Woodstock-festivalen fyller 50 år - är det värt att fira?
Somliga såg festivalen som 60-talets stora generationsupplevelse. Andra såg en bunt smutsiga hippies som vältrade sig i leran till ackompanjemang av tjutande och ylande oljud. Några såg möjligheten att tjäna pengar.
Olika aktörer med olika motiv skrev senare festivalens historia.
De flesta valde att måla upp en bild där en halv miljon ungdomar kunde samlas och tillsammans skapa ett paradis där alla hjälpte och älskade varandra till ackompanjemang av tidens bästa artister.
Att festivalen avlöpte utan att allt gick åt fanders ansåg man vara ett bevis på att 60-talets hippies var fullständigt kapabla att organisera stora tillställningar.
Och om de kunde arrangera sådana borde de kanske också få mera att säga till om hur samhället styrdes. Begreppet "Woodstock Nation" skapades för att beskriva den unga generationen.
Man kunde också höra till "Woodstock Nation" utan att ha varit på festivalen. Det fanns ju en film, t-tröjor och diverse andra produkter till salu som ingav en känslan av att höra till gänget.
Den här marknadsföringen pågår än i dag, och sommarens 50-årsjubileum får många marknadsförare att gnugga händerna i väntan på att än en gång kunna sälja storyn om den legendariska rockfestivalen.
Kanske den sista. De ursprungliga festivalbesökarna börjar nämligen sjunga på sista versen. Den stora majoriteten är över 70 år gamla.
Sanningen om festivalen i Woodstock är litet annorlunda än den bild som målats upp.
I själva verket borde allt ha gått åt fanders. Arrangörerna var amatörer och hade ingen aning om vad de höll på med. De räddades av ett antal figurer som råkade komma med i projektet.
En hjälte vid namn Max Yasgur
En av hjältarna i festivalens historia var en aningen osannolik figur. Max Yasgur ägde en farm med flera hundra kor i småstaden Bethel i delstaten New York.
Han var 49 år gammal, en konservativ republikan som inte var speciellt förtjust vare sig i långhåriga hippies eller i deras musik.
Man har fått bilden av en ganska simpel bondlurk som nu råkade hyra ut sina marker åt några skarpa figurer från New York City utan att tänka på konsekvenserna. Men i verkligheten spelade han en betydande roll.
Buy no milk! Stop Max's Hippie Music Festival!
Plakat i Bethel, New York
Festivalens huvudsakliga arrangörer, Michael Lang, Artie Kornfeld, John P. Roberts och Joel Rosenman, hade haft svårt att hitta en plats för den planerade festivalen.
De hade siktet på regionen som gick under namnet The Borscht Belt i The Catskill Mountains.
Hit åkte tidigare New York Citys judiska invånare av tradition på semester, men vid tiden för festivalen var regionens popularitet på avtagande.
Invånarna i regionen var inte speciellt intresserade av att ersätta de gamla semesterfirarna med långhåriga ungdomar som ansågs ha tvivelaktiga vanor och utstyrsel.
Stadsfullmäktige i de närliggande kommunerna Walkill och Saugerties lyckades blockera det de såg som en invasion av otvättade hippies från New York City.
När invånarna i kommunen Bethel fick höra att Max Yasgur hade gått med på att hyra ut sin mark åt festivalarrangörerna ville de följa sina grannars exempel.
Men de hade inte räknat med Max Yasgurs envishet. Han deltog i kommunfullmäktiges möten och pläderade för hippiernas sak.
I am not going to let you throw them out of our town just because you don't like their dress or their hair or the way they live or what they believe. This is America and they are going to have their festival.
Max Yasgur vid ett kommunfullmäktigemöte
Max Yasgur ansåg att frihet och jämlikhet gällde alla, också hippies. Han var beredd att kämpa för sina principer, fullt medveten om att det skulle komma att kosta honom.
Yasgur såg till att festivalen kunde hållas i Bethel - trots invånarnas avoga inställning.
När festivalen väl var i gång jobbade han hårt med att förse publiken med vatten och mat, vilket de egentliga arrangörerna inte hade lyckats med.
Många av hans grannar ville sälja vatten till hutlösa priser, men Max Yasgur delade ut det gratis.
Efter festivalen var han inte längre välkommen i den lokala butiken och år 1971 sålde han sin farm och flyttade till Florida där han dog år 1973.
Dokumentärfilmen som blev legendarisk
Det som allra mest har bidragit till hur eftervärlden ser på festivalen är filmen som kom ut i mars 1970 och som vann en Oscar som bästa dokumentärfilm.
