Bokrecension: Cellskräck och torgskräck om vartannat i Ralf Andtbackas diktsvit Potsdamer Platz

Potsdamer Platz i Berlin är en av de mest mytomspunna platserna i världen. Den har skildrats i ett otal filmer, böcker och pjäser.

För att inte tala om att torget utgjort motiv för hundratals vykort genom tiderna.

Nu har torget fått ännu en hyllning. På finlandssvenska. Det är Vasaförfattaren Ralf Andtbacka som står för bedriften.

Hans långa (376 sidor!) diktsvit heter rätt och slätt Potsdamer Platz. Och ja, det är torget som har huvudrollen.

varje berlinresenär besöker potsdamer platz utan att riktigt veta varför

Ralf Andtbacka: Potsdamer Platz (2019)

Långdiktens renässans

Långdikten har för övrigt upplevt en renässans i dagens nordiska litteratur.

Tänk bara på förra årets svenska Augustpristagare Linnea Axelsson med långdikten Ædnan eller danska Yahya Hassans fulminanta debutbok som bär hans namn som titel (2013).

Det är fint eftersom långdikten i sina bästa stunder kan vara mera fängslande än en roman. Formen får variera: med eller utan rim, med eller utan versmått.

Andtbacka väljer i bägge fall det sistnämnda.

Ordsnickeriet

Ralf Andtbacka förfogar över en välfylld verktygsback för diktfabrikation. Potsdamer Platz innehåller till exempel många fina neologismer, eller vad sägs om någontinuitet, sönderflutenheter eller mellanstans.

Här finns också härliga ljuddikter som får dig att spetsa öronen:

bing, bring, ching, ding, fling, king, kling, kring, ling, ming,
ping, pling, ring, sting, sving, swing, ting, tjing, ving, wing.

språkspillet, ja, ansvarslöst lallande, rytmiskt stigande, sedan fallande, eller rullande mullrande ktonisk ambiofoni

Ralf Andtbacka: Potsdamer Platz (2019)

Andtbacka älskar också att tugga på tyska ord som angstgegner, totenmaske, geisterbahnhöfe och genickschussanlage, för att bara nämna några få. De klingar utmärkt i en dikt som heter Potsdamer Platz.

Fullständigt famösa är hans oneliners:

normaliseringen är en parasit som äter värddjuret inifrån.

autokannibalism är den effektivaste härskartekniken.

enda sättet att få reda på om man kan slåss är att starta ett slagsmål.

så långt är det som en vanlig hemmafilm, men sen följer en riktigt läcker knullscen

Ralf Andtbacka: Potsdamer Platz (2019)

Listan kunde göras hur lång som helst men får avslutas med recensentens personliga favorit:

dansa som en drucken lama, med tungt dängande hals.

Ralf Andtbackas bok Potsdamer Platz är en långdikt som likt en kameleont byter färg och form när det behagar författaren.

Ibland smälter stycken in i den övergripande berättelsen och ibland sticker de ut.

Boken är som torget den beskriver: ”ett diarium av överlagrande sårnader” där ”arkiveringen av tid, strömmar ur ingenstans, klättrar upp ur avgrunden.”

På torgen föddes demokratin

Den engelska prästen och poeten John Donne hade rätt när han år 1623 skrev: ”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela.”

Efter att ha läst Ralf Andtbackas Potsdamer Platz kunde man tillägga: Varje människa är ett torg! Och varje torg har byggts av människor.

En korsbefruktning som gagnar både torget och människan.

platser som skriveringenstans, människans möjlighet ett ostämt trots

Ralf Andtbacka: Potsdamer Platz (2019)

Vad vore till exempel demokratin utan torgen? Det var på de grekiska torgen den föddes.

Torg heter agora på grekiska. Ett ord som är bekant genom namnet för torgskräck, agorafobi.

På agoran provade mänskligheten för första gången en samlevnad som byggde på alla människornas lika värde (då räknades inte ännu kvinnor och slavar, men dock).

Homeros skrev att en stad utan torg tyder på laglöshet och ett samhälle utan gemensamma värderingar.

Torget som mänsklighetens vardagsrum

Allt det här hade Ralf Andtbacka säkert i sitt bagage när han skrev sin långdikt Potsdamer Platz.

Den skildrar platsen och människorna som byggt platsen, förstört platsen, gjort den till ett ingenmansland (Berlinmmuren gick tvärs över Potsdamerplatsen) och byggt upp den igen.

Medan allt det här pågick och fortfarande pågår korsar människorna platsen. De har olika mål.

