“Jag förvandlade min mamma till ett mumintroll” — de brittiska stjärnorna Rosamund Pike och Taron Egerton besöker Muminpremiären i Finland

Den brittiska publiken har en annorlunda relation till mumintrollen än finländarna har, men både en inbiten fantast och en ytlig bekant kan finna glädje i att spela mumintroll i den nya tv-serien.

Inför premiären av Mumindalen, den nya serien om mumintrollen, besöker skådespelarna Rosamund Pike och Taron Egerton Finland.

Pike spelar Muminmamman i den brittiska versionen av serien, medan Egerton har gett sin röst till Mumintrollet.

De två skådespelarna har haft totalt motsatta förhållanden till trollfamiljen innan de började jobba med serien.

Egerton kände trollen endast ytligt, medan Pike beundrade figurerna redan i ung ålder - kanske till och med så mycket att det kan ha gått till överdrift.

- Vid en tidpunkt slutade jag till och med kalla min mamma för mamma (“mom”) och kallade henne Mumin (“Moomin”) eftersom jag tyckte att Muminmamman var en underbar, idealisk version av mödraskapet.

Pike förklarar att det hände kring en tid då hon åkte till internatskola och kände att hon behövde en Muminmamma i sitt liv.

- Så jag förvandlade min mamma till ett mumintroll, säger hon.

"Mycket, mycket, mycket begrundande och eftertänksamt"

Egerton har däremot inte haft ens ett närapå lika starkt förhållande till Tove Janssons böcker.

För honom kom intresset först i och med att han har jobbat med den nya serien, men han märkte snabbt att berättelserna tilltalade honom.

- Det är något i muminvärlden, det kan bero på att jag hade en lantlig uppväxt, man är ett med naturen. Det finns en mycket tröstande förnuftighet, det är mycket ocyniskt. Det är olikt allt det jag tidigare här läst eller själv varit med om, filosoferar Egerton.

Det brittiska Mumintrollet - alltså Egerton - hålls dessutom på samma spår då han funderar hur det kan komma sig att trollen fortfarande är mycket populära, över 70 år efter att de skapades.

- Jag tror att det kan bero på avsaknaden av cynicism i en cynisk värld. Med det menar jag inte att muminvärlden skulle vara tråkig eller steril - snarare tvärtom! Det är ocyniskt, det är mycket, mycket, mycket begrundande och eftertänksamt och alltigenom positivt.

Även Mumindalen är ett samhälle i förändring

Mumintrollen är inga nykomlingar för britterna.

Tidningen The Evening News hakade snabbt på när de hittade seriestripparna om trollfamiljen och publicerade dem redan på 1950-talet.

I dag har trollen en bekantskapskrets på olika nivåer i Storbritannien. Pike säger att det finns britter som genast känner igen figurerna och älskar dem utan att känna till berättelserna.

Men det finns också många som är förtjusta i Tove Janssons böcker och i hennes sätt att skriva på flera olika nivåer samtidigt.

Man kan läsa bara det uppenbara och naiva eller välja att gå under ytan, säger Pike.

- Det finns de subtila nivåerna som handlar om osäkerhet och tvivel och de förändringar vi måste genomgå när vi lever i ett samhälle, eftersom varje person påverkar alla andra och det leder till att man måste ompröva sin egen självuppfattning.

Muminmamman i en ständig kamp mot sina rädslor

Skådespelarna har lite olika uppfattningar om hur det kändes att ta sig an rollerna som mumintroll, delvis kanske beroende på deras tidigare förhållanden till berättelserna.

För Rosamund Pike skiljer sig rollen som Muminmamman en hel del från hennes tidigare avlönade jobb, men hon fann inspiration i sin vardagsroll som mor till två söner.

- Hennes (Muminmammans) roll anpassas till hans (Mumintrollets) förändring och jag förstår det, som mor anpassar man sig alltid i förhållande till vad någon annan behöver. Man måste alltid ta hand om någon annans behov och sitt eget behov av att vara behövd.

Pike beskriver Muminmamman som en kvinna som nästan definierar sig själv via förmågan att ombesörja och vara behövd, men på ett fantasifullt sätt.

- Hon verkar obesvärad, men man kan se att kugghjulen rör sig jämt och hon oroar sig men försöker låta bli att göra det. Jag tror att Muminmamman befinner sig i en ständig kamp mot sina egna rädslor, men hon försöker låta bli att vara en rädd person eftersom rädsla är mycket hämmande.

Mumintrollet blev mer fysisk än väntat

Taron Egerton hade däremot en mer fysisk än känslosam upplevelse när han steg in i röstinspelningsstudion för att bli den där sonen som genomgår en ständig förändring.

- Man skulle kunna tänka sig att en röstroll inte är lika fysisk som när man skådespelar med kroppen. Men den här karaktären är så energisk, entusiastisk och uttrycksfull att det snabbt blev uppenbart att jag inte kommer att få en det lätt.

Egerton förklarar att han fysiskt behövde spela ett äldre barn som, trots allt, fortfarande är ett barn och han behövde ha ett rätt omedelbart förhållande till världen och samtidigt låta bli att vara självreglerande.

"Tove Jansson lärde oss att inte frukta utveckling"

Det är inte långsökt att anta att en del tittare kommer att jämföra den nya serien, Mumindalen, med serien som producerades i början av 1990-talet och hade det lite längre namnet I Mumindalen.

- Det har lagts så mycket noggrannhet, eftertanke och kärlek på den här serien och grundmaterialet har studerats flitigt. Vissa element har tagits i bitar och satts ihop på nytt på olika sätt och omvärderats, men det är mycket troget originalet och det är gjort med mycket kärlek, så jag tror att tittarna kommer att gilla det, säger Taron Egerton om den nya versionen.

Rosamund Pike konstaterar att tekniken kring animationer har gått hiskeligt mycket framåt sedan 1990-talet och det finns en risk för att det kommer en tid då den gamla serien helt enkelt inte längre visas.

Hon försöker fundera på situationen ur Mumintrollets upphovsmakares synvinkel.

- Tove Jansson lärde oss alltid att inte frukta utveckling, men ändå är alla hennes karaktärer i Mumindalen oroliga inför förändringar. Trots det omfamnar de det som något nödvändigt i livet. Det är en grundläggande mänsklig egenskap att vi är betydligt mer nervösa inför förändringar än vi vill erkänna.