Kommentar: Missar dagens barn Den Stora Bioupplevelsen?

Bilder, bilder, bilder. Det regnar visuella intryck över oss från morgon till kväll. Frågan är vilken funktion biobesöket fyller i en värld av youtubeklipp, instastories och tv-serier?

När man som förälder börjar tala om den egna barndomen som ett under av förnöjsamhet och aktivitet är det ofta skäl att bromsa in. Fylldes dagarna faktiskt av idel frisksport och kottar som förvandlades till kossor?

Jag är inte så säker på det.

Det som däremot är ett obestridigt faktum är att utbudet på visuell underhållning en gång i tiden var betydligt mindre än det är idag.

Vilket innebar att varje biobesök betydde något, förvandlades till en happening man såg fram emot och levde med länge efteråt.

Många tvingades spara eller tjata sig till veckoslutets biljettpengar.

Frågar man dagens unga om de vill gå på bio är det fullt möjligt att man möts av motfrågan ”hur lång är filmen” snarare än stående ovationer.

Ett biobesök är nämligen en tidsrymd som utestänger all annan kommunikation. En ocean av tid då det inte går att spela, whatsappa eller skippa klipp när det känns tråkigt.

Kanske är det bara en tidsfråga innan den yngre publiken börjar uppfatta film mera som mental fiskleverolja än lockande underhållning.

Än sen då?

Så vad spelar det för roll varifrån barnen hämtar sina visuella intryck eller i vilken form de levereras? Är inte huvudsaken att de blir vana bildanvändare?

Visst spelar det roll! Kanske i ännu högre grad nu än tidigare.

Inte bara är själva biobesöket en alltomfattande upplevelse, filmen i sig är också en helhet. En berättelse med en dramaturgisk båge och ett tydligt mål.

En berättelse som förutsätter koncentration och som med hjälp av lite emotionell inlevelse kan ge upphov till tankar och tolkningar.

En berättelse som med fördel kan delas med andra, gärna också någon vuxen. Alltför ofta tillskriver vi barnen alltför stort ansvar för sina filmupplevelser – inbillar oss att de förstår mer än de gör.

Just för att de är så ”bildvana”.

Men det faktum att barn dagligen processar en stor mängd visuell information innebär inte automatiskt att de förstår vad de ser. För en tioåring behöver det inte alls vara självklart att det som händer på duken inte händer på riktigt.

Språk och identitet

När man talar om vikten av tillgång till barnfilm på det egna språket gäller det att också minnas att det inte bara är den språkliga tillgängligheten som är viktig.

Minst lika viktigt som det är att få se Paddington dubbad till både svenska och finska är att man erbjuds filmer som speglar den egna verkligheten.

Miljöer, människor och situationer man kan identifiera sig med.

För finlandssvenska barn som inte ännu kan finska är det lätt hänt att en del av tillvaron blir rikssvensk. Den senaste Sune eller Lasse Maja-filmen känns kanske mer lockande än inhemska framgångar som Onneli & Anneli (Ada och Glada) eller Risto Räppääjä (Risto Rappare).

Det är naturligtvis ingen katastrof, men ändå lite synd om språket utgör en tröskel när det gäller miljöer som annars är bekanta.

Kanske man kunde fundera på att dubba även inhemska spelfilmer för barn – eller ännu hellre satsa på att ge utrymme för bägge språken inom ramen för deras handlingar?

Diskutera mera

Film för barn och unga skall inte behöva vara antingen action light eller pedagogiskt uppbyggda historier om rasism och mobbning – men de måste kännas angelägna. De måste kännas äkta.

Och så skadar det inte om de diskuteras och analyseras lika ingående och kritiskt som alla andra genrer.

Det man ser som barn bär man nämligen med sig genom livet. Varje film kan befästa eller utmana rådande värderingar och trender. På gott och ont.

Poängen är att varje biobesök även i fortsättningen har förutsättningar att sätta spår, betyda något. Åtminstone så länge vi vuxna bemödar oss om att lotsa nästa generation mot upplevelser som förutsätter lite längre koncentration än de åtta sekunder generation Z (födda efter år 1995) sägs vara villiga att ägna det material som dyker upp på skärmen.