Hoppa till huvudinnehåll

Egenland

Ett verktyg som användes för att stänga tunnor fulla med sill.

I Röölä vet man allt om sill – vet du vad en däxel är och vad den har att göra med högtidsbordets delikatess?

Den här silvriga stimfisken från Nordatlanten är finländarnas festdelikatess. Röölä by i Rymättylä är känd för sin sill, och där vet man en hel del om denna firre. Har du hört de här sillhistorierna?

Från 2019
Uppdaterad 17.12.2020 15:44.

7 berättelser om sill

...och några grejer till

Röölä är litet, och det är museet också, men jag har märkt att det är rätt viktigt för många människor.

― Pertti Lehto
Grafikdekoration

1. SILLMUSEET

Äldre man i ljus pikéskjorta och glasögon.
Bild: Rasmus Tåg / Yle

Pertti Lehto, Silltraditionscentret Dikseli:

"Det första folk undrar över då de kommer hit är vad en däxel (“dikseli” på finska, red.anm.) är för något. Det är ett verktyg man använde för att stänga silltunnorna efter att man lagt i sill, havsvatten samt litet socker och salt. Däxelmannens uppgift var att säkra att sillen var i skick då den kom i land, eftersom det inte fick komma luft in i tunnan. Syret gör att sillen härsknar, och då åker den i komposten.

Det sades att däxelmannen var en av fartygets viktigaste personer. Det låg på hans ansvar att den sill som kom ut på marknaden var förstklassig. Som bäst kom ju 90 procent av den sill som såldes i Finland från Röölä.

Ett verktyg som användes för att stänga tunnor fulla med sill.
Bildtext Däxeln användes för att stänga till tunnan ordentligt.
Bild: Yle/Eva Pursiainen

I Finland finns inget annat ställe som Silltraditionscentret Dikseli, där man skulle berätta för senare generationer om sillfisket. Röölä är litet, och det är museet också, men jag har märkt att det är rätt viktigt för många människor. Speciellt för dem som varit ute på sjön och fiskat."

Grafikdekoration

Den största överraskningen var hur lätt vi fick arbetare, och hur viktig fisken, speciellt sillen, var för lokalbefolkningen.

― Matti Ruuska

2. SILLFABRIKEN

Äldre man med kortklippt hår, kortklippt skägg och småblommig skjorta.
Bild: Rasmus Tåg / Yle

Matti Ruuska, sillfabriksägare:

"Min pappa representerade Rymättylän silli i Nyland, och bröderna Saarni hade sin fabrik, Rymättylän säilyke, här i Röölä. Som liten grabb fick jag ofta komma hit och se då Saukko-flottan tog i land, och redan då blev jag förtjust i den här platsen.

Jag grundade en sillfabrik, först i Tusby, men på grund av utrymmesbrist flyttade jag verksamheten hit till Röölä, till bröderna Saarnis gamla fabriks utrymmen. Den största överraskningen var hur lätt vi fick arbetare, och hur viktig fisken var för lokalbefolkningen. Speciellt sillen, tack vare traditionerna. Sillen har varit folks levebröd här i hundratals år, och det visste man att uppskatta. Mitt företag Boyfood blommade upp just här.

Vi var här fram till år 2005 då jag av någon outgrundlig anledning sålde företaget till islänningarna, som i sin tur sålde det vidare till Orkla. Jag förmodade att allt skulle fortsätta som vanligt, men så gick det då inte. År 2014 var det slut på sillfabriken i Rymättylä.

Svartvitt foto på gamla fabriksbyggnader, en fabrikspipa och 1950-talsbilar.
Bildtext Sillfabriken i Röölä några årtionden bakåt i tiden.
Bild: Rasmus Tåg / Yle

Det kliade i fingrarna att komma igång med sillbusinessen igen, så år 2015 grundade jag Suomen Sillikonttori Oy i Nystad.

Vid en fjordmynning i Norge ligger ett fantastiskt sillmuseum, och i Sverige har de också ett jättefint sådant. Så föddes tanken att vi borde få ett likadant till Finland. Vi hade samlat på oss alla möjliga föremål som har med sillfiske att göra. Vi tänkte att vi ska bygga ett museum som berättar om sillfiskets historia i Finland, från 30-talet ända tills idag."

Grafikdekoration

Nog var det mycket folk här på torget. Det var en stor händelse. Det var trevligt för en yngling att komma till hemhamnen.

