Nu ska Netflix satsa på Europa – vad kan det betyda för Finland?

Vinna eller försvinna? Kampen om tv-seriepubliken hårdnar, också i Norden. Vi har listat fyra stora frågor, och får svar av bland annat en färsk Netflix-chef.

Inom några år kommer tv-branschen att se väldigt mycket annorlunda ut än idag.

Det handlar om streamingtjänster där det precis just nu händer väldigt mycket. De stora jättarna slåss om marknadsandelar samtidigt som nya aktörer etablerar sig, och som en reaktion tvingas nu också public service-bolagen agera.

En färsk nordisk rapport slår fast att de närmaste tre-fem åren kommer att vara avgörande. Det är som om det nu handlade om att vinna eller försvinna.

BOLAGET MAN TALAR allra mest om är Netflix, som - samtidigt som man har skulder på uppemot 8 miljarder (!) euro – bara under 2018 fick 29 miljoner nya abonnenter runtom i världen.

Och det som är intressant här är bolagets satsning på Europa, och på film. Vad kan det betyda för Finland? Och är långfilmen på väg tillbaka? Och vad får chefer från konkurrerande bolag att just nu gå över till Netflix ?

FÖR EUROPA, och samtidigt också för Finland, är Netflix intressant eftersom man gått ut med planer på storsatsningar.

Under Berlins filmfestival tidigare i år berättade man att den europeiska produktionen ska utökas med en tredjedel. Samtidigt har EU bestämt att streamingbolag som verkar i Europa ska kunna garantera att minst 30 procent av utbudet är producerat i Europa.

I klartext; det kommer att satsas mycket nytt kapital på ny europeisk serie- och filmproduktion.

I Berlin släppte Netflix nyheter om en hel rad nya egna film- och tv-seriesatsningar i framför allt Tyskland och Spanien, men visst finns också Norden på kartan.

ETT BEVIS PÅ DET är att man i somras satsade på en helt ny tjänst, en chef för internationella originalproduktioner i norra Europa, och lockade över svenska Lina Brouneus från det nordiska streamingbolaget Viaplay.

Då hon mötte branschfolk under Berlinfestivalen fanns också det finländska produktionsbolaget Helsinki-filmis Andrea Reuter på plats.

- Och det som var intressant att höra, berättar Andrea, är att Lina Brouneus sade sig vara intresserad av alla nordiska länder, alltså verkligen alla. Då ska vi komma ihåg att HBO Europe tydligt har sagt att de just nu bara är intresserade av norskt och danskt och svenskt. För dem är Island och Finland ointressanta.

- Men Netflix tänker annorlunda, och jag tror faktiskt att det är en finsk serie på gång för Netflix nu. Dessutom finns det en allmän känsla som säger att Finland kommer starkt. Det handlar inte minst om nånting som kallas för ”finnish weird”, och det är där jag tror att Finland har sin möjlighet.

ANDREA REUTER TROR ALLTSÅ INTE på att Finland ska försöka haka på nordic noir-trenden, även om det är just den genrens Yle-producerade serier Sorjonen och Karppi som tillsvidare har fått Netflix-distribution.

- De är helt okej och håller hög standard i crimegenren, men jag tror mer på Finnish weird.

Som är?

- Det startade egentligen med filmer som Rare Exports och Iron Sky, det vill säga väldigt galna idéer som också tar fasta på typiskt exotiska finska grejer, snö och bastu och vodka och väldigt glesbefolkade bygder, sånt som för icke-finnar verkar galet och konstigt men som är roligt att kolla på.

Men är det så i Finland nu att producenter känner på sig att något riktigt speciellt är på gång, och att man måste hålla sig framme?

- Ja jag tror det inte har gått många producenter förbi. Det finns hungriga producenter och massa projekt i utveckling, unika idéer, så ja vi kommer att se en stor förändring. Tidigare har det känts som om Finland varit lite långt borta från världen, men så är det inte längre.

I DANMARK HAR NETFLIX redan producerat en egen tv-serie, The Rain. Sveriges första Netflix-serie Störst av allt får sin premiär i april, nyligen blev det klart att man ska producera också en norsk tv-serie.