Filmen räddade flera karriärer, men i likhet med själva festivalen var det nära ögat att den inte hade blivit till.
Det finns två personer vi kan tacka för att det överhuvudtaget blev en film.
Fred Weintraub på Warner Brothers som trotsade sina kollegers råd och gav arrangörerna en budget på $100 000, och regissören Michael Wadleigh som lyckades få en film till stånd med den här ganska futtiga budgeten.
Wadleigh samlade ihop ca 100 personer från New Yorks filmbransch och övertalade dem att jobba för dubbel lön om filmen blev en ekonomisk framgång eller gratis om den inte blev det.
Filmen blev en framgång som räddade både arrangörerna, som hade skuldsatt sig ordentligt, och Warner Brothers som enligt vissa bedömare var nära konkurs.
When you hear someone talk about Woodstock and how wonderful it was you know they probably just saw the movie and they weren’t actually there
Barry Melton från Country Joe & The Fish
Även om filmen är sevärd ger den en lite skev bild av festivalen. Man får en uppfattning av att det mesta löpte som planerat och att grupperna på scenen avlöste varandra i rask takt.
Artisterna
De som uppträdde på Woodstock kan delas upp i två kategorier: de som var med i filmen och på soundtracket och de som inte var det.
Den senare kategorin har mer eller mindre skrivits ur historien.
I den hittar vi bland andra Quill, Keef Hartley Band, Bert Sommers, The Incredible String Band och Creedence Clearwater Revival.
Va! Spelade Creedence på Woodstock? utbrister många säkert. Visst, men John Fogerty vägade skriva på filmkontraktet vilket ledde till att deras roll i historien om Woodstock blev ganska liten.
Får man tro John Fogerty fanns det en enda person som såg dem live på festivalen. När CCR sent om sider klev upp på scenen långt in på morgonnatten såg han en halv miljon sovande mänskor.
Men någonstans ute i havet av sovsäckar och filtar fanns en vaken typ som blinkade med sin tändare och ropade uppmuntrande.
Santana var mer eller mindre okända före Woodstock. Det var egentligen meningen att Chicago (då ännu under namnet Chicago Transit Authority) skulle spela på lördagen.
Santanas manager Bill Graham lyckades tvinga Chicago att spela på sin klubb Fillmore East samma dag för att få in Santana på programmet.
Det skedde med andra ord mycket icke så hippie-idealistiskt wheelande och dealande i kulisserna.
Men allt gick ju bättre än det borde ha gått.
Arrangörerna Artie Kornfield, Michael Lang, Joel Rosenberg och John P. Roberts hade kokat ihop ett katastrofrecept som brast i allt en festival behöver för att lyckas.
Som parkeringsplatser, fungerande matservering, tillräckligt med toaletter och någon form av ordningspersonal. Allt det här saknades på Woodstock år 1969.
Att det sedan kom långt flera mänskor än någon hade räknat med gjorde inte saken lättare.
Senare har det ordnats flera jubileumsfestivaler men ingen har blivit lika stor eller legendarisk som den ursprungliga. Vilket vi kanske får dra en lättnadens suck över.
Inför 2019 års 50-års jubileum planerade ett enormt spektakel, men det verkar vara litet si och så med arrangemangen.
Woodstock 50 skulle enligt planerna gå av stapeln den 16,17 och 18 augusti i Watkins Glen som ligger väster om Bethel där den ursprungliga festivalen ordnades.
Artisterna skulle utgöra en blandning av gårdagens och dagens stora namn.
Somliga uppträdde på den ursprungliga festivalen (Bland andra Melanie, Santana och Canned Heat) medan majoriteten av de övriga inte ens var födda då den ägde rum.
John Fogerty gör ett nytt försök.
Det gör också Michael Lang som var en av 1969 års festivals huvudarrangörer och nu är med igen och försöker.
Den här gången blev det ingen festival alls.
Här kan du läsa att jubileumsfestivalen slutligen ställdes in.
Dessutom arrangeras en massa konkurrerande händelser som vill vara med och dela på det som kanske blir den amerikanska hippie-generationens sista stora avskedsfest.
The weather was terrible and a lot of the people there, including myself and my girlfriend, were miserable
En anonym typ på internet om sin upplevelse av Woodstock 1969
Fokus på Woodstock 50 år - Ösregn, kärlek, droger och rockmusik som definierade en hel generation
Artikeln uppdaterad den 17.8.19 med uppgifter om att jubileumsfestivalen ställts in.