Filmrecension: Mary Queen of Scots – maktkamp och mord i skuggan av två kvinnliga regenter

Den nyaste filmen om Maria Stuart (1542-1587) är ett historiskt drama kryddat med saftiga spekulationer och inklämt i epokgarderobens mer spektakulära kostymer. Resultatet är snyggt och välspelat.

Det börjar med det dramatiska slutet. Med en celldörr som öppnas och en stram kvinna som utan ett ord korsar en yttergård över vilken snöflingor långsamt dalar.

För ett ögonblick stannar hon till för att vända blicken upp mot himlen - väl medveten om att slutet på hennes fyrtiofyra år långa livsresa väntar bakom nästa dörr.

Men innan bilan faller den 8 februari 1587 kastas åskådaren tjugosex år bakåt i tiden och landar framför bilden av en mycket ung änka. En adertonåring som efter många års vistelse utomlands återvänder till Skottland.

Redo att beträda tronen.

Det blåser på toppen

Den Mary (Saoirse Ronan) vi möter är en målmedveten strateg. En kvinna som vet vad som förväntas av henne och vilka utmaningar som väntar.

En kvinna inställd på att så snart som möjligt kunna gå i väntans tider.

Men först gäller det att hitta en lämplig make och försöka skapa någon form av maktbalans i relation till Englands regent Elisabet I (Margot Robbie).

Ingetdera projekt låter sig ros iland utan motstånd. Äktenskapet med Lord Darnley (Jack Lowden) inleds med en chock och relationen till Elisabet strandar på avundsjuka, rädsla och ett politiskt spel.

Vem kan hon lita på, hur långt vågar hon gå?

Starkt saltad story

Utgående från historikern John Guys prisbelönta bok My Heart is My Own: the Life of Mary Queen of Scots (2004) har Beau Willimon skrivit ett manus som dallrar av maktspel och starka känslor.

Vilket antagligen faller sig ganska naturligt för en manusförfattare som varit med och skapat grunden till såväl tv-serien House of Cards som det politiska dramat Ides of March (2011).

Vissa intrigtrådar - inte minst de erotiska - verkar det vara svårt att finna fog för i verkligheten, men det spelar kanske ingen roll i ett sammanhang som detta.

Den långfilmsdebuterande regissören Josie Rourke (känd från teatervärlden) fokuserar nämligen på smärtpunkter som döljer sig i skarven mellan det som känns emotionellt rätt och det som är rationellt motiverat.

Filmens stoiska drottningar fattar sina beslut med högt buret huvud, men sorgen över barn som aldrig blir till och bitterheten över den kärlek och lojalitet som uteblir finns ändå där - i varje andetag,

Den känslomässiga våndan fråntar dem inget av den styrka de utstrålar i relation till yrkesrollen, men den gör dem mänskliga.

Solen skiner över Saoirse

Även om Mary Queen of Scots (i Finland lanserad under titeln Kaksi kuningatarta) inte nödvändigtvis lämnar särkilt djupa spår i betraktaren så är det ett sant nöje att se Saoirse Ronan leverera ännu en stark prestation.

För tre år sedan var hon Oscarsaktuell för sin insats som späd emigrant i Brooklyn (2015), ifjol blev hon nominerad för rollen som trotsig tonåring i Lady Bird (2017) - och nu är hon plötsligt hur trovärdig som helst som drottning.

Bra är även Margot Robbie som ifjol tävlade mot Ronan i kategorin bästa kvinnliga huvudroll med sin tolkning av skridskodrottningen Tonya Harding i filmen I, Tonya (2017)

På den manliga fronten fäster man sig kanske främst vid Jack Lowden i rollen som den extremt irriterande Lord Darnley.

I egenskap av bitter, lätt alkoholiserad äkta hälft får han göra den roll som genom tiderna ofta tillskrivits hustrun i ett drama. Hans gestaltning bidrar till att understryka de omvända maktkonstellationer som gör verklighetsbakgrunden så intressant.

Långt mer intressant än vilken fiktionalisering som helst.