Streamingkriget om Norden är alltså i full gång, eftersom också det nordiska streamingbolaget Viaplay gått ut med att man ska satsa stort på nya egenproducerade nordiska serier. Under Göteborgs filmfestival tidigare i år talade man om 20 (!) nya egna satsningar årligen.

Det här betyder förstås mera resurser för nordiskt tv-drama, och fler jobbmöjligheter också för finländska skådespelare. Men samtidigt betyder det att public service-bolagen måste reagera.

I FJOL KOM DET FÖRSTA nordiska svaret på streamingbolagens offensiv. Nu ska de fem nordiska public service-bolagen tillsammans satsa på tolv spetsprojekt årligen.

Redan nu talas det mycket om en samproduktion mellan svenska SVT och finländska Yle; White Wall, som med sin budget på sju miljoner euro är en riktigt stor nordisk satsning. Det handlar om en serie som skapats av Aleksi Salmenperä, Roope Lehtinen och Mikko Pöllä, men som har nordiska kända namn som svenska Vera Vitali och norska Aksel Hennie på rollistan.

Men den serien får vi vänta ännu ett år på att få se.

OCH DET ÄR INTE BARA de nordiska public service-bolagen som reagerar.

I slutet av februari släpptes nyheten att jättarna BBC och ITV tillsammans kommer att lansera Storbritanniens största streamingsatsning någonsin, just för att kunna konkurrera med Netflix. Varför? Jo för att Netflix vad gäller streaming redan nu faktiskt är ännu större än BBC i England.

Och Finland? Liselott Forsman är Yle-producent för internationella dramaprojekt, men också ordförande för den europeiska radio- och TV-unionen EBU:s såkallade ”Fiction Expert Group”. Hon konstaterar att det har varit spännande att följa med dagens utveckling, som fått inte bara nordiska public service-bolag att samarbeta allt tätare.

I fjol bildade också tyska ZDF, italienska RAI och franska France Télévision en egen samproduktionsallians.

- Tillsammans med min europeiska styrgrupp gör jag precis upp agendan för höstens EBU-möte då flera nya allianser ska diskuteras, säger hon.

- Samtidigt är det viktigt att minnas att det ena inte utesluter det andra. Enligt tjeckiska kolleger har streamingjättarnas närvaro lyft den nationella ambitionsnivån, och därmed också kvaliteten.

Ja, det ÄR spännande tider för tv- och filmbranschen.

DE SENASTE ÅREN har tv-serier sopat golvet med långfilmen. Det är serierna som har gett upphov till de stora snackisarna, och de har nu också lockat till sig både kända regissörer och skådespelare som velat utforska något som filmbranschen inte gett dem möjligheten att göra.

Redan 2013 såg jag hur skådisstjärnorna Jude Law och Matt Damon under Berlins filmfestival uttryckte sin frustration över filmbranschens utveckling.

- Det är ledsamt men idag får du så sällan en möjlighet att spela riktigt komplexa karaktärer, eftersom det idag görs allt färre såna filmer, med mogna karaktärer för en mogen publik, konstaterade Jude Law.

- Mycket av det intressanta flyttar till TV:n nu, tillade Matt Damon. Vill man göra pengar med film så satsar man på filmer för 13-åringar. Så jag har ingen aning om hur våra jobb kommer att se ut om tio år.

Men nu är det som om filmen skulle slå tillbaka, vilket inte minst beror på att aktörer som just Netflix gått in på den marknaden och lockar spännande regissörer och projekt till sig. Paul Greengrass, bröderna Coen, och förstås den Oscarsbelönade Roma är några exempel.

Och det verkar bara vara början.

DEN KOMMANDE FILM som alla talar om är Martin Scorseses The Irishman, en film med en budget på omkring 170 miljoner euro, och med namn som Robert de Niro och Al Pacino på rollistan.

Och liksom Roma, uppges det att också The Irishman ska få en åtminstone begränsad biodistribution.

Det här är något av filmindustrins stora bråk just nu, streamingtjänsternas intrång på biomarknaden, och de stora filmfestivalerna.