― Reijo Lumento

3. SILLFISKAREN

Äldre man i fiskarväst och mörkblå skepparmössa.
Bild: Rasmus Tåg / Yle

Reijo Lumento, besättningsman på Saukko-fartyget:

"Som ung man var det massvis med publik då fartyget kom eller åkte. Det var litet vemodigt att se hur bekanta ansikten blev kvar där hemma, och så vände båten ut mot havet.

Det var ett nöje att vara en i gänget på Saukko-fartyget. Då vi fiskade i isländska vatten, och nära Grönland, såg jag isberg. Kapten Laine var väldigt ivrig med att fånga sill, han tog inte i land många gånger. En gång var vi på Island för att hämta vatten och mat, och så fortsatte vi att fiska där borta i de isländska vattnen.

Ibland var det nätfiske, ibland notfiske. Vi fick den största fångsten som Saukko någonsin fått med ett kast, 480 tunnor sill. Att rensa, salta och sockra den samt att lägga den i tunnor var ett stort jobb. Om jag minns rätt arbetade vi två dygn i sträck för att få sillen inlagd och tunnorna i lastrummet. Sedan fortsatte vi fiska.

Fotografi av stor folksamling i en liten hamn.
Bildtext Det var alltid fest då Saukko-fartyget anlände från sin resa.
Bild: Rasmus Tåg / Yle
Svartvitt arkivfoto på fiskebåt som hissar upp ett stort nät fullt med fisk upp på ett större fartygs däck.
Bildtext Reijo Lumento arbetade på Saukko över en sommar.
Bild: Yle / Arkisto

Jag måste säga, att då fartyget kom fram där bakom holmen och vi fick syn på Röölä-stranden, visst var det folk här. Det var alltid en stor händelse. Det var trevligt för en yngling att komma till hemhamnen.

För en ung man var det en minnesvärd resa. Den har följt mig till denna dag."

Grafikdekoration

Röölä har gjort mig modigare. Kanske har den här platsen gjort mig mångsidigare och att jag vågar mer.

― Tuulamaria Kangaslampi

4. SILLSAMHÄLLET

Vithårig dam i glasögon och färggrann blus.
Bild: Rasmus Tåg / Yle

Tuulamaria Kangaslampi, grundare av Röölä byaförening:

"Jag flyttade hit från Tammerfors år 2012 för jag ville bo nära havet, och blev genast förtjust i det här stället. Jag startade byaföreningen och nu har vi den här byalokalen. Jag bara gillar att fixa och knoga på här. Då byborna insåg att jag inte kommer att försvinna härifrån, fick jag med dem i verksamheten.

Varje by har sin egen grej, och här har det varit sill och fiske. Först var det notfisket, sedan byggdes sillfabriken. Byns karaktär och historia är viktiga att föra fram.

Jag har lyssnat på sillfabriksflickornas och sjökaptenernas berättelser, hur det var att arbeta då. Vi har haft berättarkvällar där folk har fått dela med sig av sina minnen. Otroligt fina. Trista också, förstås, men det hör ju livet till.

Man och kvinna sitter och äter vid ett bord på en terass framför ett ljusgult hus. Ovanför terassen en skylt med texten "Kylähuone".
Bildtext Egenlands programledare Nicke Aldén och Hannamari Hoikkala njuter av atmosfären i Röölä på byalokalens terass sommaren 2018.
Bild: Rasmus Tåg / Yle
Svartvitt fotografi på kvinna som står på däck till ett stort fiskefartyg. I förgrunden hänger ett stort fisknät.
Bildtext På byalokalens väggar har Tuulamaria Kangaslampi hängt upp bilder på Rööläs fiskrika historia
Bild: Rasmus Tåg / Yle

Röölä har gjort mig modigare. Jag är blyg som person, men här har jag bekantat mig med olika människor. Kanske har den här platsen gjort mig mångsidigare och att jag vågar mer."

Grafikdekoration

På fartyget finns en giljotin dit männen lägger in sillen. Får man inte bort huvudet, svartnar sidorna och sillen smakar illa.

― Märtha Kallio och Ritva-Liisa Tanskanen

5. SILLMAT

Två äldre damer klädda i förkläden, den ena i svart hatt, skrattar.
Bild: Rasmus Tåg / Yle

Märtha Kallio och Ritva-Liisa Tanskanen, sillproffs och f.d. sillfabriksarbetare:

"Jag minns då vi gjorde 12-timmarsskift på fabriken, och så städade vi en halv timme utöver det. Ibland granskade vi de nya arbetarna, vände på byttan och kollade hur slutresultatet såg ut. Här krävdes det att sillen var av hög kvalitet.

