”Många har sagt wow! Vad häftigt” - Łukasz och Iwona bor ihop men är inte gifta och det är ovanligt i Polen

De speciella banden mellan katolicismen och polackerna som man ser ännu idag skapades under de historiskt svåra tiderna. Så även om den katolska kyrkan i Polen utmanas allt mer av de yngre generationerna, behåller den ändå mycket av sin maktställning.

Text: Tadeusz Rawa

Łukasz och Iwona bor i staden Białystok i nordöstra Polen, de har tre små barn och är sambon. Inget särskilt? Jo, det är i det traditionellt katolska Polen.

- Jag har aldrig tyckt att jag vill gifta mig på det traditionella sättet. Det handlar ju inte om papper och ceremonier, utan om kärlek. Och ansvar, säger Łukasz. Och Iwona håller med.

De två, som inte vill ställa upp på bild, lärde känna varandra för 10 år sedan. Łukasz åkte sedan till Kina för att arbeta som tolk, men när han kom tillbaka flyttade de tillsammans in i en lägenhet i Warszawa. Sedan blev det staden Białystok i östra Polen, där farföräldrarna hade ett hus som de ställde till det unga parets förfogande.

År 2014 fick de sitt första barn Adam. Två år senare föddes tvillingarna Tomasz och Gabriel.

- Under mina båda graviditeter gick vi och registrerade faderskapet för Łukasz. Barnen fick sedan Łukasz’s efternamn, berättar Iwona.

Łukasz är formellt katolik medan Iwona är ortodox. I sydöstra delen av Podlasie-länet i nordöstra Polen där de kommer från, bor nämligen en vitrysk minoritet som tillhör den rysk-ortodoxa kyrkan.

- Vi valde ändå att döpa våra tre barn i den ortodoxa kyrkan. Främst med hänsyn till min mamma och och för att ge barnen någon slags identitet. När de blir större kan de sedan välja fritt, säger Iwona.

Inga större protester mot samboförhållandet

När farmor och farfar kommer på besök den här dagen, är Adam lite krasslig och har feber. Farmor, som är läkare, vill undersöka honom.

Banden mellan generationerna är starka i Polen och far- och morföräldrar spelar en viktig roll när det gäller att ta hand om barnbarnen.

Hur ställde sig då den traditionellt katolskt-ortodoxa släkten till att Iwona och Lukasz bor ihop och har barn utan att vara gifta?

- Min mamma var kanske mest emot, men till slut accepterade även hon, säger Iwona. Annars är det inga problem. Alla accepterar vårt val.

Łukasz säger att det inte finns några större skillnader mellan katoliker och ortodoxa i Polen när det gäller mentalitet och sedvänjor.

- Faktum är att vi bara känner till ett par, i Warszawa, som är sambon och har barn. De har inte ens döpt dem. De allra flesta väljer dock traditionell vigsel, säger Łukasz.

- Många bekanta har sagt till oss: wow! Vad häftigt att ni är sambon! Men när det kommer till kritan så väljer de ändå att gifta sig.

Också de mera sekulära väljer ändå giftermål

Kutymen i Polen är nämligen fortfarande en kyrklig eller borgerlig vigsel, och ett bröllop med upp till 100-150 gäster ute i ett gästhus. Även polacker som till vardags inte är särskilt religiösa av sig, som varken går regelbundet i kyrkan eller är speciellt välvilliga till kyrkan gifter sig oftast ändå i kyrkan.

Man döper sina barn, väljer religionsundervisning i skolan för sina barn och skickar dem till ”första nattvarden”.

Förändringar är dock på gång och Łukasz har en egen teori om vad som är drivande.

- Det är TV-serier. De visar ofta folk i storstadsmiljö där vart och vartannat par är ”partner”. I 10-15 år har TV:n uppfostrat polackerna åt det mera liberala hållet, säger han.

I den fortfarande ganska starkt polsk-katolska fasaden finns det alltså sprickor. Allt färre bland de yngre går regelbundet i kyrkan. Och allt färre vill bli präster.

