“Det tog mig 20 år att förstå sarkasm” - diagnosen autism får henne att känna sig som infödd i en kungafamilj, fast tvärtom
Rosanna Fellman talar ogärna om sin autism, men när hon gör det, är det med stor insatthet och insikt både i den egna förståelsesfären och andras. Då hon läser upp sin dikt om autism, kommer orden ur henne som en naturkraft, träffsäkra och beskrivande. Jag tror inte att någon i rummet är oberörd.
"Mitt arbete är att låtsas kunna medan jag inte kan.
Hur jag aldrig slutar jämföra mig med personer som har fötts med vanlig intellektuell realitet,
hur folk ändå låter mig bli till en del av en helhet.
Mitt arbete är att sluta se mig själv som samhällets brist,
för jag ska inte definieras av att jag är autist"
Folk pratar om betydelselösa saker konstant, bara för att vara trevliga. Och det kan folk ta väldigt illa upp över, att jag kan vara sådär okej, hej då, att jag kan på riktigt gå bort för att jag tycker att det inte ger mig någonting
Rosanna Fellman är litteraturvetare och estradpoet. Som person är hon färgstark och utstrålar en självsäkerhet som smittar av sig. Och så är hon autist.
Det är väl ingenting man säger om en människa i vanliga fall, men just hos Fellman är det extra intressant, eftersom hon har kunnat sätta ord på processen från att misstänka att hon inte riktigt har fungerat likadant som sina jämnåriga, till diagnosen, till förnekelsen och så småningom acceptansen.
Tror ni att jag är autist?
Det var i slutet av högstadiet som Fellman började fundera på om det eventuellt var någonting med henne. Hon reagerade extra emotionellt på vad folk sade till henne, vilket ledde till att hon ofta föll offer för jämnårigas provokationer. Att det exempelvis tog längre för henne än för klasskamraterna att lära sig knyta skorna, var också något som läraren inte undgick att notera.
Hon minns hur hon blev uppläxad av sin lärare.
- Rosanna, du går på femman. Då man är elva år ska man kunna knyta skorna, sade läraren inför alla andra.
De goda betyg hon genomsnittligt ändå fick, ledde till att föräldrar och lärare ändå inte misstänkte någonting.
I början av studietiden hade Fellman läst på om autism och funnit att beskrivningarna passade in på henne själv. Hon tog rätt och slätt upp ämnet med sina nyfunna studiekamrater.
- Tror ni att jag är autist? frågade hon.
- Ja, svarade kamraterna.
Diagnosen
Strax därefter fick hon sin diagnos, som placerade henne någonstans på autismspektret.
- Det kändes som att ha fått en titel som jag inte vill ha, säger Fellman. Det var som om jag skulle ha blivit infödd i någon kungafamilj men tvärtom, att nu är jag autist istället för royal.
Tanken på att alla andra var födda till att gå runt och veta saker som hon inte visste på grund av autismen, gjorde henne väldigt arg under den första tiden.
Två år efter diagnosen har det gått upp för Fellman att den kan innebära något positivt. I diktsviten Störd, som hon också kammade hem fjolårets första pris i Arvid Mörne-tävlingen med, skriver hon bland annat om sin autism. Det var också vid en uppläsning från den diktsviten, som hon “kom ut ur skåpet som autist” - något som skapade reaktioner hos andra.
- Folk verkar se det här spektret om bara en enda sak, berättar Rosanna. Det är inte så big deal att jag har autism, men ibland så märker jag att folk gör det till en större deal än vad det egentligen är.
Det finns till och med sådana människor som börjar tala till mig som om jag skulle vara en hund
Neurotyper
Det är sällan Fellman säger till andra att hon har autism, eftersom folk verkar ha så egna uppfattningar om vad det innebär.
- Vissa människor blir såhär att ”nu ska jag vara accepterande, nu ska jag förstå dig” - och så märker man hur hårt de försöker. Det finns till och med sådana människor som börjar tala till mig som om jag skulle vara en hund, de tror att jag på riktigt är jättedum.
Rosanna kallar icke-autister för neurotyper, och det finns många sätt för oss neurotyper att strula till situationer.
- Neurotyper pratar om betydelselösa saker konstant, bara för att vara trevliga. Jag förstår inte grejen med det, och folk kan ta illa upp över att jag kan gå bort när jag tycker att sådant prat inte ger varken dem eller mig någonting. Det är ett socialt spel som folk har.
- Dessutom vet jag inte när det är meningen att man ska börja krama folk. Att skaka hand det vet jag, det är första gången man träffar någon, men det här med att krama någon. Folk kramar till och med sådana som de inte ens tycker om, för att det hör till. Det förstår jag inte.
Fellman berättar att hon också är dålig på ironi och att hon alltid har varit väldigt rak på sak.
- I förhållanden har jag alltid varit väldigt såhär att “jaha, nå men ska vi fara nu då och knasa?” Jag är inte sublim på något sätt, vilket jag vet att man egentligen ska vara.
- Skriven ironi förstår jag bra, så därför kan folk få för sig att jag är en helt annan människa. När de träffar mig blir de förvånade - de har förväntat sig en humorperson och så står jag där och förstår inte vad de säger.
- Jag tror alltid att alla säger de vad de menar och det kan ta länge för mig att klura ut när någon har varit ironisk. Sarkasm förstår jag numera, det handlar om ett tonläge, men det tog mig säkert kring 20 år att lära mig. Det är just det här med det sociala - det tar väldigt mycket längre för mig att förstå mig på det, än vad det gör för någon som inte har autism.
Många människor i Finland är avvikande och ändå strävar man till att ha nån sorts normalitet. Försök ha tålamod, försök lyssna och försök förstå att de egna problemen inte alltid är de största. Det är något jag också har försökt förstå
Hösten 2019 kommer Fellman ut med en diktsamling i vilken hon har dragit nytta av att hon lätt förstår sig på mönster. Fallenheten för att se mönster och strukturer, har också lett till ett intresse för politik samt varför folk säger vissa saker eller blir som de blir.
Överlag efterlyser Fellman mer mångfald i samhället.
- När man ser på dem som sitter i regeringen, så är det väldigt få som är funktionsnedsatta, som är icke-binära personer - det finns mycket få människor som på något sätt är avvikande.
Hon önskar att folk i allmänhet skulle våga rösta mer på andra människor än de klassiska politiker-karaktärerna, som består av statsvetare och lagkännare.
- Det finns väldigt många människor i Finland som är avvikande på många olika sätt och ändå strävar man till att ha nån sorts normalitet. Försök ha tålamod, försök lyssna och försök förstå att de egna problemen inte alltid är de största. Det är något jag också har försökt förstå.
Autismspektret
- De som diagnosticeras autism hamnar på det som man kallar autistspektret.
- Alla som är på autistspektret är olika och diagnosen kan också förändras över tid, vilket innebär att man kan förflytta sig på spektret.
- Autister har generellt ofta olika grader av svårigheter med att förstå socialt samspel, uttrycka och förstå känslor, språk och kommunikation. Man kan också tampas med starka sinnesintryck som ger sig uttryck i över- eller underkänslighet för bl.a. ljus, ljud, lukt, smak och beröring. Stresskänslighet är också vanligt.
- Autismspektret förknippas också med många styrkor och resurser. En person med en diagnos inom autismspektrumet kan till exempel vara mycket bra på att urskilja detaljer, ha en bra känsla för vad som är rätt och ibland också en särskild begåvning.
Källa: Finland Svenska Autism- och Aspergerförening
