Bokrecension: Inkännande om häxprocesser på Åland

I romanen Märket återvänder Carina Karlsson till häxprocessen på Åland på 1660-talet och i centrum står Lisbeta från Skarpans, som Karlsson också skrev om i sin debutdiktsamling för tjugotre år sedan.

I romanen Märket återvänder Carina Karlsson till häxprocessen på Åland på 1660-talet och i centrum står Lisbeta från Skarpans, som Karlsson också skrev om i sin debutdiktsamling för tjugotre år sedan.

Ibland kan man glädjas över att städivern inte tagit överhanden. Då hade man kanske gjort sig av med flera årgångar av tidskriften Horisont från 1990-talet som samlar damm på översta hyllan.

Det är ju inte precis varje dag man har anledning att gå tillbaka till recensioner man skrev som ung litteraturstuderande, men i Horisont nr 5-6/1997 hittar jag en anmälan som jag skrev om Carina Karlssons debutdiktsamling Lisbeta, Per Skarps hustru som utkom året innan på eget förlag.

I diktsamlingen får vi möta bondmoran Lisbeta från Skarpans gård i Persnäs i Sunds socken som anklagas för trolldom.

En vårdag 1667 halshuggs och bränns hon på bål vid Färjsundet tillsammans med några andra kvinnor som också anklagats och dömts för att utöva häxeri.

Såhär lyder en dikt ur samlingen:

Jag är Lisbeta
Jag fanns i en kropp
och i ett liv
Nu har ni
tagit mej ifrån mej
Ni ropar tacksägelser
mot himlen
Dem sticker stjärnorna hål på
och jag faller
som regn
över era rågåkrar
och humleland

I min recension av diktsamlingen konstaterade jag att Karlssons dikter är skenbart enkla och att dikterna präglas av en lätt arkaiserande ton med rimmande ramsor som för tankarna till folkvisa och skillingtryck:

”Vi möter en kvinna som steg för steg bryts ner, fråntas sitt liv och sin värdighet. Det kroppsliga och själsliga förfallet gestaltas även i språket, som efter hand går mot en oundviklig splittring och stympning, för att slutligen förstummas.”

Jag konstaterade också att Lisbeta, Per Skarps hustru bestod av skimrande vacker dikt, ”tilltalande och förhäxande på ett magiskt, besvärjande vis”.

Anledningen till att jag citerar mig själv från 22 år tillbaka är att jag i stort sett skulle kunna säga samma sak om Carina Karlssons nyutkomna roman Märket.

Nytt material och missnöje ledde fram till romanen

I en intervju för tidningen Åland från den 27 februari i år säger Carina Karlsson att nytt material och missnöje över Saara Cantells spelfilm Tulen morsian (”Djävulens jungfru”, 2016) som skildrar häxprocesserna på Åland gjorde att hon beslutade sig för att återvända till 1660-talets Åland och Lisbeta från Skarpans.

Enligt Karlsson är det inte enbart formen som skiljer diktsamlingen från romanen:

”Jag har blivit äldre och lärt mig mer om livet. Idag upplever jag Lisbeta mer nyanserat. I diktsamlingen var jag så säker på vem som hade rätt och fel. Jag var övertygad om att Lisbeta visste att hon hade rätt. Men nu vet jag att man kan vackla mellan övertygelser. Och att man kan ge upp övertygelser för att rädda någon annan. Det hade jag nog inte gjort när jag var 25 år.”

Och visst har det hänt en del på vägen. Bilden vi får av Lisbeta är djupare och mer mångskiftande, mer självrannsakande.

När klappjakten sätter igång på allvar förvandlas den stolta, skarptungade, rediga och redbara husmodern på Skarpans gård till en tillbakadragen tvivlare full av missmod och rädsla.

Misstänksamheten sprider sig

Historien tar sin början hösten 1665 när några rågkärvar försvinner under tröskningen i Ingby i Jomala socken.

Karin, en fattig huskvinna från Emkarby, säger sig vara synsk och tjänar några slantar på att peka ut tjuven.

Den utpekade är dock inte den skyldiga. Men skuldbeläggningen och misstänksamheten växer sig allt starkare i byn.

Våren 1666 hålls extraordinarie tingsrannsakning över en trolldomssak i Finströms sockens tingsställe, Emkarby länsmansgård.

Duperad och pressad av den påstridige häradshövdingen Nils Psilander bjuder Karin från Emkarby de tolv nämndemännen, kyrkoherden Bryniel Kjellinus och alla nyfikna bybor på en aldrig tidigare skådad föreställning.

Snart är alla församlade övertygade om att Karin är en trollkona som försvurit sig åt Satan. Nämnden dömer att Karin ska avrättas med yxa och brännas på bål.

Vidskepelse och djävulsmärken

I väntan på att domen ska verkställas lyckas kyrkoherden lirka Karin att avslöja andra trollkunniga kvinnor i bygden.

Kvinnor som ägnar sig åt vidskepelse och sägs vara kunniga i spådom, kvinnor som använder sig av okonventionella metoder för att skydda gård och boskap, kvinnor som anses stå i förbund med djävulen och som bör avtvingas bekännelser och därefter bestraffas.

När den lärde häradshövdingen citerar långa stycken på tyska ur sin tjocka bok och kyrkoherden visar på så kallade djävulsmärken som de tolv utpekade kvinnorna har på kroppen kan nämndemännen inte tro annat än att kvinnorna gjort sig skyldiga till häxeri.

Molande mörker

I Märket får vi följa processen från hösten 1665 till våren 1668 - hur jakten på trolldomskonor trappas upp samtidigt som dynamiken inom det lilla samhället i Sund förändras, hur avundsjuka och missämja grannar och släktingar emellan kan få ödesdigra konsekvenser, hur rädsla och misstro kan förvrida förståndet på annars ack så förnuftiga män och kvinnor, och framför allt: hur representanter för kyrkan och domstolsväsendet med våld och vilja, hot och hån tvingade de anklagade kvinnorna till tungans bekännelse.

Carina Karlsson har en omisskännlig förmåga att blåsa liv i historiska skeenden.

Det har hon visat med romanen Algot (2017) som tar avstamp i rånmorden i Bänö på Föglö år 1748 och romanen Mirakelvattnet (2015) där vi får ta del av torparflickan Johannas liv på Löfvik enstaka hemman i Sund som under flera hundra år tillhörde författarens släkt.

Alla tre romaner kännetecknas av en fingertoppskänslig förmåga att omsätta historiska fakta och skeenden i fängslande fiktion.

I alla tre berättelser ger sig författaren i kast med att skildra människors utsatthet och tillkortakommanden, men också styrka och envishet.

Carina Karlsson har en lyhördhet för språkliga nyanser och tidsmarkörer. Även om grundtonen är molande mörker, finns det en ömsinthet i den språkliga gestaltningen.

Jag ser med spänning fram emot den populärvetenskapliga faktabok om de åländska häxprocesserna som Carina Karlsson satt igång med att skriva.

Dessutom har Kulturföreningen Katrina lagt in en beställning på en opera om Lisbetas öde och Carina Karlsson skriver librettot tillsammans med Ida Kronholm.