Maria Sid fick en chefspost på Stockholms Stadsteater: ”Jättespännande att jobba på en arbetsplats som tänker jämställdhet och inte bara pratar om det”

- Jag har börjat tycka om att man diskuterar så mycket här, ler Maria Sid då hon kommenterar kulturskillnaderna mellan Finland och Sverige.

I höstas utnämndes hon till biträdande teaterchef för jätteinstitutionen Stockholms Stadsteater, nu är hon också regiaktuell med Nordens första teaterversion av Elena Ferrantes succéromansvit om två kvinnors intensiva vänskap: Min fantastiska väninna.

Vi träffas några dagar efter premiären som fått flera fina recensioner i Stockholmstidningarna, och hur låg profil Maria än försöker hålla i teaterns korridorer är det många ”Gratulerar” som möter henne.

Nu är allting fixat. Alla 47 föreställningar är slutsålda, det var de redan innan premiären, och nu är också mottagandet positivt. Maria kan pusta ut.

- Som ung hade jag blivit jättestressad av att alla biljetter säljs redan innan premiären, jag hade bara tänkt på om alla sedan blir besvikna. Men numera tänker jag att man stänger dörren då man börjar repetera, så jobbar man tills man är färdig, och sen öppnar man dörren. Man kan inte tänka på biljettförsäljningen medan man repeterar.

Utmanande repetitionsmiljö

Vi träffas i teaterns tillfälliga utrymmen mitt emot Åhléns varuhus. Här har trafiken byggts bort, nu är det mest bara Stockholms enda spårvagnslinje mot Djurgården som glider förbi då man tittar ut genom fönstret.

Istället är det lite kaotiskt inomhus. Teatern har tvingats söka ett tiotal nya scener runtom i staden nu då Kulturhuset renoveras, alla avdelningar får nöja sig med hopträngda utrymmen, flyttlådor står fortfarande radade på varandra där det finns lediga ytor.

Också Maria Sids Ferrante-satsning spelas nu långt från teaterns stora scen, 15-20 minuter söderut i ett 50-tals Folkets Hus-komplex. Och visst var det ”en utmaning” att sätta upp en så stor produktion i ett utrymme som är både charmigt och anrikt, men som mer smakar skolfestsal än institutionsteater.

- Miljön passar föreställningen, men repetitionsprocessen... Vi hade ju inte alls tillräckligt med el, så det första vi fick göra var att dra en massa sladdar och ny el för våra ljus och annan utrustning.

- Det var också mycket annat på gång i huset, så det kunde plötsligt komma en klass med barn som var väldigt stojiga medan vi gjorde världens kärleksscen. Så visst var det utmanande.

25 projekt på arbetsbordet, samtidigt

Men nu ska vi tala Marias nya jobb, biträdande teaterchef för det som har kallats för Nordens största teaterhus.

Det är inte vardag att en finländare når en sådan post i Stockholms stenhårda teatervärld. Intressant nog är det nu exakt 50 år sedan den finlandssvenska teaterlegenden Vivica Bandler tog över chefskapet på samma teater, och lämnade ett avtryck som fortfarande känns. I Kulturhuset hänger hennes porträtt i det såkallade Bandlerrummet där teatern normalt arrangerar viktiga möten och många första läsningar av en pjäs – de såkallade kollationeringarna.

Men vad gör en biträdande teaterchef här?

- Det är ett så stort hus att teaterchefen behöver ett par för att få allt gjort. Tillsammans bygger vi repertoaren, planerar och diskuterar, allt. Men det som är viktigt för mej är att jag får regissera en pjäs om året, att jag också kan jobba konstnärligt.

När ni talar repertoarval, tänker ni annorlunda här än i Finland?

- Det här är ju en riktig folkets teater, så vi ska erbjuda breda uppsättningar men också komma med sådant som vi kan påverka politiskt med. Vi diskuterar väldigt mycket om vad vi ska spela, och varför, det gör vi klart mera än i Finland.

- Så är frågor om jämställdhet och mångfald jätteviktiga för oss. Man kan prata hur mycket som helst om det, men i slutändan är det handlingarna som räknas. Ofta pratar man om att ”kvinnliga regissörer måste väl också få något”, och det är ett pinsamt utgångsläge, att det inte är något man från början tänker aktivt på. Men det gör vi här. Så det är jättespännande att jobba på ett ställe där man tänker så, och inte bara pratar.

- Och det som förstås är speciellt med den här teatern är att den är så stor. Jag har 25 projekt på mitt bord nu. Så man måste tänka brett.

25 projekt! Det säger något om volymen på Stockholms Stadsteater, liksom det faktum att man har närmare 100 skådespelare i sin ensemble.

”Oj vad det snackas”

Det finns några klichéer gällande diskussionskulturen i Sverige som jag bara måste ta upp, hur olika det är jämfört med Finland. Men stämmer den klichén fortfarande?

- Då jag började jobba i Sverige upplevde jag nog att, oj vad det snackas. Men småningom har jag börjat tycka om det, för att det är mycket innehåll i diskussionen. Klichén är att ”de bara snackar”, men det snackas också viktiga saker, hur man mår och hur man ser på saker och hur man vill ha det.

