Vad göra när favoritjeansen spricker? Om prylångest och köpstopp

Garderoben svämmar över av kläder jag inte går med och prylar jag aldrig använder. Går det att få bukt med prylångesten med hjälp av köpstopp?

Häromdagen sprack mina svarta favoritjeans och jag tror inte att de går att lappa. På en richterskala skulle storleken klassas som en sjua, dvs. modell större.

Ingen katastrof i sig – nya jeans kan man ju skaffa i butiken. Problemet är att jag avgett ett nyårslöfte om att inte köpa någonting till mig själv i år – med undantag för mat och dryck.

Inga kläder, inga böcker, inga vackra julgransprydnader eller roliga vykort. Varuhus och museishoppar är med andra ord definitivt no go-zoner detta år.

No thing - nothing, nitjevo, nada.

Så nu står jag här i valet och kvalet - i mina andra par jeans som är blå.

Men jag går hellre i svarta jeans, så vad ska jag göra nu?

Bryta mitt nyårslöfte och införskaffa ett par läckra nya svarta jeans, eller omdefiniera mitt löfte och gå till en second hand-affär för att köpa ett par begagnade svarta jeans?

Eller – vik hädan du hädiska tanke! – kringgå det hela och be min man köpa ett par svarta jeans till mig som gåva …? Eller borde jag bara ta skeden i vacker hand och nöta ut mina blå jeans?

Ett alternativ är att börja använda alla kjolar och klänningar jag har hängande i garderoben. Jag som knappt använder kjol annat än på julafton.

Det skulle kanske kännas som att vara med i ett gör-om-mig-experiment. Kanske jag skulle få en helt ny identitet på kuppen?

Befria oss från vårt dåliga samvete

På Facebook finns en massa olika grupper där folk svär på heder och samvete att vara utan att köpa (nya) kläder eller onödiga prylar under ett år.

Vi är många som har dåligt samvete över dåliga produktionsvillkor och oåterkalleliga miljökonsekvenser. Vi är överbelamrade och överbelastade.

Allt prat om konsumtionsdriven tillväxt får oss att må illa och rannsaka vårt eget själviska beteende. Våra nya ledord är ”värna” och ”vårda”.

I Netflixserien ”Konsten att städa” ser jag den japanska städgurun Marie Kondo röja runt i klädbylten höga som Empire State Building och leksakshav större än Stilla oceanen.

Vi drunknar i vårt överflöd och vi vet inte hur vi ska rädda oss från oss själva.

Visst lockas också jag av tanken på att slänga ut allt jag äger och har på vardagsrumsgolvet och börja sortera i högar enligt vilka saker som ger mig en lyckokänsla, ”a spark of joy”. Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte …

Att rensa i röran. Känna lättnad och befrielse. Se det hela som en reningsprocess, ett slags fasta.

Jag läser en artikel i Helsingin Sanomat från den 2 mars där det framgår att vi finländare årligen kastar bort 13-18 kg textilier per person. Ungefär 20% av de kläder vi kasserar landar på loppisar eller hos olika välgörenhetsorganisationer för återbruk.

Jag drar efter andan: 13-18 kg.

Tillsvidare är det köpstopp som gäller för min del.

Jag ska använda kläderna som finns i garderoben tills de faller i bitar. Låta reparera det som går sönder. Låna en motorsåg istället för att köpa en egen.

Ett undantag tillåter jag mig dock, nämligen sådant som kan hänföras till kategorin ”upplevelser” – som bio-, teater-, musei- och konsertbesök.

Samtidigt är jag smärtsamt och skamfullt medveten om att jag har ett val, att jag kan välja att avstå – många andra befinner sig i ett läge där de är tvungna att avstå.

Hur bota prylångest?

Prylångesten slår till som värst när man ska tömma ett dödsbo eller flytta.

Vilka saker vill man spara och vilka måste man spara?

Måste man spara en blus som man fick i present av sin man, men som man egentligen inte tycker passar ens stil? Eller tio nystan garn i olika färger bara för att man tror att man ska sticka den där ylletröjan en vacker dag? Kommer inte att hända, tro mig.

Och måste man spara på alla teckningar och julgransprydnader som barnen gjort på dagis? Sentimentaliteten svämmar över alla bräddar.

I den nyutkomna boken Grejen med saker skriver Helena von Zweigbergk om sitt förhållande till saker, ett ämne som aktualiserats i och med en separation och en förestående flytt:

”Saker, saker. Saker är trygghet, historia, vittnesmål om det som blivit. Men saker är också ångest. Uppgivenheten inför ett källarförråd, där man inte vet vad man ska göra med allt.