De letar efter arbete eller förströelse, söker skydd eller skjuts, demonstrerar eller protesterar.

För somliga är den en förlängning av vardagsrummen, för andra en etapp på resan eller ett mål för ett tillfälligt besök.

turistens enda uppgift är att bete sig som en turist

Ralf Andtbacka: Potsdamer Platz (2019)

Det är vi människor som byggde platsen som tar den i besittning och som genomkorsar och genomlever den. På gott och ont.

Genom att sätta torget, Potsdamerplatsen, i berättelsens mittpunkt och genom att låta livet (och döden) cirkla runt, under och på det tar han, medvetet eller omedvetet, ställning för det demokratiska samhället.

Torget som aktör

Här påminner hans bok inte så lite om den tyska författaren Peter Handkes ordlösa pjäs Timmen när vi inte visste något om varandra (Die Stunde da wir nichts voneinander wussten, 1992).

Här kretsar hela handlingen kring ett (okänt och onämnt) torg som ställföreträdare för alla torg och som bär pjäsens huvudroll.

Människor agerar som statister på agoran medan tiden och historien rullar förbi.

Allt enligt mottot: Vad bryr sig torget om ifall en stridsvagn uppenbarar sig på det?

Det fina med Andtbackas bok är att den spelar på så många olika strängar: historiska, arkitektoniska, logistiska, merkantila och så vidare. Tillsammans ljuder alla dessa strängar som en storstadssymfoni.

På tal om storstadssymfoni måste vi i det här sammanhanget nämna den tyska filmen Berlin – Die Sinfonie der Grosstadt (1927), där regissören Walter Ruttmann stod för ett bildkollage från Berlin till tonerna av en symfoni skriven av Edmund Meisel.

potsdamerplatz.fi

Filmen inspirerade helt säkert Andtbacka. Det vet man senast efter att ha besökt webbplatsen potsdamerplatz.fi, som är kopplad till boken.

Där redovisar Andtbacka på ett digert sätt för allt det som påverkade långdiktens tillkomst: filmer, musikstycken, ritningar, fotografier, vykort, klistermärken, tags…

tags översprejade med tags, klistermärken överklistrade med klistermärken

Ralf Andtbacka: Potsdamer Platz (2019)

Det lönar sig att besöka webbplatsen parallellt med läsningen. Eller efteråt. Den genererar många igenkänningseffekter.

Titta (och lyssna) bara på hans spotifylista med över 100 låtar som på ett eller annat sätt handlar om Potsdamer Platz.

– Boken står på egna ben. Webbmaterialet ger en inblick i tillblivelseprocessen och redovisar diverse källor och influenser, skriver Andtbacka på potsdamerplatz.fi.

Men du ska inte tro på hans ord. Webbplatsen är ett mycket välkommet komplement till bokens dunklare och mera mystiska sidor.

Fallgropar

I ärlighetens namn är det nämligen så att författaren ibland sticker in på sidospår och förvirrar läsaren. Det här sker säkert inte helt utan avsikt men det gör att läsningen ibland stannar upp.

tron på fördämningar är detsamma som tilliten till läckaget

Ralf Andtbacka: Potsdamer Platz (2019)

Man förstår dock varför han gör så. Den riktiga Potsdamer Platz är idag en labyrint av över- och underjordiska utrymmen där man lätt kan gå vilse.

Men som i det riktiga livet blir man inte glad av att genvägen visar sig vara senvägen eller, ännu värre, en återvändsgränd. Då skulle man gärna ha önskat sig en bättre vägledning.

Det är också ett krav som långdiktens form för med sig. Den ska flyta på. Man ska tas med på en resa eller in i en medvetandeström utan desto större uppehåll.

Ofta lyckas Andtbacka med bedriften, men inte alltid.

Inbjudan på en resa i tid och på torg

Men det allra bästa med boken är att den, tillsammans med webbplatsen potsdamerplatz.fi, inbjuder till att botanisera vidare.

Till exempel genom att titta på Wim Wenders film Der Himmel über Berlin (Himlen över Berlin, 1987)

Eller lyssna på Pink Floyds The Wall som de 1990 spelade live på Potsdamer Platz när den ännu var obebyggd efter murens fall.

Eller genom att läsa John Miltons klassiska långdikt Paradise Lost (Det förlorade paradiset, 1667).

Eller varför inte Dante Alighieris Divina Commedia (Den gudomliga komedin, 1300-talets början).

Också Alfred Döblins bok Berlin Alexanderplatz (1929) kunde vara en bra fortsättning på Ralf Andtbackas Potsdamer Platz.

Han befinner sig alltså i ett sällskap som heter duga.