Först måste man få sillen färsk från havet och inom sex timmar ta bort huvudet. På fartyget finns en giljotin dit männen lägger in sillen. Får man inte bort huvudet är svartnar sidorna och sillen smakar illa. Eller om sillen härsknar duger den ju inte att äta.

Då sillen packades fick det inte vara några bröstfenor, den fick inte vara inte härsken, inte heller trasig, utan kvalitetssill.

Tre uppstoppade dockor i ett museum, föreställer tre kvinnor i hucklen och förkläden som rensar sill.
Bild: Rasmus Tåg / Yle
Giljotin med vilken man skär av huvuden av sill.
Bild: Rasmus Tåg / Yle

Idag då man köper ett sillpaket i butiken kan den vara härsken. Men vi släppte aldrig igenom något sådant. Och som den gick åt, Saukko-sillen hade gott rykte.

Då man rensar fisk ska man skära den så att så lite som möjligt går till spillo. Om sillen stått kallt kan det vara svårt att få bort skinnet. Själv gillar jag mest sådan sill som jag rensat själv. Såsen gör jag också själv, glasmästarsåsen är rätt god!"

Grafikdekoration

Mitt namn är Hering. Nu då vi är på en plats där man tillverkat sillprodukter, visst känns det ödesbestämt.

― Jean-Marc Hering

6. SILLDRYCK

Man i rutig skjorta, långt hår på svans samt lång mustasch.
Bild: Rasmus Tåg / Yle

Jean-Marc Hering, vintillverkare

"Det här är en gammal fiskfabrik, och fram till år 2014 producerades här sillprodukter. Under de senaste åren har vi omvandlat det här till en vinfabrik. Då jag kom hit för första gången kände jag av fiskluften. Det krävdes mycket arbete för att få bort den och för att städa upp här, eftersom aromen ju är ett viktigt verktyg för oss. Fiskaromen måste bort.

Nu är det här hjärtat i vår vinfabrik, i de här tunnorna mognar vårt äppelvin. Vi tillverkar bland annat mousserande vin och efterrättsviner. Det här är mitt öde, jag har släkt i landskapet Champagne i Frankrike.

Flaska med mousserande vin.
Bild: Eva Pursiainen / Yle
Ekfatstunnor på rad
Bild: Eva Pursiainen / Yle

Mitt namn är Hering, fastän det skrivs med ett R uttalas det herring på engelska (strömming på svenska, red.anm). Nu då vi är på en plats där man tillverkat sillprodukter, visst känns det ödesbestämt.

Grafikdekoration

7. SILLEN SJÄLV

Teckning av sillfisk.
Bild: Wikimedia Commons, Gervais et Boulart, 1877

Clupea harengus

"Jag är en stimfisk som lever i Nordatlanten. I ett stim kan det finnas upp till fyra miljarder enskilda fiskar, så jag trivs inte särskilt bra ensam. Jag kan bli upp till 45 centimeter lång, och som störst kan jag väga till och med ett kilo.

Vi fångas med notar och käkas upp av människor. Huvudlösa, stjärtlösa och saltade fraktas vi i tunnor till sillfabriker där vi hamnar på burk i filéform. Där ligger vi sedan på butikshyllan i olika marinader.

Under depressionen åts vi mycket i Finland. Och tydligen har vi åtgång fortfarande. Vi innehåller ju rikligt med D-vitamin, som ni människor behöver.

Vid jul och midsommar äter ni oss, inlagda i senapssås, lökspad eller någon annan slags smaksättning. Med nypotatis gillas vi speciellt mycket av finländare. Varje år har vi en namngiven fest här i Röölä, Sill och nypotatis, Silli ja uussi peruni.”

Grafikdekoration
Finlands enda sillmuseum, Dikseli - Spela upp på Arenan

Egenland – en kulturreseguide till Finland

  • Ni, publiken, har tipsat oss om udda platser, spännande personer och roliga evenemang som skulle förtjäna mer uppmärksamhet.

  • Hittills har vi fått in mer än 4000 tips av er, och vi väljer ut de mest intressanta av dem.

  • Bekanta dig med över 100 spännande resmål på Yle Arenan eller med hjälp av Egenlands karta.

  • Artiklar om alla resmål i denna kulturreseguide finns på Egenlands webbsida, och också på finska.

  • Följ oss på instagram: @egenland!

EDIT 5.6.2019: Artikeln uppdaterad till en längre version.

EDIT 17.12.2020: Rubriken ändrad, ordet "midsommar" utbytt till "högtid".

Mer om ämnet på Yle Arenan

Diskussion om artikeln