Teaterrecension: När jyckarna håller i historielektionen somnar ingen – Mauri Kunnas Koiramäen Suomen historia är finurlig också som teater

Hör du till dem som alltid gått vilse bland historiska årtal och regentlängder där var och varannan tycks bära samma namn? I Nationalteaterns uppsättning snor Mauri Kunnas legendariska bilderbokshundar igenom de tre sista seklerna av Finlands gemensamma historia med Sverige på ett par timmar.

Snabbkursen är inte bara informativ, den är också hejdlöst rolig. Och främst förstås riktad till en publik som inte hunnit med så många historielektioner än.

Men den sitter precis lika bra för alla som i likhet med Kunnas somnambula herr Getlund slumrade till i pulpeten under skolans historielektioner.

Eller för dem som kan historien på sina fem fingrar och just därför kan uppskatta det fiffiga i upplägget.

Någon heltäckande resumé av historien från Gustav Vasas dagar fram till skilsmässan år 1809 är det förstås inte fråga om men ur de snabba nedslagen växer en berättelse med ganska många infallsvinklar fram.

Hur blev vi de vi är i dag?

Från gaffel till utedass

I Koiramäen Suomen historia handlar det inte bara om de enskilda regenternas framfart utan också om kulturhistoria. Vem introducerade gaffeln, varför skrev Agricola en abc-bok och hur uppstod bruket av utedass?

Skådespelarjyckarna fångar träffsäkert både tonen i Kunnas berättelse och alla de karaktärsdrag han leker med i sina porträtt av historiska figurer. Och alla som har läst Koiramäen Suomen historia – i svensk utgåva Hundarnas historiebok. Finland en del av Sverige – vet att det inte är någon lätt uppgift.

Hur förvandlar man till exempel Kunnas lekar med olika slags hundnyllen så att vi uppfattar precis vad han ritat in av kynne och attityd i de olika gestalterna?

Dramaturgen Eva Buchwald och regissören Irene Aho har gjort ett storjobb med att omsätta texten till dialog och bilden till handling.

I en nyskriven ramberättelse är Alix (Aksa Korttila) en liten hundtjej som inte alls fått kläm på det här med historia. Läraren (Hannu-Pekka Björkman) uppmanar henne att läsa på och lovar samtidigt att det kommer att ge utdelning. Någonstans kommer hon att hitta en skatt.

Med det löftet hägrande slänger Alix sig in i historiens tidsmaskin.

I ilfart genom tre sekler

På femtonhundratalet snubblar hon bland annat över Gustav Vasa (Harri Nousianen). Han gillar reformationen skarpt för att den kan ge klirr i statskassan och drömmer om att utmana Reval genom att tvångsförflytta folk till en håla som får namnet Helsingfors.

Färgstarkt är också sextonhundratalet då riket växer så det knakar i fogarna.

Kristina (Marja Salo) struntar i pappas Gustav II Adolfs krig under protestantisk flagg och drar iväg med krigsbytena till Rom, varefter hela tre upplagor av kung Karl dansar fram över scenen.

Men i kulisserna ruvar förstås också ständigt den östra grannen.

Alltså, vart hör Finland nu egentligen?

Undrar Alix när hon under sjuttonhundratalets första hälft landar hos vetenskapsmannen Pehr Kalm.

Varvid han ger henne en mycket åskådlig lektion i stora och lilla ofredens turer med hjälp av några grönsaker.

Morötterna flyger, purjolöken darrar och det ryska kålhuvudet drämmer upprepade gånger i bordet när den hängivne anhängaren av nyttoväxter illustrerar turerna.

Varvid finskans ord för ofred, ”viha”, naturligtvis gång på gång snubblar över i ”vihannes”.

Den scenen är föreställningens absoluta höjdare.

Men njutbart är det hela vägen.

Och när bit läggs till bit fattar förstås också både Alix och vi vad läraren avsåg med skatten.

Historien är vår kollektiva skatt.

Det är grundtesen i Mauri Kunnas historiesyn och den insikten lever vidare i Nationalteaterns uppsättning.

Inte bara männens historia

Annukka Pykäläinens scenografi och Merja Levos dräkter utgör en epokresa i sig och ensemblen späder på med en rad fantastiskt fångade gestalter.

Hannu-Pekka Björkman är helt härlig i alla sina roller från Mikael Agricola till Pehr Kalm.

Harri Nousiainen och Heikki Pitkänen prickar in fullträffar i en rad regentporträtt som rymmer allt från en bredaxlad Gustav Vasa till scenlejonet Gustav III.

Och Petri Liski lyckas till och med smyga in en bit av sitt trummisjag som Henriikki Remuliini (tänk Remu Aaltonen) i sin roll som soldat under finska kriget.

De många porträtten rymmer både knasiga kungar och vanligt folk ur Kunnas bok men samtidigt finns det också en helt tydlig medvetenhet i det urval Buchwald gjort.

Historien är inte enbart männens historia.

Vilket Aksa Korttila, Paula Siimes, Marja Salo och Karin Pacius genomgående påminner oss om.

I den här dramatiseringen får till exempel Paula Siimes Katarina Jagellonica – hon med gaffeln – representera tiden efter Gustav Vasa. Maken Johan III ser vi överhuvudtaget inte. Sprängfylld av attityd är också Marja Salos ”flickkung” Kristina.

Och ett slags påminnelse är förstås också den något rumphuggna sekvensen om tidens häxjakter.

Tempot är högt och allt ryms naturligtvis inte med. Men det är inte mycket jag saknar.

Det skulle kanske i så fall vara Adolf Fredrik. Kungen som gått till historien för att han trivdes bäst vid svarvstolen och åt ihjäl sig på en middag som toppades med hetvägg.

Ytterligare en karl, ja.

Men längre än till sänghalmen nådde den kungens erövringsambitioner aldrig.