Sykursdeltagare i Lovisa hoppade på trikåtåget: "När man en gång har börjat gå med trikåkläder vill man inte ha något som inte töjer"

Det har åter blivit trendigt med trikå. Vid Lovisa MI går både unga och gamla på kurs för att lära sig bemästra det här elastiska tyget, och för att få en välkommen paus från vardagen där hemma.

- Här är nybörjare som bara hade skolans handarbetskunskap med sig och sådana som har sytt massor. De kommer hit mest för att få idéer, egen tid och utbyte av andra, säger lärare i textilslöjd Anna Huhta.

Kursen vid Lovisa medborgarinstitut heter Sy i trikå och det är precis vad deltagarna håller på med.

Tyger i brokiga färger och mönster är utspridda på ett stort bord mitt i rummet. En overlock surrar frenetiskt i rummet intill och det prasslar när Jenni Saarinen skrynklar ihop mönsterpapper.

Medelåldern bland deltagarna i trikåsömnad är lägre än i till exempel vävning. Många unga mammor kommer för att sy egna barnkläder. Kvällarna utgör samtidigt välkomna pauser från vardagen där hemma.

För Anna Huhta ligger charmen med att sy i trikå i att man inte behöver vara så noggrann.

Overlocken eller "saumurin", som den ofta kallas på finlandssvenska, tar nämligen bort extra sömsmån så att resultatet blir en snygg industrisöm. Trikå är också vanebildande.

- När man en gång har börjat gå med trikåkläder så vill man inte ha något som inte töjer, säger Anna Huhta.

Trikå är ett mjukt, stickat tyg som töjer. Man syr till exempel t-skjortor, collegetröjor, tunikor, leggings, barnkläder och kalsonger i trikå.

- Vi har sytt underkläder och sockor är trendigt. En lätt sak för en nybörjare är att sy en mössa.

Jenni syr en tunika

Vid fönstret klipper Jenni Saarinen ut mönstret till en sommartunika på ett svart tyg och nålar sedan med van hand. Det svarta tyget är bakstycket. Framstycket skiftar i ljusblått med svanar och näckrosor på.

Tyget är typiskt för trikå och består av 95 procent bomull och 5 procent elastan i. Saarinen är inte främmande för trikå.

- Jag har sytt åt min flicka, mamma, gubben och allihop. Det har blivit leggings och t-skjortor och långärmat när det är så enkelt. Jag har alltid med saumurin så det är samma maskin hela vägen. Då behöver jag inte lära mig nya maskiner här och kan fortsätta hemma med samma inställningar.

Saarinens största utmaning är att hitta fina mönster på tyget som passar hela familjen.

- Det blir mycket fiskar åt min mamma och pappa, föräldrarna och formulabilar åt bisin. Man tar någon gammal skjorta, ritar av och så är mönstret där.

Jenni Saarinen flyttar över till overlocken som hon har tagit med sig hemifrån. Efter några horisontella drag med den trubbiga nålen konstaterar hon skrattande att ena mudden blev för smal och börjar på en ny.

Trikå är inne igen

- Det har kommit en stor trikåboom i och med att digitrycktekniken har utvecklats. Tygen är inte tryckta på traditionellt sätt utan små företag printar sina tyg med tygskrivare på bottentyg i stället för genom rotationstryck, berättar Anna Huhta.

På bordet framför oss ligger två digitaltryckta trikåtyger med väldigt fotorealistiska mönster. Det ena med fotbollar på gräsgrönt botten. Det andra är en jordgubbsmönstrad klänning som i kväll ska förses med rullfåll.

- Med digitryck kan man göra speciella mönster i mindre metrar. Man behöver inte tänka att man gör x tusen meter av ett tyg utan bara lite och gör dem i stället intressantare och för en mindre målgrupp.

Inte en billig hobby

Det nyvaknade intresset för trikå är inte en form av nostalgi utan bara ett sätt att snabbt kunna sy kläder till sig själv eller barnen.

- På 1980-talet när det senast var populärt att sy kläder i trikå sydde man kanske av lite ekonomiska orsaker eller för att det inte fanns ett urval. Nu finns vad som helst men det är inte billigt, säger Huhta.

På nätet kostar digitaltryckta trikåtyger med färgglada mönster i regel mellan 15 euro och 26 euro per meter.

- Det är inte en billig hobby längre, men när man blir riktigt fast i det så vill man köpa mer tyg än man kanske behöver. Det är ett billigare sätt att få roliga kläder än att köpa dem färdiga. Man kan köpa ekotyger i finsk design för en ganska liten peng och sy själv. På det sättet är det en billig hobby, säger Huhta.

I rummet intill står tre overlockar på rad. Linda Andersson syr i snabb takt ett flertal blå-vita sicksackmönstrade haklappar eller "dräglisar" som hon kallar dem till det äldsta barnet.

- Det kan vara lite svårt att sy när det töjer, och med dragkedjor blir det lite mera att tänka på. Och vilka sömmar man ska använda så att de inte brister när man använder kläderna, säger Andersson.

En handfull haklappar är sydda och försedda med knäppen på en kvart.

Andersson fortsätter sedan i rask takt med att sy ihop ett par vita leggings med olivgröna figurer och innan kvällen är slut är också en svart tunika med vita möss på klar.

Kursen avslutas i början på april, men den som vill se vad deltagarna åstadkommit får hålla utkik efter färggranna tunikor på stan.

- Vi har inte mera någon utställning men vi måste åtminstone klä oss i något vi sytt själv på den sista kursgången, säger Huhta.