Tystnaden är Laura Naukkarinens bästa vän - hennes elektroniska musik har fått kultstatus i USA

Då Laura Naukkarinen får frågan om vad som är hennes huvudinstrument blir hon fundersam. En fråga som skulle ha ett ganska självklart svar för många musiker, är inte så enkel för henne.

- Då skulle jag kanske säga att det är ljudvärlden som är mitt huvudinstrument. På något sätt. Att få alla ljud att gå ihop. Jag är ingen virtuos utan en stor del av mitt skapande är kompositionen, säger hon till slut.

Men också rösten är viktig för Naukkarinen, och med åren har texterna enligt henne själv utvecklats och mognat på ett naturligt sätt.

- Texterna har blivit allt viktigare. Nuförtiden är låtarna mer tematiska. Med tanke på att jag har många spelningar utomlands brukar jag berätta vad sången handlar om, men annars verkar folk tycka om att lyssna på finska.

Laura Naukkarinen är inte född på Kimitoön men har bott på öns norra del i över 10 år nu, och hon och familjen trivs här. Tystnaden är viktig för musicerandet.

Trots att platsen har varit hennes hem i över ett decennium har hon gjort få uppträdanden på hemorten. Betydligt fler konserter har det blivit i Ryssland, USA och Japan.

- Jag är dålig på att komma ihåg anekdoter från mina resor, men konsertkulturen är väldigt annorlunda utomlands. I Japan är publiken mycket tyst när man uppträder och man funderar på om man sade något fel. Efteråt däremot har man en lång kö av personer som vill ta bild med en och skaka hand, säger hon.

Enligt Wikipedia har Laura Naukkarinens, eller LauNaus, första album uppnått kultstatus inom vissa kretsar i USA. Naukkarinen skrattar lite.

- Det stämmer att första albumet sålde slut i tre upplagor där, men publiken är väldigt marginell. Men fortfarande, över 10 år senare, kommer det fram folk som säger att de minns den första skivan och att den spelade stor roll för dem i livet då. Det är väldigt fint att få höra, säger hon.

Analogt, elektroniskt och många sladdar

Då hon blir ombedd att visa hur det kan se ut när hon skapar musiken, börjar hon reda ut alla kablar som ligger i en korg på golvet, kopplar om och vrider på knapparna.

- Systemen blir alltid lite olika efter varje spelning. Ännu har jag inte fått någon som gör det för mig. Så man får gärna anmäla sig om man är intresserad, säger hon med ett leende.

Själv beskriver hon sin musik som lugn och enkel och den låter drömlik. Det förklarar kanske också varför låtarna passar bra som filmmusik både i dokumentärer och i långfilmer. Senast samarbetade hon med den finska långfilmen Aurora som är bioaktuell i vår.

Naukkarinen har spelat in egna låtar sedan tonåren - nu har hon själv en tonåring i huset. De två senaste åren har hon börjat jobba enbart med musiken som huvudsyssla.

- Huvuddelen av mina spelningar är faktiskt live-spelningar i biografer för stumfilmer som saknar ljudspår. Men jag älskar att spela in musik för filmer där det finns en levande regissör. Kommunikationen mellan filmskapare och mig som musiker är väldigt spännande, säger Naukkarinen.

Högtalaren börjar surra, lådan med tiotals, kanske över hundra små rattar och reglage vaknar till liv och olika färgers lampor börjar lysa.

- Det är kanske ostämt, funderar hon, fast det ser elektriskt ut så är ljudet analogt och tonerna ändras lite medan maskinen värmer upp. Jag gillar att det är så, att det lever.

Först vet man inte om det har börjat, men snart inser man att den låga tonen är början av spelningen som ganska snabbt ändrar karaktär.

Naukkarinen bjuder på en privat minikonsert i ett bohemiskt, varmt vardagsrum i Kimitoöns skogar.