Kan museet Amos Rex upprepa fjolårets publiksuccé med den nya Magritte-utställningen?

Den första utställningen på det nybyggda museet Amos Rex i Helsingfors var i stort sett specialdesignat för de nya och spännande underjordiska utrymmen under Glaspalatset i hjärtan av Helsingfors.

Det var det japanska konstnärskollektivet teamLab som omgjorde de grottliknande utrymmen till levande digitala världar. Det var rörelse och interaktivitet och konst som kröp längs med golv, tak och väggar.

Utställningen var förra höstens stora snackis, köerna ringlade sig längs Mannerheimvägen och 250 000 besökare är en siffra som talar sitt tydliga språk: succé!

Den belgiska surrealisten

Det är med andra ord stora skor som den belgiska surrealisten René Magrittes konst ska fylla. På ett traditionellt vis, med tavlor som hänger uppradade på väggarna.

Och det ska sägas direkt: kontrasten kunde inte vara större.

Även om René Magritte (1898 - 1967) hör till de stora namnen inom 1900-talskonsten är det här den första stora utställningen med hans verk i Finland.

De flesta har säkert någon gång sett hans surrealistiska målningar med de underligt ljusblåa himlarna och de anonyma männen med ett plommonstop på huvudet.

Eller tavlan med den målade pipan och texten Det här är inte en pipa (Ceci n'est pas une pipe).

Livslinjen

Utställningen heter Livslinjen. Titeln är tagen från ett föredrag, La Ligne de vie, som Magritte höll den 20 november 1938 på Koninklijk Museum voor Schone Kunsten i Antwerpen.

Det var en av de få gånger René Magritte talade om sin konst inför allmänheten. Han tyckte nämligen inte alls om att förklara sina tavlor. Han ansåg att de måste tala för sig själva.

Livslinjen är en bra rubrik eftersom utställningen visar inte bara exempel av det vi har vant oss vid att se när Magritte kommer på tal.

Här finns således också verk från hans abstrakta och försurrealistiska period på 20-talet och hans impressionistiska så kallade Renoirperiod under andra världskriget.

Också den korta men häftiga Vache-perioden (1948), där han försökte sig på att fulmåla, finns representerad.

Många av tavlorna som finns i de här avdelningarna är säkert helt okända för den finska publiken. Och vackert så eftersom det finns någonting att upptäcka där.

Det är nämligen lätt hänt att en Magritte-utställning, där bara hans surrealistiska verk är representerade, känns lite uttjatad och man går omkring med en konstant déjà-vu-känsla.

Men här finns alltså annat och överraskande att titta på. Till exempel Magrittes bokillustrationer som visar att han var en mycket bra och skicklig tecknare.

Idiotarbeten

Också avdelningen med exempel på reklamjobben som han utförde i början av sin karriär (han kallade sig då faktiskt för affischmålare) är intressant och överraskande.

Magritte själv tyckte senare att arbeten var ganska värdelösa och talade om dem som "idiotarbeten".

Ibland försökte han att få med element från sitt riktiga måleri i de kommersiella alstren men allt som oftast blev han tvungen att stryka dem för att de inte föll kunderna i smaken.

Renoirperioden

Under andra världskriget målade han också en tid på ett uttalad impressionistiskt vis.

Eftersom han anknöt till och modifierade några verk av den kända franska impressionisten går den här tiden och måleriet under benämningen Renoirperioden.

Utgångspunkt var helt enkelt att Magritte ville ge sina landsmän någonting att glädja sig åt under den tyska ockupationstiden.

Men ganska snart efter andra världskrigets slut återgick Magritte till sitt "vanliga" måleri. Det uppskattades i synnerhet av hans samlare som nog inte riktigt tyckte om verken från både Renoir- och Vache-perioden.

Magrittes himlar

I utställningen finns några fina exemplar på de ljusblåa och så Magrittetypiska himlarna. Himlar som känns ganska hemvana för nordbor som lever under nattljusa midsommarhimlar.

Varifrån fick han inspirationen? Hade han kanske vistats en period av sitt liv någonstans i Norden? Den belgiska konsthistorikern Julie Waseige, en av utställningens två kuratorer, måste göra oss besvikna.

– Han har nog aldrig varit i Norden. Han reste överhuvudtaget väldigt lite. Länderna han besökte kan räknas på ena handens fingrar: Frankrike, Italien, USA, Israel. Nederländerna var det mest nordliga landet han hade varit i.

Utställningens andra kurator Xavier Canonne tycker att Magrittes himlar aldrig hade varit tänkta som verkliga himlar utan snarare arketyper av himlar.

– När han målade sina ljusblå himlar, från och med trettiotalet, ville han inte måla riktiga himlar utan bilder av himlar. Symboliska himlar. De är helt enkelt metaforer av himlar.

Även den mest alldagliga konstnär försöker inom de gränser han pådyvlats rubba den ordning inom vilken han alltid ser föremålen

René Magritte. Livslinjen (1938)

Utställningen och utställningsutrymmen

Amos Rex visar många okända sidor av René Magritte och hans konst och lämnar därmed de trygga allfarvägarna som den belgiska surrealisten lätt kan bjuda på.

Utställningen sitter fint i de nya grottliknande utrymmen och kommunicerar på sätt och vis med arkitekturen.

Det nya Amos Rex är ju ett museum som består av olika utrymmen som har sprängts in i bergen. Rum som är konstruerade utan att de måste ta hänsyn till sin omgivning.

Liksom Magrittes tavlor som också de är hopbyggda av olika element. Surrealistiska konstruktioner som ofta bokstavligen har trängts in i sina ramar, eller till och med ramar på ramar.

Och till skillnad från den förra, första utställningen av teamLab kan man den här gången alltså se på både konsten och byggnaden.

Det här är säkert en utställning som kan locka till sig en hel del folk (och det är den också värt) men om det kommer till liknande köbildningar som i höstas, ja, det återstår att se.

Utställningen Livslinjen pågår från den 8 februari till den 19 mars 2019. Information om öppettider och annat program i samband med utställningen hittar du på museets webbplats.