Bokrecension: Susanne Ringells texter förbryllar och fascinerar

”Man måste vända ut och in på sig själv ibland, upp och ner. Så man tror att man innehåller något. Så att man skramlar” konstaterar Sylvia i Susanne Ringells pjäs ”De langerhanska öarna”.

Pjästexten ingår i Ringells nyutkomna bok som bär titeln Frimärken. Men på smutsbladet står det ”Fri-märken” vilket knappast är en slump eller ett misstag i arbetet.

Många av texterna i boken handlar nämligen om frihet - frihet från och frihet att.

Frimärken består av sexton korta prosatexter och två pjästexter.

Det som förenar många av texterna som likt tågvagnar hakar fast i varandra är den flyktighet och sorgfrihet som hör resandet till. Liksom det oförutsedda, det obegripliga och det pinsamma.

Geografiskt rör vi oss från Hangö och Helsingfors över Tranås och Hjo till Reykjavík och spanska sydkusten – med avstickare till såväl Portland och Upplandsslätten som den finlandssvenska skärgården.

Resandet som fristad

I skydd av resandets anonymitet kan berättarjaget/författaren avlyssna spridda samtal i restauranger och tågkupéer, hon kan iaktta lokalbefolkningen utan att riskera att bli igenkänd, ertappad och avslöjad. Som tillfällig besökare är man något av en fri-känd och fri-märkt fri-passagerare.

Jaget i berättelserna registrerar och noterar, fantiserar och konstaterar. En flyttfågel med vaken och nyfiken blick som obehindrat rör sig mellan tillvarons olika skikt och skepnader:

”Gryning. Vi tar tåget när det går. Vi tar framtiden när det går. Vi skenar inte iväg, vi har kappsäckarna packade av förnuftiga ting. Jag är inte i min kappsäck. På tåg hör man mångt och mycket. Från tåg ser man allt möjligt, övergivna hotell i hålor. Den som förflyttar sig rör sig mellan världar, jag mellan mina. De står alltid varandra närmare än jag tror. Ligger som mest på lur när jag ingenting gör. Tittar ut genom kupéfönstret och låter mig överrumplas. Ser, hör, blir inbjuden till slutna rum. (---)"

Som flyktig besökare kan man känna sig hemmastadd i en främmande stad. Men också människor kan vara platser att känna sig hemma på, konstaterar berättarjaget/författaren i texten som handlar om Helsingfors och grannen Anna-Liisa som bodde i en lägenhet ”full av höga trädstammar och stubbar från barndomens stränder, vrakgods, underbara fynd. I hennes skog bodde hemmagjorda troll och tomtar, en och annan ängel.”

Associationsdrivna texter som fascinerar och förvirrar

Susanne Ringells texter kännetecknas av lust och lek. Hon har en omisskännlig näsa för rytm och detaljer där hon blandar det prosaiska med det poetiska.

Slutresultatet blir ofta suveränt, som i inledningen till stycket ”Hangö”:

”Knäna låsta, armarna korsade i lås. O ni bredbenta män, på trapporna till restauranger, utanför, o ni bredbenta i väntan på något att vänta på. Hjärtat värker av ömhet men själen slaknar av trötthet. O ni lagårdsdörrar som blivit garage. Kalhuggna stubbhjässor i avsides belägna förorter. Skogen glömmer inte, åkerrenarna. Neonåkrar, eviga, tatuerade på era barn, er själva, de korta nackarna tjurigt fyllda av tecken men ingen framtid att bestiga. Fruar råmar ödsligt med moderiktiga fotarmband som klirrar sprött på väg bort. Ingenting rör sig i vinden, inte ett rö, inte en fimp. Stå. Stå tills man stupar och har fullgjort sin fädernesärvda plikt på sin plätt på jorden.
Jag ser er, det hugger till, så tar jag trapporna i två kliv, passerar.”

Ringells texter är starkt associationsdrivna. Bilderna avlöser varandra i snabb takt och berättelsen drar ofta iväg åt oförutsedda håll.

Texterna präglas av en nyckfullhet som kan vara lätt förvirrande, men också befriande i sin egensinnighet.

Detta gäller inte minst för pjästexterna som ingår i samlingen.

Våren 2018 satte Radioteatern upp pjäsen ”Nattvakten – Askarin” som utspelar sig på ett slitet hotell intill järnvägen i den svenska staden Mjölby.

Efternatten bjuder på överraskningar när nattvakten hittar en drunknad platspåse i poolen och portieren börjar fantisera om försvunna lik. Hotellets enda gäst, en äldre kvinna som skrivit in sig under falskt namn (Mr Smith), sprider oro med sin tillbakadragna tystnad.

Texten slutar i en öppenhet som pockar på svar som läsaren får fylla i med hjälp av några knapphändiga ledtrådar.

Öppenhet präglar också den andra pjästexten som fått plats i boken, nämligen ”De langerhanska öarna” som sattes upp på scen av Klockriketeatern hösten 2017 med systrarna Ylva och Stina Ekblad i rollerna.

De langerhanska öarna är ett antal ö-liknande ansamlingar av celler i bukspottskörteln som producerar insulin och glukagon som reglerar blodsockernivån.

Pjäsen handlar om systrarna Tina och Sylvia som befinner sig på ett hotellrum utklädda till papegojor och drömmer sig tillbaka till ön som de flyttat från. Likt Vladimir och Estragon i Becketts ”I väntan på Godot” sitter de och väntar på någon som aldrig kommer.

Det är ren och skär njutning att läsa den infallsrika och fantasifulla texten som bjuder på virtuositet av sällan skådat slag - liksom boken som helhet.