Hälsningar från korren: Också presidenter kan vara fåfänga

En sällsynt fåfäng president, säger en del om Donald Trump. I dagens korrespondentkrönika uppmärksammar Bengt Östling fåfänga politiker på olika nivåer.

Kanske en löjlig detalj som jag fäster mig vid i kongressutskottets förhör med Michael Cohen. Det är berättelsen om Trumps tavelköp år 2013. En tavla där han själv är avbildad, förstås.

Den tidigare advokaten, fixaren, ja kanske torpeden David Cohen öppnade porten för insiderberättelser.

Dyrast är bäst

Han berättade om en tavelauktion där ett porträtt av Donald Trump var framsatt till försäljning. Av någon anledning ville Trump ha den tavlan, för att hänga på väggen i någon av hans golfklubbar.

Det var viktigt för Trump att det skulle bli den dyraste tavlan på auktionen. Det skröt han med efteråt på twitter. Ungefär: Tänka sig, jag upptäckte just att den dyraste tavlan på auktionen i East Hampton är ett porträtt av mig, skrev han.

Klart det, han hade ju bett att en miljonärskompis att bli bulvan och köpa tavlan och se till att det blev dyrt. Eller egentligen: Han hade beodrat Michael Cohen att fixa saken.

Tavlan var målad av avantgarde-konstnären William Quigley som tydligen visste om presidentens intresse. Utgångspriset var därför högt. Och slutsumman blev 60 000 dollar, berättade Cohen i utskottsförhöret.

Han bifogade några tidningsklipp från händelsen. Och tidningar från den tiden skriver också att ett porträtt av Mick Jagger inte gick att sälja ens för tiotusen.

Gör gott åt egot

Trump betalade bulvanen och fick tavlan. Men när han betalade skedde det med den trumpska välgörenhetsfondens pengar. Kanske för att tavelauktionen var ett välgörenhetsjippo till förmån för de lokala konstnärerna och deras utställningsverksamhet.

Det var därför historien berättades, för att visa på Trumps missbruk av välgörenhetsfonden som sin egen handkassa. Och tydligen hade fonden redan tidigare köpt två tavlor med samma motiv, alltså Trump själv.

Vi vet inte med säkerhet att historien är sann, men den passar bra in i bilden av den amerikanska presidenten.

Den stora berättelsen handlar om hurudan Trump är, som businessman och politiker. Enligt Cohen en rasist, fuskare, och mobbare. Men han fångar också fåfängan hos Donald Trump.

Det är viktigt för Trump att allt han gör är störst, först och vackrast, och helst inte har gjorts förut. Helst ska man inte ens ha föreställt sig att det är möjligt att göra. Den frasen återkommer ofta i hans tal: "ingen trodde ens att det var möjligt...".

Tjänstemännen skämtar att om man vill få igenom ett förslag ska man betona att det här aldrig har gjorts förut. Eller att president Obama minsann inte vågade.

Politiker i olja

Det är visst det motsatta till finländska beslutsfattare. Men jag kan förstås inte vara säker. Det finns väl några miljonärer i den finländska regeringen också.

Det vet jag att också finländska politiker älskar porträtt av sig själva. Det ska gärna vara andra som betalar, trots att den konstarten är på utdöende i Finland.

Experten på kommunsammanslagningar, Siv Sandberg, återkommer ofta på sociala medier med bilder av "kommunalmän i olja".

Ooh det är visst samma på riksnivå. Det är ett bevis på att man är någon, att vara avbildad på en stor och dyr tavla som hänger synligt i kommuncentret, riksdagen eller på statsrådets kansli, eller golfklubben.

Ironiskt: Obama väcker porträttintresset

Här i USA visar det sig att porträtten plötsligt är väldigt populära. Ironiskt nog är det inte alls Trumps förtjänst.

Det är speciellt två porträtt som väcker uppmärksamhet. Barack och Michelle Obamas porträtt avtäcktes för ett år sedan. De avbildade
verkade väldigt förtjusta. Någon ser säker tecken på fåfänga också hos dem.

Det skedde på det nationella porträttgalleriet i Washington DC, som har samtliga amerikanska presidenter i olja. Det har inte varit någon höjdare publikmässigt för Smithsonian-institutionen.

Men nu är allt annorlunda. Obama-tavlorna var välgjorda, och annorlunda. Inga stela uppblåsta politiker i någon maktfull chefsställning, utan levande mänskor avbildade utanför Vita huset, i naturen.

"Var hänger Obama" är första frågan på besökarnas läppar. Och museet har fått en våldam ökning i besökssiffror, en fördubbling. Åt 2018 hade museet 2,3 miljoner besökare, mot bara en dryg miljon året före.

Man föreställer sig att Trump inte besöker porträttgalleriet innan han själv hänger där. Fåfänga och ego har förklarat en del av Donald Trumps beteende, vid sidan av hans girighet.

Det är klart, människor som ständigt är i offentlighetens sökljus måste kanske tänka på sitt utseende och utstrålning.

Det yttre, att framhäva, dölja - och håna

För Trump gäller det att dölja den ojämna hårväxten. Den avslöjas ibland i olyckliga stunder på grund av hårda vindstötar då han springer uppför trappan till flyget.

Det är ingen peruk brukar Trump betona, trots att han blev djupt sårad den gången en tv-journalist faktiskt vågade testa och rufsa på hans hår.

Det ska sägas att de flesta politiker - eller deras medarbetare - tänker på sitt utseende. I de flesta partier är det en förutsättning att bli vald att man sköter sitt yttre. Och de politiker som medverkar i tv har ett obligatoriskt besök i sminket bakom sig.

I USA är det yttre ytterst viktigt. Välståndet ska synas. Många politikers inval har varit i fara på grund av svett i pannan eller en skäggstubb.

För Donald Trump är utseendet viktigt också när det gäller andra. Han är snabb på twitterknappen för att tala illa om feta, korta eller annars konstiga människor i synnerhet om de tycker annorlunda än han.

Vokabulären känns igen från skolgården då han hånar folk som lipar, ljuger, stammar eller heter något konstigt. Eller har ett "hästansikte" som han kallade kvinnan som uppträdde i Kavanaugh-utfrågningen.

PR-jippot Trump

Trump är komplicerad, med både goda och dåliga sidor, sa Michael Cohen. Men nu överväger de sämre sidorna och sedan han blev president har han blivit den värsta versionen av sig sjäv, sa Cohen med några välformulerade definitioner.

- Trump är kapabel att uppföra sig trevligt, men han är inte trevlig. Han kan utföra generösa handlingar, men han är inte givmild. Han kan vara lojal, men är i grunden illojal, sa Cohen.

Som vanligt baxnar jag när Michael Cohen säger att ingen, inte ens Trump själv, trodde att han skulle bli president. Egentligen var han inte intresserad av att leda landet. Kampanjen var bara ett pr-jippo, ett sätt att hålla igång varumärket Trump, sa Cohen.

Det skulle bara bli "the greatest infomercial in political history". Trump testade TV som aldrig förr under kampanjen. Det har han fortsatt med efter valet, med dagliga doser av Trump i rutan.

Det sägs att Trump ser till att varje dag blir som en dokusåpa i tv. Och i USA ser man fortfarande på TV. När dagen är slut är man spänd på att se vad huvudpersonen ställer till med och får till stånd i följande dags avsnitt.

Och vi journalister springer efter så gott vi kan.