Under Berlinale tidigare i år fick två Netflix-filmer sin premiär. Isabel Coixet’s Elisa & Marcela, historien om ett omtalat 1800-tals lesbiskt par i Spanien, fick till och med tillstånd att delta i den prestigefyllda tävlingsserien, vilket ledde till en småskalig protest på den klassiska röda mattan.

DEN ANDRA FILMEN, The Boy who Harnessed the Wind, har förresten nu fått sin Netflix-premiär (1/3), regisserad av Chiwedel Eijafor – bekant som skådespelaren från 12 Years a Slave.

Den filmen utspelar sig i afrikanska Malawi, och bygger på en sann historia om pojken som räddade sin familj och hemby från svältdöden genom att bygga ett pumpsystem som fick el från ett enkelt vindkraftverk - planerat av pojken med hjälp av avfallsskrot och en cykeldynamo.

Den filmen är, liksom Roma, något som man inte direkt skulle föreställa sig att ett kommersiellt multinationellt bolag som Netflix skulle satsa på. Men för att få veta hur det har blivit så, måste vi ställa ännu en sista fråga.

DET ÄR INTE BARA Lina Brouneus som gått från en konkurrent till Netflix.

Höstens mest omtalade övergång stod Tendo Nagenda för, den höga Disneychefen som blev vicepresident för Netflix, och ansvarig för långfilmsproduktionen.

I februari reste han över till Europa för att inom ramen för Berlinale Talents-konferensen diskutera Netflix, planer, och framtid.

- Det som jag såg i Netflix var en möjlighet att göra fler olika slags filmer, både vad gäller genre och budget. Få andra har en möjlighet att nå en internationell masspublik med intressant innehåll som bygger på lite alternativa idéer, förklarade han sin övergång, och tillade att det inte längre är i Hollywood som man uppmanas att vara kreativ och vågad, så där som tidigare.

- Tänk på hur syskonen Wachowski kom med sin Matrix-film-idé från ingenstans, och alla ville ha den fast de inte hade regisserat någonting alls innan. Det fanns en hunger efter det som var speciellt. Men den attityden har idag flyttat till streamingbolagen, och det är därför jag tror att Netflix kan bli ett hem också för filmer som för vissa kan kännas obekväma.

EN ANNAN REAKTION på utvecklingen i Hollywood, handlar om hur Netflix förhåller sig till filmmanuskript.

- I Hollywood har det skapats ett slags manuskriptens överutveckling som inte längre handlar om att göra film. Av typ 50 manuskript som det satsas på kanske tre eller fyra faktiskt blir en film, man sätter mycket energi på sånt som aldrig blir film.

- Hos Netflix är målet inte att utveckla utan att göra film. Då vi sätter igång med ett projekt vill vi se den färdiga filmen inom två år, och då ska vi hinna med casting, planering, inspelning, efterarbete, marknadsföring, allt.

Och vad gäller att ge Netflixfilmer också biodistribution? Var Roma ett undantag eller en inledning på en ny linje?

- Vi försöker göra det som vi tror att är bäst för varje individuellt projekt. Men det finns inte ett specifikt sätt som vi tänker på, vi vill alltid vara öppna för vad som är bäst för filmen. Med Roma ville vi ge människor många möjligheter att se filmen, och ville du sen den på bio så skulle du kunna göra det. Vi vill inte bestämma för människorna.

Men om man tänker Finland? Ett hurudant projekt skulle kunna få Netflix att intressera sig för Finland?

Situationen i enskilda länder kan Tendo Nagenda, förstås, inte kommentera direkt. Istället hänvisar han till nämnda The Boy who Harnessed the Wind.

- Det är en både väldigt lokal och universell historia, som fungerar på många nivåer. Den handlar om ett mycket specifikt lokalt problem, men där finns också stora teman som familj, klimat, jämställdhet, utbildning, sådant som känns igen överallt. Det är sådant vi vill kunna göra, också blanda ihop olika genrer kring en specifik kärna, sådant som är svårare att förverkliga inom ett traditionellt studiosystem där allt ska vara mera slimmat.

Om någon har en sådan idé, då är det sannolikt sekundärt om den handlar om Malawi eller om Finland. Och det är nytt.