- Men visst kommer det till en punkt då jag är regissör och är den första som säger att nu gör vi, istället för att prata.

Men folk vet att du är finne, om du slår näven i bordet så förstår de?

- Ja nog är det väl så, att ”nu kommer finnen och säger hur det ska vara”. Men det säger man med kärlek, så det är okej.

- Men det intressanta är att Finland idag är så beundrat här, man säger att ni i Finland har ett så fint skolsystem och ni är så tekniska. Det har jag inte förstått tidigare, för vi finländare har ju alltid känt oss lite sämre än Sverige.

Succén Min fantastiska väninna

Så vill jag ännu återvända till Marias senaste regi, mammutprojektet Min fantastiska väninna, som bygger på Elena Ferrantes succéromansvit om två kvinnors alldeles speciella vänskap under 1900-talets andra halva i syditalienska Neapel.

Egentligen är hon ingen vän av romandramatiseringar på teatrar. Men så fick hon uppdraget att ta tag i brittiska April de Angelis´ dramatisering, läste böckerna, var med om att hitta de rätta skådespelarna för huvudrollerna, och började bearbeta mammutverket tillsammans med en dramaturg.

- Det svåraste är att det finns så mycket information som har ”tråttats” in på kort tid, och att få det gestaltat utan att det blir som en raketkavalkad är svårt.

- Så jag ville tänka det hela som en kedja av minnen, började tänka på musik, och att jag ville ha en koreograf med i ensemblen. Jag tycker det är så fint att kunna berätta med sin kropp, det är fantastiskt vad skådisar kan göra med den.

Den ursprungliga brittiska versionen av pjäsen tog fem timmar att spela, inklusive två pauser. Ni gör den på knappa fyra timmar, med en paus. Vad har ni lämnat bort?

- Vi fokuserade mera på relationerna, och tog bort ganska mycket av politiken. Den är närvarande för att den är en givande omständighet, men vi valde att inte fördjupa den biten.

Männen i den här texten är våldsamma eller veka, eller både och, och egentligen kunde man säga att mansbilden här blir just den som feministerna irriterar sig på att teaterns kvinnobilder oftast är.

- Då jag läste manuset så tyckte jag också själv att det var lite endimensionellt, faktiskt. Det var en manlig skådis som sa, ”nå jag ska nu bara komma in och vara ett ’asshole’ och gå ut”, så det var något vi måste ta itu med. Vi jobbade mycket med att visa en struktur som gör att människorna blir som de blir.

- Ta fast en Nino Sarratore. Han hatar sin pappa, för att pappan var ytlig och obehaglig, han var en ung idealist som inte ville bli som sin far, och så blev han ändå som sin far. Så då måste vi spela den idealistiska unga mannen, och hur han via makt och strukturer ändå går åt ett håll som han ville undvika.

- Det var viktigt att mannen måste få vara något annat än den klassiska machomannen. Och jag hoppas det syns.

Men framför allt är pjäsen kvinnornas berättelse. Hur har det varit att gräva så mycket och djupt i två kvinnors hela liv?

- Det har varit jätteinspirerande. Jag har länge drömt om att få gestalta en kvinnas liv, från början till slut, så det var jättegivande att kunna gå in i det.

- Under repetitionerna talade vi mycket om hur det var då vi var unga flickor och blev vuxna och fick barn, om att kämpa för att få göra sina jobb istället för att byta blöjor, allt det som jag själv hållit på med i mitt liv fick jag jobba med.

Nu säljs biljetter till 2020

Att alla föreställningar såldes slut redan innan premiären, har fått teatern att lägga in nya föreställningar under våren 2020.

- För mej är det fantastiskt att det finns ett sånt teaterintresse här. Det har inte alltid varit så, men på stadsteatern har man länge jobbat med att uppfostra en publik, genom att göra uppsättningar som inte är så kommersiella men som ändå har väckt intresse. Det krävs jättemycket arbete för att hitta sin publik, och där har vi lyckats bra.

- Det vi nu tänker mycket på för framtiden är miljöboomen, som ju är så viktig speciellt för yngre generationer. Det vi söker och har svårt att hitta är pjäser om miljön, så jag kan ge ett råd åt alla som sitter och skriver. Skriv något som har att göra med miljön och framtiden och vart vi är på väg. Det finns ett väldigt sug efter sådana pjäser nu.

Och så packar vi ihop. Maria Sid viker in på pressavdelningen för att fråga efter sina visitkort som ännu inte har kommit, nya gratulationer möter henne, och så smyger hon vidare.

- Så här genast efter premiären håller jag gärna låg profil och håller mej helst borta från teatern. Jag är gärna lite för mej själv nu.

Maria Sids kontrakt med Stockholms Stadsteater löper fram till sommaren 2020, men sannolikt stannar hon åtminstone året ut. Under våren kommer hon ändå att gästa Helsingfors, hon ska nämligen regissera Queen-musikalen We will rock you som får sin premiär i april 2020.