NHL-lagen har lämnat hatkulturen och ”avrättningstacklingarna” bakom sig – nu tvingas rivjärn som Komarov forechecka smartare: ”Spelet har blivit snabbare”

Det tacklas allt mindre i NHL. En snabbare och mer teknisk liga har lett till att spelet samtidigt har blivit säkrare. Men det finns ändå röster som efterlyser mera hat i rinken. Man är ju en idiot, säger Rasmus Ristolainen till Yle.

”Om du inte vinner över dem i en gränd så vinner du inte över dem på isen heller”

Det brukade Toronto Maple Leafs-ikonen, chefstränaren och klubbägaren Conn Smythe säga. Smythes tumregel var länge lag i NHL. Att kunna tackla och använda knytnävarna var ett krav. Spelarna förutsattes vara tuffa såväl psykiskt som fysiskt.

Men till och med en urtraditionell liga som NHL tvingas till förändring. Den stereotypiska nordamerikanska hockeykulturen har fått ge vika. Först började slagsmålen i NHL minska, nu är det tacklingarna som är på tapeten.

Frågar man nästan vem som helst som är aktiv inom NHL är svaret det samma: Förändringen inom tacklingskulturen i ligan har varit väldigt kraftig de senaste åren.

Man tacklar fortfarande, men mer sällan och dessutom smartare än tidigare. Det här stöds inte bara av spelarnas iakttagelser utan också av statistiken.

Kings "visade vägen"

De ”tuffaste åren” i moderna NHL bevittnades strax efter att Los Angeles Kings vann Stanley Cup våren 2012. Många lag tog efter Kings fysiska spelstil – inte minst Toronto Maple Leafs som följande säsong ledde ligan med ett medeltal på nästan 39 tacklingar per match.

Två år innan var det Columbus som tacklade flitigast, men gjorde det endast genomsnittliga 32,9 gånger per match.

Sedermera har Toronto lämnat den tacklande spelstilen bakom sig – och är verkligen inte ensamma. Säsongen 2014-15 var det 13 lag som snittade över 30 tacklingar per match, medan Montreal förra säsongen toppade ligan med endast 30,9 tacklingar per match.

En notering som skulle ha räckt till för en 13:e plats tre år tidigare.

– Kulturen har definitivt förändrats, säger Vancouvers Erik Gudbranson, känd för sin fysiska spelstil, till Yle Urheilu.

– Det finns flera orsaker bakom det här. För det första har ligan försökt göra spelet säkrare. För det andra är storleksskillnaderna så pass stora mellan spelarna så att det är svårt att tackla. För det tredje har kidsen förändrats. Juniorerna tar nu efter Connor McDavid och Matt Barzal – de vill vara snabba och tekniska, förklarar han.

Juniorer får inte tackla längre

Det ligger också en medveten satsning i att rikta unga ishockeyspelares fokus från tacklingar till det tekniska. I Kanada, där grenens fysiska element alltid respekterats, har man under de senaste åren tagit avstånd från tacklingar i allt för låg ålder.

Enligt en studie som genomfördes i provinsen Alberta orsakades 600 hjärnskakningar av tacklingar hos barn mellan 5 och 17 år under bara en säsong.

Man har sedanmer förbjudit juniorer under 13 år att tackla både i Kanada och i USA. I vissa ligor får juniorerna tackla först då de fyller 15.

– Det har i sin tur lett till att man inte uppmuntrar juniorer att spela fysiskt. Mitt barn fyllde nyss tio och han fåt tackla först om fem år. De spelar på ett helt annat sätt än vi gjorde, säger Rob Ray, som noterades för över 3200 utvisningsminuter i NHL, till Yle Urheilu.

Gudbranson anser ändå att det inte är en svartvit fråga.

– Jag åkte på några ordentliga smällar som junior. Det lärde mig att läsa spelet på ett annat sätt. Man lärde sig att känna igen kommande tacklingar, och hur man skulle ta emot dem. Det här myntet har två sidor och jag köper bådas argument, säger han.

"Spelet har blivit snabbare"

Ur NHL:s perspektiv har spelets evolution lett till att ligan nu är fylld med tekniskt skickliga spelare i motsats till rivjärn. Det finns helt enkelt inte längre utrymme för ”goons” i fjärdekedjorna.

Om man tar en titt på Stanley Cup-vinnarnas tacklingsstatistik så har de i regel hittats i mitten av hela ligans tacklingssnitt. Endast Los Angeles Kings står ut som undantag på 2000-talet.

