Mumindalen – roliga äventyr och lagom farligt

Den nya finsk-brittiska serien Mumindalen börjar långsamt, men blir efterhand allt mer spännande. Det blir en lagom dos av spänning och äventyr men också snällhet och godhet.

Det finns kanske de som hävdar något annat, men faktum är att Tove Janssons böcker och serier om Mumindalen har blivit ett slags nationalepos, en del av vårt nationalarv.

Vissa har växt upp med böckerna, andra minns de svenska tv-serierna från sent 1960-tal och tidigt 70-och en tredje kanske den polska dockanimationen från 1980-talet.

Och så finns det en mängd människor som växt upp med den finsk-japanska animationsserien från tidigt 1990-tal.

För att inte tala om alla de olika filmversionerna som till exempel Trollvinter i Mumindalen (2017), Muminfamiljen på Rivieran (2014), Mumintrollet och kometjakten (2010) och Mumintrollens farliga midsommar (2008)

Varje generation har sin Mumin

Nationalepos kan omhuldas, men det finns också en poäng med att omtolka dem. Därför är det fängslande att än en gång få stiga in i Mumindalen i en lite ny form och stil och än en gång möta alla troll, knytt, hemuler och filifjonkor.

Mumin är en klassiker som varje ny generation skapar sitt förhållande till och de nya versionerna präglas av den tid de är skapade i. Därför är det inte överraskande att Mumin nu kommer i en ny tv-version med 3D-animering.

Visuellt är det stiligt. Mumintrollet och hans vänner inte bara ser utan också känns runda och i närbilder är trollen också lite mjukt smålurviga.

Naturen i Mumindalen är också snyggt gjord och stundvis, speciellt vid skymningen, kan man nästan ana lite av ett nordiskt sommarljus.

Det börjar långsamt och udda

Efter att ha sett nio avsnitt av tretton är det första avsnittet det minst intressanta, det mest avvikande och det som också känns långt, trots att varje avsnitt har en längd på ungefär 22 minuter.

Det hela börjar nämligen med att mumintrollen vaknar lite för tidigt ur sin vintersömn när det bankar på dörren. De första besökarna i Mumindalen står och väntar.

Men Mumintrollet och hans familj är inte alls särskilt glada över Mymlans besök. Speciellt då hon kommer med en hel hop vilda ungar.

Annars visar serien mumintrollen som nyfikna, accepterande och öppna för allt nytt.

Roliga äventyr och lagom farligt

Om det första avsnittet känns långsamt och udda tar det fart i de andra avsnitten samtidigt som det gradvis också blir alltmer spännande.

Och ja, Mårran är fortfarande kuslig. Och hattifnattarna häftigt elektriska då de samlas i större grupper.

Den nya Muminserien har åldersgränsen F7. Det betyder att det är bra om små barn ser den tillsammans med en vuxen. Men riktigt farligt eller rysligt blir det sällan, och blir det hemskt är det endast en kort stund.

Här betonas mysigheten mer än äventyret, snällhet framför ironi.

Melankolin, som är en så väsentlig del av böckerna, är däremot en svårare känsla att utveckla i de korta avsnitten.

Så sluta inte läsa Muminböckerna!

Rösterna i den svenska versionen av serien känns överlag rätt. Speciellt Christoffer Strandberg som Mumintrollet lyckas fånga den hänförda entusiasmen över allt nytt och samtidigt det lilla trollet som så lätt blir sårat och förnärmat.

Maria Sids röst gör Muminmamma väldigt mjuk och god. Men speciellt förtjusande är Arja Saijonmaa som den melodramatiska teaterråttan Emma.

Mumindalen visas på Arenan, tv-premiär i Yle TV2 25.2 kl. 20.00 och i Yle Fem 26.2 kl. 17.25.

Varje avsnitt är baserad på Tove Janssons originalberättelser, manus är skrivet av Mark Huckerby och Nick Ostler och regisserad av Steve Box (känd bland annat för filmen Wallace & Gromit: The Curse of the Were-Rabbit, 2005).

Den nya serien har 13 nya avsnitt á 22 min och fler säsonger är på kommande.

Serien innehåller specialskrivna låtar av bland annat Alma och First Aid Kit. Musiken är komponerad av Pekka Kuusisto och Samuli Kosminen.