Bokrecension: "Hur tar du av dig skorna?" och andra små frågor öppnar stora verkligheter i Ulrika Nielsens nya bok

I Korta texter om det öppna och det ouppklarade värnar Ulrika Nielsen om uppmärksamheten till det vardagliga och nära. Texterna präglas av ömhet för människor och djur vars sätt att leva inte riktigt passar in i gängse framgångsnarrativ.

Det är svårt att avgöra om det är en trend eller en slump, men de senaste veckornas litteraturutgivning i Svenskfinland består till hög procent av genren "fristående iakttagelser i litterär form".

Jag tänker på Birgitta Bouchts bok Nedräkning (Schildts & Söderströms 2019), Peter Mickwitz diktsamling solen går ner det verkar omöjligt (Förlaget 2019), Ralf Andtbackas diktsamling Potsdamer Platz (Förlaget 2019), och nu Ulrika Nielsens bok Korta texter om det öppna och det ouppklarade (Schildts & Söderströms 2019).

Här bör genast nämnas att författarna arbetar med sitt material på hemskt olika sätt, och deras gemensamma intresse för det vardagliga och lösryckta är ingen ny företeelse i skönlitteraturen.

Men det är ändå frestande att konstatera att det just nu går att skönja en dragning till det korta och omedelbara framför stora narrativ och långa bågar.

Åtminstone ser jag en vilja att värna om uppmärksamheten, både den medvetet koncentrerade och den som rymmer i väg och märker oväntade saker.

Hos Ulrika Nielsen hör rörelsen mellan dessa uppmärksamheter till bokens drivande principer.

Högtidlig, men inte högstämd

Korta texter om det öppna och det ouppklarade består av texter som är mellan en mening till två sidor långa, fördelade på bokens tre numrerade avdelningar.

Så gott som varje text har en rubrik, ett oftast lyckat grepp som öppnar eller utmanar textraderna under sig, t.ex. när rubriken "Självporträtt" står ovanför stycket:

"Alltid när en taxi stannar utanför vårt hus tänker jag att det är jag själv som kommer hem."

I andra fall är rubrikerna humoristiska i sin lakoniska naivitet, som när en längre text om en person som går fel på väg till en fest helt enkelt heter "Dåligt lokalsinne".

Det finns emellertid också ett fåtal fall då de blir tillslutande och lite väl på nosen, som när en dialog om att ens psykiater valt att pensionera sig för att bli ornitolog kallas "Beslutsamheten".

Att de korta texterna får egna titlar genererar en såväl lite högtidlig som vördnadsfull inställning gentemot det till synes oansenliga, som texterna arbetar med även på det tematiska planet.

Ändå är det ingen högstämd bok vi har att göra med, utan en samling texter som lyckas med konststycket att förena genuinitet med självdistans, utan att för den skull bli bara ett ironiskt experiment.

Ömhet för dem utanför narrativen

Ulrika Nielsens författarskap har sedan debuten 2001 (Små springor som värmen tränger ut ur) rört sig i ett flertal genrer – från romanform till poesi till essäistik, för att i det senaste verket Ömhetsmarker (Schildts & Söderströms 2017) samskriva med poeten Lina Hagelbäck.

Även om Korta texter ... bara har ett författarnamn på pärmen är den både flerstämmig och dialogisk till sin form. Ett flertal av dikterna tillägnas döda eller samtida författarkollegor, och texterna själv kryllar av röster som kan vara verkliga eller påhittade, men oberoende väldigt levande och igenkännbara.

Ett exempel är "Lattemannen":

"En äldre man kommer in på ett kafé och beställer en latte. Han betraktar noga när den tillreds, och när servitrisen hunnit upp till den skummande ytan som ju ofta kröns av ett mönster utbrister han med emfas: 'Det ska vara ett hjärta.' "

Texterna präglas av ömhet för både människor och djur vars sätt att leva inte riktigt passar in i gängse framgångsnarrativ.

Vi träffar djuphavsmarulken som förtvinar som en del av honans blodomlopp och blir till en stor testikel. Vi träffar kvinnan som gifte sig med Berlinmuren. Vi träffar jaget som aldrig riktigt lärt sig uttala sitt eget namn.

Borgerlighet och relationer

Till stor del handlar texterna om relationer. Jagets relation till sig själv, vänner och familjemedlemmars relationer till varandra, hur främlingar relaterar till varandra på kaféer och barer, samt människors relationer till djur.

Flera gånger slås jag av att vilja kalla boken borgerlig. Inte som skällsord utan som beskrivning av de sfärer som den uppehåller sig i: hemmet, kaféerna, litteraturen, och vad den intresserar sig för: det privata.

Pengar och materiella villkor figurerar väldigt lite, och när de figurerar är det som abstrakta kalkyler, förvisso kopplade till tankar om överlevnad, men ändå mer som någon sorts symbol snarare än konkret livsförutsättning.

Boken tillåter sig att koncentrera sig på annat. Jag har svårt att bestämma mig för om jag tycker det är befriande eller verklighetsfrånvänt.

I alla fall är det fascinerande med en text som är ointresserad av att positionera sig, och mer intresserad av vad den ser.

De små frågorna

Det första stycket i Korta texter ... fungerar lite som programförklaring:

"Svårt för de stora frågorna. / Vad är din högsta önskan? [...] // De mindre kommer närmare // Hur tar du av dig skorna? [...]"

Boken är på sätt och vis ett blottläggande av hur det inte går att se långt utan att först se nära. Ibland blir det lite platt och förutsägbart, men i flera texter funkar det väldigt bra.

Korta texter... är i hög grad en bok som handlar om att läsa och skriva, vissa texter har rentav drag av att vara skisser till en poetik.

Ordet "riktning" återkommer ofta, vilket ger en känsla av att det här är en bok skriven som en sorts orientering, eller i en nyfikenhet kring var det skrivande jaget står och vart det kunde tänkas vända sig.

Det är en nyfikenhet man som läsare lätt smittas av.

Nielsens eleganta och lekfulla språk får texterna att rinna in i läsaren som bubbligt vatten, och gör blicken mer klarögd och uppmärksam när man väl tittar upp igen.