Tröttheten när man drar ut en låda och ser en härva av gamla pappersservetter, sladdar, nycklar man inte längre har en aning om vart de går, omaka strumpor, antika mobilskal, ting som slutat fungera för länge sedan och annat som man hittar och förbryllat tittar på: Vad är det här? När skaffade jag det här och varför? (---) Saker kan kännas som tungt bagage att släpa på, något som – om inte annat för dammet – gör luften tyngre att andas.”

Helena von Zweigbergk konstaterar att hon känner sig som en lättare, smartare och mer duglig människa sedan hon röjt i sina saker, men samtidigt är hon rädd för att hon inom kort kommer att fylla sitt nya hem med nya saker.

Risken för återfall är överhängande eftersom vi styrs av en konsumtionsinriktad kultur och marknadsekonomi som ständigt matar oss med missnöje.

”Och det är förstås hela marknadsekonomins grundidé. Ge plats för nya saker, fyll på, och ta bort i en vinstbringande cirkelgång. Det liknar en samhällelig bulimi. In och in och in, glupskhet, berusning och därefter skam och längtan efter rening. Ut och ut med allt och därmed en upplevelse av att ha återtagit kontrollen”, som Helena von Zweigbergk skrev i en kolumn i Dagens Nyheter den 3 februari.

I boken Grejen med saker har von Zweigbergk också gett konstnären Cilla Ramnek och fotografen Pia Ulin fria händer att rota runt i lägenheten som står i beråd att säljas.

Med den utomståendes neutrala blick har de fått plocka bland prylar och pinaler, grunkor och grejer, för att om möjligt frigöra andra betydelser och skala av känslor förknippade med olika ting.

Helena von Zweigbergk citerar Johann Wolfgang von Goethe som har sagt att ”vi är slavar under sakerna runt omkring oss”.

Vi vill bli definierade genom de saker vi köper och omger oss med – vare sig det är en knasig keramikhund på fönsterbrädet eller en prålig ljusstake på matbordet.

Men hur kommer det sig att vindsförråden och loppisarna svämmar över av våra avlagda tramsigheter, kitsch som vi avfärdat och saker som förlorat i känslomässigt värde?

Helena von Zweigbergk skriver att hon också haft ett köpfritt år och att hon under årets lopp kände sig mindre stressad. Hon läste och hon träffade folk istället för att gå ut på stan och shoppa. Hon insåg att det kan finnas en belöning i att avstå.

Låt inte sakerna definiera dig

För åtta år sedan beslutade sig filmaren Petri Luukkainen för att ta reda på hur många saker han behöver för att klara sig.

Han beslutade sig för att genomföra ett experiment.

Han packade ner precis alla saker han ägde i flyttlådor som han låste in i ett förvar. Under ett års tid fick han endast plocka ut en sak per dag och han fick inte heller köpa någonting – förutom mat.

I dokumentärfilmen Tavarataivas (2013) får vi följa hur Petri resonerar kring sitt förhållande till ting. Hur många saker behöver jag för att vara lycklig och vilka saker behöver jag på riktigt är de frågor Petri återkommer till gång på gång.

När året gått inser Petri att han klarar sig gott och väl med ungefär 100 saker. Ytterligare 100 saker skänker honom glädje och bekvämlighet, men är inte direkt nödvändiga.

Slutsatsen Petri drar är att det innebär ansvar att äga saker och att saker lätt kan bli en börda.

- Det är inte sakerna som gör ett liv eller ett hem, slår Petri fast.

En in, en ut

Det finns olika sätt att begränsa mängden saker i ett hem – ett tag prövade jag på att ge bort en bok för varje ny bok jag kom hem med, men det funkade sådär.

Jag vet att jag har alldeles för många saker som jag inte egentligen behöver. Saker som inte har någon direkt funktion eller som inte inger mig någon nämnvärd ”spark of joy”.

För att icke inledas i frestelse undviker jag att gå in i butiker där mitt samvete och min klåfingrighet kan sättas på prov. Oftast nöjer jag mig med att titta i skyltfönstren.

Jobbigast är det om man befinner sig på resa och skulle vilja köpa med sig något hem som minne. Då tänker jag på Snusmumriken och Sniff.

I Kometen kommer är Sniff besatt av gnistrande och glimmande granater som han fått syn på i en smal klyfta. Salig av lycka plockar och plockar han famnen full med små röda stenarna – tills en jätteödla skrämmer iväg honom.

Sniff tappar allt han har för händer och rusar iväg. Snusmumriken tröstar honom:

”Allting blir svårt när man vill äga saker, bära dem med sig och ha dem. Jag bara tittar på dem och när jag går min väg har jag dem inne i huvudet och kan ha roligare saker för mig än att bära kappsäckar.”