Svenska dramaserien Systrar visar kvinnor och män 1968 - hur motsvarar den verkligheten i Finland samma år?

- Det var så ljuvligt att se hennes kläder! Jag kände ju genast igen mig. Minikjolarna jag hade och alla trånga t-skjortor. Med min första lön köpte jag just sådana skjortor!

Det säger Eva Vikstedt, pensionerad utrikesredaktör och numera frilansande journalist, som precis som huvudpersonen Karin Ström i den tredelade serien Systrar på Yle Arenan också hade sitt första sommarvikariat som reporter år 1968.

Medan dramaseriens Karin tar plats på lokaltidningen i sydsvenska staden Ystad, jobbade verklighetens Eva på den finlandssvenska kvällstidningen Nya Pressen i Helsingfors.

Systrar handlar alltså om tre unga kvinnor. Karin är den nybakade journalisten från Stockholm som kommer till Ystad för ett sommarvikariat. Lottie är hennes konstnärskompis som hänger med i kölvattnet samtidigt som hon jobbar vidare med sin frisinnade konst. Ingela är deras nya vän från en familj där mamman Ulla är traditionell hemmafru och pappan Georg de facto äger den lokala tidningen där Karin just fått jobb.

Berättelsen tar avstamp i den journalistiska miljön men handlar i praktiken om mycket mer. Det övergripande temat är bristen på jämlikhet och de krav på förändring som börjar göra sig hörda.

Inbakade i manuset finns många klassiska 60-talsämnen som sex, p-piller, Vietnam, droger m.m.

- Karin är ju enda kvinnan på redaktionen men på Nya Pressen var vi flera sommaren 1968. Men hon är väldigt stursk med bestämda åsikter om vad journalistik ska gå ut på och jag kan nog inte själv skryta med det. Jag tyckte mest det var roligt och spännande att få vara med, minns Eva Vikstedt.

- Jag tittade just igenom mina gamla tidningsurklipp från Nya Pressen och precis som i serien var jag faktiskt utskickad på en skönhetstävling jag också! Men (till skillnad från Karin som börjar ifrågasätta tävlingen) gjorde jag den så som sommarvikarier i allmänhet gör. Skriver det som ska skrivas.

- Men jag minns en annan gång då jag och några andra unga kvinnor gjorde den unga manliga fotografen på Nya Pressen arg. Han hade tagit bilder av en vacker fotomodell och det skulle göras ett uppslag. Det var ju en kvällstidning. Men vi bestämde oss för att få ett slut på “pimubilderna” och skrev svinaktiga bildtexter istället, minns Eva leende.

- Ibland publicerades det kvinnobilder som var lite "på gränsen" på tidningens dagbokssida och med dem förde vi en långsam stilla kampanj och plockade bort flickbilderna.

Överlag minns Eva att hon som ung vikarie blev väl behandlad. Det var visserligen de unga killarna som fick bevaka brott och dylikt, men hon trivdes alldeles utmärkt med att skriva om mer vardagliga frågor.

Det var egentligen först i samband med händelserna i Prag 1968 som Eva kände att hon ville skriva också en annan typs artiklar.

- Men en av mina kolleger berättade att de unga kvinnliga sommarvikarierna på Västra Nyland fick koka kaffe och te på mornarna medan de unga killarna inte behövde göra det.

I dramaserien lyfts de dåtida skillnaderna mellan kvinnors och mäns livsutrymme fram. Det är ofta männen som leder och kvinnorna som följer. Hemma såväl som på jobbet.

Men i verklighetens Finland åren kring 1968 var det inte riktigt så, tycker Eva Vikstedt.

- Jag tror det fanns en skillnad mellan Finland och Sverige. Våra mammor hade ju varit vuxna under kriget, dubbeljobbat och varit självständiga och starka. De hade heller inga hushållerskor hemma.

- Alla de redaktioner jag vandrade in på, dvs Nya Pressen, Hbl och Yle, hade en stor närvaro av kvinnor. Ledningen var visserligen mansdominerad, alla chefredaktörer och en stor del av redaktionssekreterarna var säkert män, men dem hade man väldigt liten kontakt med som ung journalist.

Helt konkret var de här åren en tid av förändring. En förändring som gick i olika takt.

- Det var roligt att se bröllopsförberedelserna i serien för det var också något som hände då. En del gifte sig med bröllopsklänningar och kyrkor medan andra ansåg att det skulle man verkligen inte ägna sig åt.