Chicago tacklade till exempel minst respektive näst minst då de vann Stanley Cup 2013 och 2015.

– Spelet har blivit snabbare, man hinner inte med tacklingar på samma sätt som tidigare, summerar i sin tur Finlands egna tacklingsmaskin Leo Komarov.

– Backarna håller inte pucken lika länge. Ifall man börjar tackla dem så är man snabbt helt utanför spelet, förklarar han.

Rasmus Ristolainen är inte riktigt på samma noter.

– Jag tacklar nog ganska mycket och det känns nog som att jag åker på smällar också. Men visst är det så att ligan blir yngre, skickligare och snabbare. På så sätt har det förändrats, säger han.

Scott Stevens-tacklingar inte möjliga längre

Komarov och Ristolainen spelar förstås helt olika positioner. Komarov är en forecheckande forward som förväntas använda sin kropp medan Ristolainen är en back – som inte på länge kunnat dela ut stora och farliga tacklingar som t.ex. Scott Stevens gjorde i tiderna.

– Det gäller att välja sina tillfällen riktigt väl. Missar man sin tackling så är man ute, säger Gudbranson.

Ville Nieminen, chefstränare för Pelicans och Stanley Cup-vinnare i en roll som forecheckande spelare, tycker att kulturförändringen är bra.

– Hatet spelade en så stor roll i NHL tidigare. Media, tränare och spelare brassade på och kulturen blev väldigt hatisk. Det var väldigt oansvarsfullt på alla sätt. Jag har vittnat flera ”avrättningstacklingar”.

– Se bara på t.ex. Johan Franzén, säger han.

Den tidigare Red Wings-spelaren Franzén berättade tidigare öppet för Expressen om sina psykiska problem som kommit i sviterna av flera hockeyrelaterade hjärnskador.

"Måste kunna hata sin motståndare"

Men det finns fortfarande de som hör till den så kallade ”gamla skolan” som fortfarande är verksamma i den nordamerikanska toppligan. En av dem är Columbus-lotsen John Tortorella, som tidigare under säsongen klagade på att det inte finns tillräckligt med ”hat” i ligan längre.

Den tidigare Buffalo-slagkämpen Rob Ray håller med.

– Man måste kunna hata sin motståndare. Man kan vara en hur bra kompis med killen som helst utanför isen, men den där ena timmen ska han fan vara din värsta fiende, säger Ray till Yle.

Rasmus Ristolainen medger också att han har lätt att hitta fiender i motståndartruppen.

– Det finns alltid någon vars ansikte får mitt blod att koka. Ibland blir det sedan en liten jakt. Men jag är ju en idiot på isen. Det är min stil. Jag gillar att röra om i grytan och få motståndaren att jaga mig, säger han.

Hur kommer NHL-hockeyn då att se ut i framtiden?

Tacklingarna är nog inte på väg någonstans inom de närmaste åren. Det tacklas fortfarande stundvis fult och hårt.

Men på lång sikt kan tacklingar på öppen is vara ett minne blott.

– De för med sig en enorm risk. Det går lätt riktigt illa. Det är också där det oftast smäller i huvudet. Det lönar sig sällan att försöka tackla någon i mittenzonen. Det för nästan aldrig något gott med sig, säger Ristolainen.

"Förbud är inte rätt väg att gå"

John Tortorellas chef, Columbus general manager Jarmo Kekäläinen, är inne på samma linje.

– Jag har länge talat om att helt eliminera tacklingar från död vinkel från spelet. En spelare måste kunna se att han blir tacklad. Man måste ha chansen att försvara sig. Tacklingar i sig har jag inget emot. De hör till grenen, säger han.

Han får medhåll av Ville Nieminen.

– Jarkko Ruutu tacklade mig en gång så hårt – rent – att kroppen gick i chock. Men jag tycker inte att ett förbud är rätt väg att gå, berättar han.

– Man ska få tackla bort en spelare från kroppen – utan extra fart. Men den här kulturen där man försöka skada sin motståndare hör inte hemma någonstans, säger han.

Artikeln baserar sig på Kulttuuri taklaamisen ympärillä NHL:ssä muuttuu – ”Isosta muulista ei ole jäljellä kuin tyhjät housut!” skriven av Yle Urheilus NHL-korrespondent Tommi Seppälä. Läs också Seppäläs kolumn (på finska) "NHL:ssä on nykyään siistimpää, mutta kurinpitoa ei voi siitä kiittää".