Magdalena Snickars fyra år efter maken Peters död: "I vissa situationer sköljer sorgen över mig med all kraft"
I februari har det gått fyra år sedan Magdalena Snickars man, regissören Peter Snickars dog. På tittarnas begäran sänds nu dokumentären Tills cancern skiljer oss åt igen.
Peter hade en cancertumör i hjärnan. Läkarna gav honom mindre än ett år att leva, när tumören upptäcktes. Peter kämpade mot sjukdomen i tre och ett halvt år och Magdalena vårdade honom hemma ända till slutet.
Idag lever Magdalena Snickars och hennes barn, den gemensamma dottern och Magdalenas två söner, kvar i lägenheten i Vasa.
Peters säng, som i dokumentären stod framför fönstret i vardagsrummet, är borta.
På dess plats finns hans gitarr och en antik stol med ett svartvitt porträtt av Peter. På stolen ligger också en teckning där dottern Eleonora lyckats fånga hans blick.
Livet rullar på för dem som blev kvar.
Man hittar styrkan när den behövs
Hur orkade Magdalena ta hand om Peter under hela hans sjukdomstid? Den fråga som tv-tittare och vänner ställt, ställer sig Magdalena Snickars nu också i efterhand.
– Nu förstår jag mina vänner som var oroliga för hur jag skulle orka under Peters sjukdomstid. Men när man är mitt uppe i det så finns det inga alternativ. Man måste bara orka och man hittar styrkan någonstans.
Nu förstår jag mina vänner som var oroliga för hur jag skulle orka
I dokumentären ser vi henne ibland ta en tobak ute på balkongen. På andra sidan fönstret ser vi Peter i sjuksängen. De här stunderna var nästan de enda andningshål hon hade medan hon vårdade Peter.
Medan han ännu var i så pass bra skick att han ibland for på intervallvård brukade Magdalena också kunna pausa lite längre.
Då for hon till skäristugan och tillbringade en eller två nätter ensam där. Då hade hennes bonusbarn, Peters barn, hand om deras gemensamma dotter.
– Men jag kände också att Eleonora och mina söner behövde få tid med mig. Jag brukar förklara situationen som att Peter kom först. Sen kom barnen. Sen kom ingenting och sen kom jag.
Han fick ta del av livet hemma
När sjukdomen hade pågått i ett par år och Eleonora var i sexårsåldern kom en cirkus till Vasa. Då frågade Eleonora om de kunde gå på cirkus sedan, när pappa blivit frisk eller dött.
Hon visste att någon annan måste ta hand om Peter om de inte var hemma, och att deras liv var begränsat av sjukdomen.
Nästan ända till slutet levde hoppet att de skulle vinna över sjukdomen.
Vår dotter frågade om vi kunde gå på cirkus sedan, när pappa blivit frisk eller dött
Vad betydde det för Magdalena och Eleonora att ha Peter hemma under sjukdomstiden?
– Det fanns inga alternativ där heller. Det var en helt naturlig och viktig sak. Han skulle få vara hemma med oss och få ta del av livet här hemma, få uppleva dofter och känna vår närhet, säger Magdalena Snickars.
De hinder som uppstod skulle man övervinna. Men Magdalena sörjde Peter redan medan han levde. Hon sörjde allt i hans personlighet som han förlorat. Han blev så förändrad på grund av hjärntumören.
Han förlorade förmågan att ta hand om sig själv, han kunde inte längre gå och också minnet påverkades kraftigt.
Änka som 43-åring
Efter att Peter gått bort och kameran slocknat gällde det för familjen att hitta en ny balans i tillvaron.
– Jag vet inte om man kan fylla hålet efter en far. Vi håller Peter levande genom att prata om honom, om hur han brukade säga eller göra.
Efter Peters död har dottern Eleonora varit rädd att också förlora mamma Magdalena. Hon har även svårt med förändringar.
– Allt skall vara som det alltid varit. Det att mina föräldrar sålde sitt hus och flyttade till en lägenhet blev till exempel en stor grej för henne.
Jag klarade inte av att åka tåg till Helsingfors om det innebar tågbyte i Seinäjoki. Jag kände ett enormt behov av att själv bli omhändertagen
För Magdalena var det märkligt att tänka på sig själv som änka vid fyrtiotre års ålder.
– Ibland funderade jag också på vad folk tänkte om mig om jag gick ut och drack ett par glas vin. Trodde folk då att jag sörjt färdigt? Men det var absolut inte det som det handlade om.
Magdalena säger att hon inte ens vet om man någonsin kan sörja färdigt. Sorgen går in i nya faser, den är inte lika intensiv längre men den kommer alltid att finnas med.
– I vissa situationer kan den fortfarande skölja över mig med all kraft, om jag till exempel hör en låt som påminner mig om Peter.
Ett halvår efter Peters död kom tröttheten upp till ytan för Magdalena Snickars. Hon hade tappat sin identitet och var inte längre den person hon brukade vara, den som gjorde saker och fixade och ordnade.
– Jag kände istället ett enormt behov av att själv bli omhändertagen. Jag klarade inte av vissa saker, till exempel kunde jag inte åka tåg till Helsingfors om det innebar tågbyte i Seinäjoki.
Vändningen kom när Magdalena reste till USA tillsammans med sin bror och hans sambo.
Under USA-resan vände det för mig. Nu blev jag fixaren igen
Deras bokning vidare från Newark till San Fransisco saknades. Magdalena, som bott ett år i USA, kände att det föll på henne att reda upp situationen.
– Och där vände det för mig. Nu blev jag fixaren igen. Även om det inte svängde på alla plan, så var det fantastiskt att hitta tillbaka till den gamla Magdalena.
Varandras stora kärlekar
Peter och Magdalena var varandras stora kärlekar. I dokumentären Tills cancern skiljer oss åt ser man Peters blick på Magdalena, hur mycket han älskade henne och också förlitade sig på henne.
Minnet av den kärleken bär Magdalena alltid med sig.
– Det är fantastiskt att få vara så viktig för någon. Och han var lika viktig för mig. Jag är inte så säker på att alla människor får vara med om en så stor kärlek. Jag är väldigt glad och tacksam att jag fått uppleva den.
På publikens begäran sänds dokumentären Tills cancern skiljer oss åt i repris på Yle Teema Fem klockan 22.45 söndagen den 10.2. samt kan ses här på Yle Arenan:
' /%3E%3C/svg%3E)