Samma uppdelning gällde till exempel kollektivboende.

- En del tyckte det var det enda rätta och ju fler konstnärer som var med desto bättre. Medan andra, med erfarenhet av fattigare tider på 1940- och 50-talet, var väldigt måna om att få egen bostad och egen trygghet.

- I serien ser man brytningsskedet som samhället då befann sig i.

Allt var inte enkelt.

- Det som slog mig, påminde mig om hur det var då, var just rädslan för att bli gravid. Å ena sidan var det den kvinnliga frigörelsen med p-pillret och en tanke om att allting nu var möjligt. Samtidigt å andra sidan en ständig rädsla för att man skulle bli på smällen.

- Den rädslan tror jag inte att dagens unga alls känner. De är bättre upplysta och förberedda än vad vi var på den tiden.

Sofie Häkkinen och Elena Sulin studerar manus och regi vid Arcada. Elena är dessutom från tidigare utbildad marinbiolog.
De har båda förhandstittat på serien.

- Den fick mig bland annat att tänka på de förväntningar som rådde då, som det att kvinnor skulle bli hemma, säger Sofie.

- Jag funderade också på att fast det gått 50 år så är det många saker som ännu är relevanta. Fortfarande får unga kvinnor kämpa för att bli tagna på allvar, både i arbetslivet och annars, tillägger hon.

- Jag tycker överlag att det är väldigt bra att vi får en massa serier och dokumentärer om kvinnor och kvinnors rättigheter. Tänker också på dramaserier som till exempel Fröken Frimans krig. Fast det är fiktion så får de en att tänka på hur det var förr och hur det är idag, säger Elena.

Hur ser du på skillnaderna i möjligheter för kvinnor respektive män som tas upp i serien?

- Karin och Lottie tycker jag att egentligen har ganska fria valmöjligheter. Konstnären Lottie får fritt göra vad hon vill och Karin kliver som journalist in i en manlig bransch. Mer är det kanske deras kompis Ingela som inte är helt i kapp med de möjligheter som redan då fanns, säger Elena.

- Idag har vi som kvinnor också möjligheter att göra nästan vad vi vill. Jag har själv jobbat i manliga branscher. Då jag tidigare studerade marinbiologi var det mycket fler kvinnor som pluggade men sen väldigt få kvinnor i arbetslivet, åtminstone inom mitt område med kodbaserad forskning. Men jag har haft mycket stöd av män där, till exempel manliga professorer som lyft upp mig, säger Elena.

- De två senaste åren, innan jag nu började studera vid Arcada, har jag jobbat inom reklam som är ett ganska manligt område. Jag har märkt att det förväntas en viss form av respekt gentemot män där och då jag inte alltid visat den har det blivit lite svårare.

Sofie Häkkinen för sin del tycker att mediebranschen varit överraskande jämlik under den praktik hon hittills gjort.

- Ja, jag blev nästan överraskad av hur bra det varit. Jag har jobbat i små team med mycket unga och många kvinnor. Det har varit bra klimat och jag har blivit väl mottagen. Då jag tidigare jobbat i restaurangbranschen har det till exempel varit annorlunda, mer manlig jargong och kommentarer av olika slag.

Hur upplever du att världen kanske förändrats till det bättre när det gäller mediebranschen?

- Det talas mer nuförtiden. Det har kommit en ny våg av att våga ifrågasätta. Möjligheterna är bättre då man vågar tala ut om problem, särskilt efter #metoo som satte igång en ny debattvåg, säger Sofie.

Dramaserien kan kanske få tittaren att reflektera, funderar Sofie.

- Till exempel på vad som är vår tids utmaningar och vad vi behöver förändra? Och så finns i den en kämparglädje. Även om det skrapas på ytan så kommer ett systerskap tydligt fram.

Elena Sulin är inne på samma linje.

- Medan jag tittade så tänkte jag att det här borde nog alla se, inte har vi kommit så långt ändå. I serien finns det till exempel en bra scen där Lottie säger åt Ingela att “öva nu hur du ska säga åt dem som inte varit så schyssta mot dig, öva nu så det sitter”. Jag tänkte att jag också borde ha haft någon som sagt det till mig i vissa situationer.

- En annan sak är att Karin som karaktär är väldigt modig. Och det kan alla unga människor vara. Man ska vara modig och veta när man ska säga nej.