Filmrecension: Cold Pursuit – Liam Neeson förvandlar ännu en vardaglig man till kallblodig mördare

År 2014 blev Kraftidioten en framgång för regissören Hans Petter Moland och huvudrollsinnehavaren Stellan Skarsgård. Men vad händer när den nordiska hämndstoryn emigrerar till USA?

Niels (Liam Neeson) är en tystlåten man som trivs bäst bakom spakarna i sin plogbil. År ut och år in ser han till att hålla vägen öppen mellan den lilla skidorten Kehoe och resten av civilisationen.

Vid sidan av snöröjningen är det hustrun Grace (Laura Dern), sonen Kyle (Micheál Richardson) och tidskrifter om olika plogbilsmodeller som utgör livets stora glädjeämnen. Och som en extra lyckoinjektion har han nyligen utsetts till årets Kehoe-bo.

Dessvärre injiceras sonen Kyle i samma veva med något helt annat och hans öde blir upptakten till en hämndresa utan like.

Medan snön faller löper Niels amok hos två rivaliserande drogbaroner och i snabb takt staplas liken på hög.

En exakt kopia?

Den som har sett Kraftidioten känner omedelbart igen sig i den version Hans Petter Moland nu anpassat för en internationell publik.

Vi har den mäktiga miljön med snön som dämpar alla ljud och sopar igen de blodigaste av spår. Vi har enstöringen som är helt oresonlig när han väl ställt in sitt sikte på ett specifikt mål.

Vi har excentriska skurkar och en polismakt som inte riktigt mäktar med problem som är större än en trafikbot.

Och vi har nya sceniska lösningar som stundvis är nästan identiska med de gamla. Det absurda tonfallet med dess svarta humor är ändå något mer dämpat än i förlagan.

Frågan är om det räcker för en publik som allt sedan Fargo (1996) lärt sig att förknippa snö med filmatiskt färgstarka utsvävningar.

Problematisk hjälte

Det största problemet med Cold Pursuit är att huvudrollen görs av Liam Neeson. Där Stellan Skarsgård smälte in i rollen som den vardagliga mannen från vidderna framstår Neeson från första stund som en machohjälte i vardande.

Det väderbitna ansiktet och den iskalla blicken i kombination med den mörka rösten borde få vilken langare som helst att förstå att det är bäst att snarast möjligt lägga benen på ryggen.

Annars gör Neesons Niels det.

Den komiska effekt som dumpandet av kroppar gav upphov till i Kraftidioten dämpas denna gång av att det inte finns någon egentlig konflikt mellan Niels vardagsimage och de brott han plötsligt börjar begå.

Likaså är våldet så pass grafiskt att komiken många gånger förblöder innan den avväpnande planschen med offrets namn dyker upp på duken.

När det gäller gängrivaliteten mellan de urbana droghandlarna och den fraktion som är verksam bland urbefolkningen fungerar överföringen från en kontinent till en annan bra.

Men även i det fallet känns det som om den skruvade humorn fått stryka på foten till förmån för en mer slätstruken "skott i ansiktet"-attityd.

Sexiga skurkar och tråkiga fruar

Genrebiten må vara lite diffus och Neeson en alltför tydlig hjälte, men på skurksidan finns det mer att hämta. Faktum är att Cold Pursuit ställer oss inför en skådespelare som möjligen kunde ha gjort filmatiseringen av Fifty Shades of Grey uthärdlig.

I rollen som psykopaten Viking visar nämligen Tom Bateman prov på den typ av utstrålning som Christian Grey borde ha haft.

Själva rollkaraktären är visserligen lite för mycket av allting och Batemans tolkning så over the top att man nästan får svindel – men han hade garanterat satt mera färg på de gråa sexlekarna.

Om Bateman tar i så att livstycket nästan spricker ges Laura Dern i sin tur sorgligt lite utrymme att blåsa liv i rollen som Niels hustru.

Och eftersom även de övriga kvinnorollerna fuskas bort kan man bara sluta sig till att detta primärt är en film för män - om män.

Synd bara att de vandrar så mållöst omkring att snön hinner svepa bort alla spår efter dem innan man ens hunnit ut ur salongen.