Filmrecension: Alita: Battle Angel – krigarkvinna med stora ögon och utbytbar kropp

Utgående från en populär Mangaserie har Robert Rodriguez och James Cameron försökt skapa en ny sorts Hollywoodhjälte. Resultatet är en mix av hänvisningar både hit och dit.

Inledningen förflyttar oss till år 2563, men konstigt nog verkar det mesta välbekant. Det är liksom inte första gången vi ställs inför en dystopisk stadsmiljö präglad av metallskrot och trängsel.

Den typ av landskap som uppstår i ett mytomspunnet ”efteråt”. Den tid som kommer efter syndafloden, den sista striden eller den stora katastrofen.

Denna gång talar man om tiden efter ”the fall”.

Vårt första möte är med en man som är på jakt efter användbart material. Under all bråte hittar han den intakta huvuddelen av en cyborg och sätter genast igång med att bygga en kropp åt den unga kvinnan.

Mannen är en kirurg specialiserad på cyborgs och heter Dyson Ido (Christoph Waltz). Kvinnan av okänd härkomst döps till Alita (Rosa Salazar).

Mera form än innehåll

Alita:Battle Angel är den typ av film som vill berätta alldeles för många saker på en gång.

Och det faktum att manuset skaver gör man sitt bästa för att släta över med hjälp av ett extra lager visuell prakt. En aspekt som både Robert "Sin City" Rodriguez och James "Terminator/Titanic/Avatar" Cameron onekligen behärskar.

Slutligen serverar man hela härligheten i en IMAX-salong där duken är större än någonsin tidigare och hoppas att popcornsdoften gör publiken så yr att den inte kommer sig för att ifrågasätta hur allt hänger ihop.

Det ligger alltså nära till hands att avfärda Alita:Battle Angel som lättsmält underhållning av det ordinära slaget, men det är något i alla de underliggande strukturerna som fascinerar.

Alla dessa tankar som verkar ha fastnat halvvägs.

Vad betyder det - egentligen?

Ta bara titeln och namnet på huvudpersonen. Yukito Kishiros serie heter i original Gunnm (vapendröm) och huvudpersonen lystrar till namnet Gally.

Nu är hon omdöpt till Alita och man kan inte låta bli att undra om det är meningen att man skall reflektera över att det blir Atila baklänges?

Och är poängen då att man skall associera till hunnernas krigarkonung Attila?

Och vad betyder det i så fall?

Krigar gör Alita förvisso och även om det mest handlar om att skära lemmar av skurkar som är mera maskiner än människor så blir våldet stundvis onödigt grafiskt.

Åtminstone för den som är tolv år.

Från Manga till Bibeln

Religiösa anspelningar må höra till när det gäller scifi-dystopier, men i denna ”Manga möter Hollywood”-tappning blir även dessa lite halvdana.

Här drömmer alla om det rike som svävar i himlen, en stad som heter Zalem och dit man bara får komma om man gjort sig förtjänt av det.

Men vill man verkligen dit? Skurken Vector konstaterar krasst att han hellre regerar på jorden än tjänar i himlen.

Även som frälsargestalt är Alita en halvmesyr på samma sätt som hennes kropp är ett mischmasch av olika delar. Det räcker liksom inte att det tjatas om att hon är ”a special girl”.

Som kan gå, inte på, men under vatten.

Nyskapande på halvfart

Precis som i fallet Katniss i Hunger Games tar man som åskådare girigt emot de kvinnliga hjältar som erbjuds, men precis som i fallet med Katniss känns modellen lite obekväm.

På vilket sätt blir världen bättre med ännu fler mördarmaskiner? Och är inte även denna kvinnliga actionhjälte huvudsakligen en variant av en manlig förlaga?

Visst är Alita stark, men hon är också beroende av mannen som väcker henne till liv. Skaparen som lämpligt nog heter Ido – I do.

Och är inte den kropp hon erbjuds den traditionella drömmen personifierad; stora ögon, långa ben och kurvor på rätt ställen?

När det gäller Dysons exhustru – den framgångsrika vetenskapskvinnan Chiren (Jennifer Connelly) - är hon en riktig elaking tills hon återfinner moderligheten inom sig.

Och hur är det med Idos trogna sköterska (Idara Victor)? Jo, hon är i det närmaste stum. En slags stillatigande Florence Nightingale.

Bra skådisar räcker en bit

Det som gör att man ändå orkar följa Alitas kamp är dels den snygga värld Cameron & co målar upp, dels de skådespelare som gått med på att befolka den.

Rosa Salazar är fin som Alita och Christoph Waltz är det alltid ett nöje att se. Jennifer Connelly är också bra, men har dessvärre inte fått något egentligt stoff att ta tag i.

Och så har vi Mahershala Ali i rollen som skurken Vector – vad tänkte han egentligen när han tog den rollen? Att han vill göra något annat än spela i Oscarsnominearde filmer om de svartas kamp?

I så fall har han sannerligen lyckats. Vector är nämligen en skurk vars kropp tas över av en blåögd viking varje gång det gäller att utöva makt.

Men varför gnälla, det kan ju bli bättre nästa gång. Av slutet att döma lär det bli fler filmer. Från 2563 till evigheten. Minst.