"Ett omklädningsrum är ett skört ekosystem" – tränarsöner, ägarsöner och "döda ankor" skapar olika problem

Inom ishockeyligalaget Helsingfors IFK visste spelarna inte vem de skulle fjäska för och i längden blev situationen ohållbar. Fotbollsligaklubben SJK har däremot både en ägar- och en tränarson i spelartruppen inför fotbollsligastarten och harmonin kan lätt komma att rubbas – där några av slutsatserna i Yle Sportens podd, avsnitt 43.

Avsnitt 43: Eremenko och Eremenko i SJK – hot eller möjlighet? – och tränarkarusell i HIFK

37:47

Antti Koivukangas och Christian Vuojärvi biter sig fast i förra veckans mest väntade transfernyhet inom finsk fotboll, när SJK presenterade Sergei Eremenkos lånekontrakt.

– Det var väl ingen som på allvar någonsin trodde att Sergei skulle spela för Jurmala i den lettiska ligan?

– Det här lånekontraktet är viktigt för en kille som fått leva med skyhöga förväntningar sen han föddes, redan som tidig tonåring började man ställa frågan kring hur bra han kan bli, belyser Koivukangas.

Han exemplifierar via det faktum att Sergei Eremenkos utveckling i mångt och mycket följer ett invant mönster med tidig debut i herrfotbollen i trygg miljö och snabb flytt utomlands ännu i löftesfasen.

– Det följer långt modellen i familjen Eremenko. Det har alltid funnits ett väntevärde och han har också själv upplevt det genom åren. Jag tror inte att han går in och dominerar i ligan, men det har mer med omgivningen än honom själv att göra.

– Det är potentialen som är intressant, det där lilla extra, huruvida det finns där. Om det finns där, blommar det ut när man kommer in i rätt miljö och tar de avgörande kliven i utvecklingen till en storspelare. Han beskrivs som väldigt mångsidig men jag ser honom som en central pjäs på mittfältet och det tror jag också tränarpappa ser honom som, fortsätter Koivukangas.

"Volatilt läge med ägar- och tränarsonen i omklädningsrummet"

Både Koivukangas och Christian Vuojärvi är överrens om att Sergei Eremenko i SJK höjer temperaturen på den inhemska ligan, men Vuojärvi är snabb att påpeka att det också kan överhettas.

– Jag vill nog lyfta fram SJK:s läge som lite volatilt. Man har både en tränarson (Sergei Eremenko) och en ägarson (Jesse Sarajärvi) i truppen och dessutom enligt rykten Moshtagh Yaghoubi på ingång.

– Ett omklädningsrum är ändå ett ganska skört ekosystem och ifall majoriteten i rummet upplever att någon spelare har eller får fördelar rubbar det harmonin varje gång, dessutom på nolltid. Det känns som ett lagbygge som ganska lätt kan hamna på fel spår, säger Vuojärvi.

Tränarkarusellen inom SJK har gjort att alla rubriker kring SJK ofta relateras till turbulensen och allt det som händer utanför planen, istället för att fokusera på sporten.

"Vem skulle man fjäska för, Pikkarainen eller Selin?"

En annan form av tränarturbulens upplevdes förra veckan i Helsingfors IFK:s herrlag i ishockey, när Ari-Pekka Selin i praktiken fick sparken en andra gång under samma säsong. Den första gången i oktober blev det klart att Selin lämnar HIFK efter säsongen och i fredags blev det klart att den påtänkte ersättaren Jarno Pikkarainen tar över med omedelbar verkan.

– Det kändes till och med lite som att vändningen under Selin hade kommit efter årsskiftet, men sen blev tappet mot Ilves den där droppen som fick bägaren att rinna över.

– Situationen i omklädningsrummet blev ohållbar när Pikkarainen presenterades som ny tränare för 2019-2020 säsongen, där öppnade man Pandoras ask. Spelarna tänker ändå alltid på vad som händer nästa säsong, för vem och var skall jag spela och då vill man förstås också fjäska för sin tränare. I HIFK:s omklädningsrum blev det problematiskt när man inte visste vem man skulle fjäska för, exemplifierar Vuojärvi.

Han understryker också att jobbet som sportchef i HIFK är en blåsig sits där kritiken ofta är hård. Tobias Salmelainen sitter just nu på den posten.

– Smekmånaden är över. HIFK:s fans är kritiska och det är oftast sportchefen som blir den stora spottkoppen. Jag håller med Filip Saxén på Hufvudstadsbladet, det är ledningen som skall bära det största hundhuvudet för den nuvarande situationen, avrundar Vuojärvi.

Koivukangas tror inte heller på lång sikt att en så kallad "dead duck"-lösning är hållbar.

– Det går inte i längden. En helt annan diskussion är sedan ur hur liten krets chefstränarna i ligan ändå kommer från. Det får gärna oftare komma in nytt ungt blod också bakom tränarbänken, säger Koivukangas avslutningsvis.

I den andra halvleken av Yle Sportens podd diskuterar Koivukangas och Vuojärvi två olika idrottsevenemang: All Star-veckosluten i amerikansk proffsidrott och den engelska fotbollens anrika FA-cup.

I tredje halvlek fokuserar diskussionen på medicinska trauman och idrottsliga fetischer när det kommer till obskyrt intresse för mindre grenar, eller grenar med begränsat följarantal.

Vad handlar det om?

Yle Sportens podd: Koivukangas & Vuojärvi produceras av redaktionen och det är främst Antti Koivukangas och Christian Vuojärvi som håller i snacket.

Vissa vecka medverkar dessutom en gäst – antingen från redaktionens egna led eller från andra håll från idrottsvärlden.

Poddens utgivningsdag är måndag och den finns tillgänglig på Yle Arenan, iTunes och också på Spotify.