelar Chopin och verkar så världsvan. Han hämtar med sig ett slags förförisk fascism till ett universitetsutbildat värdpar, som trots böcker om tredje riket i bokhyllan inte vet hur det ska förhålla sig till sin obekanta gäst.

- Jag visste att jag på något sätt ville behandla fascism och nationalism, och Tysklands nya höger, berättar han nu om den fem år gamla pjäsen.

- Jag ville visa åskådaren hur semifascistiska teorier kan låta som stor konst.

Man kunde föreställa sig att den skulle ha väckt stort intresse i hemlandet Tyskland, men så är det inte.

- Jag ser den som en av mina absolut viktigaste pjäser, men tyvärr är den väldigt lite spelad i Tyskland. I England har den blivit en stor framgång, men i Tyskland togs pjäsen mer som en kritik mot den etablerade vänstern som man gjorde sig lustig över.

Du skrev den 2014, innan Donald-Trump-fenomenet. Hade du då kunnat föreställa dig vad de kommande åren skulle hämta med sig?

- Nej, verkligen inte. Trump hade jag definitivt inte ens kunnat föreställa mig, inte riktigt heller den nya tyska högerns framgång. Det har blivit värre än vad jag hade trott att var möjligt.

Vintersolstånd är ett typiskt exempel på hur Schimmelpfennig lyckas behandla stora samhälleliga frågor utan att vara det minsta förutsägbar eller lättolkad, utan pekpinnar och färdiga lösningar.

Det gäller också för den nu Viirus-aktuella Den stora elden, som tangerar stora frågor som klimatförändring och flyktingtragedi. Här bygger han upp tydliga konfliktbilder mellan olika grupperingar, hur en liten spricka växer sig till en avgrund. Men han väver in problematiken i ett slags sagoberättande som gör det möjligt att studera frågorna med nya ögon.

Hur förvandla en mänsklig katastrof till teater

- Det är oerhört komplicerat att förvandla en politisk situation eller en mänsklig katastrof till ett teatertema, säger han då jag frågar hur han lyckas med det.

- Realiteterna skriker efter något mer än vad teatern kan erbjuda, för verkligheten handlar ju om liv och död. Så då måste man försöka hitta ett nytt språk, eller behandla temat på ett sätt som andas och lockar åskådaren till att hitta ett nytt sätt att se på vardagen och verkligheten.

- Klart det är svårt, för idag lever vi vardagen via medier, vi ser alla bilder, vi känner till allting, men det blir så stort att vi gärna håller det ifrån oss. Vi vet vad som händer, men det når oss inte. Därför behövs konst som kan öppna ögonen och får oss att se på allt på ett nytt sätt, som förför vår hjärna och kanske vårt hjärta.

Och hur gör du det?

- Jag tänker att man skenbart måste föra berättelsen bort från själva temat, och sedan liksom bakifrån återvända till kärnfrågan. På det sättet kan man försöka få sin publik att återupptäcka något som redan finns där, och att man då kan studera fenomenet med friska ögon.

Om konsten kan lyckas med det, då kan man väl tänka sig att man med konst också kan förändra världen?

- Nåja, man får inte förvänta sig för mycket av konsten. Inget konstverk ingen teater kommer att förändra världen. Men förstås finns det en hel rad konstverk som förändrat världen i det avseendet att de lyckats förändra åsikter. Det handlar om att nå åskådaren på nya sätt.

- Det är den stora utmaningen, att göra konst till något som kan öppna upp för nya synsätt.

Poetisk skönhet som kamouflage

Schimmelpfennigs pjästexter ser ofta mer ut som prosatexter än som dramatik. De är fyllda av poetisk skönhet som snyggt kamouflerar en samhällelig vrede. Här finns en absurd humor, inslag av sagoberättande, ett slags shortcuts-berättande som får trådar som egentligen inte har med varandra att göra att snyggt vävas samman till en helhet. Och som tematisk startpunkt har han ofta karaktärer som tvingas förhålla sig till stora frågor som de inte riktigt vet vad de ska göra med.

Samtidigt har hans mix av olika stilar gjort honom svår att definiera, på ett sätt som får honom själv att skratta till.

- Tyska kritiker har alltid haft enorma problem med att kategorisera mig, vilket jag egentligen tycker är komiskt, att de fortfarande kämpar med att kunna placera mig i någon specifik låda. Ibland kallar de mig för sagofarbror, ibland för en av våra få politiska dramatiker, ibland är jag surrealist... Det är riktigt roande för mig att följa med.

För Schimmelpfennig är textens rytm oerhört centralt. När han skriver handlar mycket om att känna efter att språket stämmer musikaliskt.

- Innan jag skrivit en mening vet jag om den ska vara lång eller kort, om den här repliken kanske bara ska innehålla ett enda ord. Men varför det är så viktigt för mig? Det kan jag inte svara på, det är bara något som för mig bara måste vara så. På samma sätt som en viss färg är avgörande i ett konstverk, en viss ton i musiken.

Film som viktig inspiration

Roland Schimmelpfennig hör till en generation pjäsförfattare som präglats mer av film än av teater. Han säger sig beundra Shakespeare, men det är från filmen som hans viktigaste förebilder kommer – namn som Fellini och Antonioni är namn som han lyfter allra högst.

Från filmen kommer också regeln att publiken aldrig får känna sig uttråkad. Schimmelpfennig citerar filmlegenden Billy Wilder som talade om sina tio budord, av vilka de nio första var ”thou shalt not bore”, du skall inte tråka ut.

- Det finns en publik, och den måste fångas. Ifall den känner sig uttråkad är pjäsen inte bra. Och det har ingenting med underhållning eller showbusiness att göra, det har att göra med om temat är tillräckligt stort för att kunna intressera eller hänföra eller förarga åskådaren.

Och nu?

Nu säger han sig vila litet, genom att skriva ett operalibretto, ”men det baserar sig på en redan existerande text så det känns mest avstressande”. Dessutom avslutar han arbetet på sin tredje roman, något som också känns som att rensa tankarna från pjässkrivandet.

Ja, hans lista på idéer som bara måste förverkligas verkar inte ta slut i första taget.

Teater Viirus fortsätter spela Den stora elden under våren.