Den katolska kyrkan i Polen, såsom är fallet i många andra länder, är under ständig kritik speciellt från de vänster-liberala krafterna.

En svår historia förklarar katolska kyrkans ställning

Och ändå skulle kristna kyrkor i många länder ge mycket för att ha så relativt välfyllda kyrkobyggnader under söndagsmässor som de i Polen.

För att förstå detta fenomen måste man gå tillbaka ett par århundraden.

År 1795 delades det polsk-litauiska kungariket mellan Ryssland, Preussen och Österrike och upphörde att existera som en stat under de kommande 123 åren.

I den ryska delen försökte tsarväldet förryska den polska befolkningen. I den tyska delen vände sig Bismarcks Kulturkampf både mot den katolska kyrkan och mot polacker som skulle germaniseras. Bara i den österrikiska delen kunde katolicism och den polska kulturen utvecklas relativt fritt.

Prästerskapet arbetade för det genuint polska

Mot alla dessa strävanden satte polacker upp ett framgångsrikt motstånd, såväl politiskt, ekonomiskt, kulturellt, språkligt som religiöst.

Många präster var starkt engagerade i att bevara det polska – och det katolska.

I det Polen som återuppstod 1918 bodde katoliker (65 procent) sida vid sida med många andra religioner och nationaliteter, bland annat nästan 10 procent judar. Lagen garanterade fullständig religionsfrihet.

Efter 20 år av friheten kom två katastrofer direkt efter varandra. Fem år av nazitysk ockupation och 45 år av kommunism.

Tyskarna inriktade sig på att knäcka polackerna en gång för alla och försökte utrota framför allt den polska intelligentian – och det katolska prästerskapet – i koncentrationsläger och genom massavrättningar.

Den katolska kyrkan betalade ett högt pris – cirka 3000 polska präster och munkar (18 procent av förkrigsantalet) satte livet till.

Efter naziockupationen kom kommunisteran

Under åren 1944-1989 vågade de regerande kommunisterna aldrig sätta hårt mot hårt mot den katolska kyrkan. I stället försökte de försvåra livet för kyrkan och kontrollera och infiltrera den.

Likaså vågade de aldrig – som ett undantag för östblocket – ta ifrån bönderna deras jord och gårdar. 82 procent av jordbruksmarken förblev i privat ägo.

Gårdarna var små och bönderna var många, kring en tredjedel av samhället. Landsortsbefolkningen var då och är än idag den katolska kyrkans viktigaste bas.

Den katolska kyrkan hade, paradoxalt nog, på många sätt en starkare ställning under kommunisttiden än idag. Kyrkorna var överfyllda, vilket också var en manifestation av en förkrossande majoritet av samhället mot den kommunistiska diktaturen.

Om det fanns skäl att kritisera kyrkan eller enstaka präster var det få som gjorde det. Det skulle liksom vara osmakligt, för då sprang man de förhatliga kommunisternas ärenden.

Inte heller gav sig de kommunistiska massmedierna på kyrkan. De visste mycket väl att det inte skulle vara trovärdigt och bara skulle väcka irritation i samhället.

Den polska påvens symbolvärde

Valet av den polske kardinalen Karol Wojtyła till påve år 1978 blev en enormt stark impuls för katolicismen i Polen.

Två år senare noterade förvånade reportrar från väst, som besökte Gdańskvarvet under den strejk som senare gav upphov till fria fackföreningen Solidariteten, mässor, bikt och nattvard som varvsarbetarna deltog i.

De speciella banden mellan katolicismen och polackerna skapades i de svåra tiderna under de senaste två seklen då kyrkan och präster ofta engagerade sig i kampen mot ockupanterna och förtryckarna.

Idag går katolicismen, traditionerna och starka band mellan generationerna hand i hand och förstärker varandra. Allt detta gör att den katolska kyrkan i Polen visserligen backar något idag men ändå håller ställningarna relativt väl.