Sigrid Schauman - konstnär, kritiker och Eugens syster - målade ljuset under en tid när den finska konsten var mörk och dyster

Sigrid Schauman var syster till aktivisten Eugen Schauman. På äldre dagar hatade hon president Kekkonen, för hon ansåg att han var en kommunist. Nu är hon aktuell i en ny biografi och en utställning i Villa Gyllenberg i Helsingfors: Sigrid Schauman – Konst som gestaltad känsla.

Schaumans tavlor visas sällan, så det här är en unik chans att njuta av dessa små och utsökta målningar som är utställda tillsammans med tavlor av Ellen Thesleff, Tyko Sallinen och Helene Schjerfbeck (som för övrigt var Sigrids lärare).

Sigrid Schauman ägnade sitt liv åt bildkonst under sju decennier. Hon började måla när Akseli Gallén-Kallela ännu var i sin krafts dagar och höll på ända tills popkonsten kom.

Det är inte bara underbara tavlor som Sigrid Schauman (1877–1979) lämnade efter sig. Om henne berättas också många anekdoter.

Camilla Granbacka, själv konsthistoriker, har skrivit Sigrid Schaumans biografi Sigrid Schauman, med palett och penna.

Hon upptäckte Schaumans målningar när hon studerade konsthistoria. Här var en konstnär som gått sin egen väg och som vi inte vetat tillräckligt om.

Resultatet är en diger genomgång av den tid Schauman levde i och de tankeströmningar som präglade de kretsar hon rörde sig i.

Granbacka har letat fram brev, dagböcker och tidningsartiklar från över ett sekel.

Hon lever sig in de omständigheter som formade en begåvad och konstnärlig person som Sigrid Schauman, som fick kämpa för sin rätt att ägna sig åt konst.

Hur tror du att det präglade henne att vara syster till Eugen Schauman, som sköt generalguvernör Bobrikov i juni 1904 i protest mot förryskningen?

- Det präglade henne oerhört mycket från att hon var 25 år framåt. I och med att Sigrids mor hade dött när Sigrid var sju år gammal så blev broderns död en tragedi som upprepade sig.

Men det fanns också en stolthet i att ha en politiskt aktiv bror, eftersom Sigrid och hennes syskon hade uppfostrats i runebergsk anda att stå för det nationella och sanningsenliga.

Camilla Granbacka vill också lyfta fram Sigrid Schaumans politiska sida.

- Hennes vänner umgicks med Konni Zilliacus, som hörde till aktivisterna inom det finska aktiva motståndspartiet.

- Också Sigrid var politiskt aktiv och smugglade den politiska tidningen Fria Ord under sina långa kjolar, även om jag inte har direkta belägg för det.

Däremot finns det två brev bevarade där Schaumans far varnar henne för att ha kontakt med Konni Zilliacus och hans kretsar.

- Hon upplevde sig säkert inte själv lika betydelsefull som sin bror. Hans gärning ansågs viktigare, konstaterar Granbacka.

Trassligt privatliv

Sigrid Schauman hade en dotter och omständigheterna kring det har inte varit klarlagda.

Camilla Granbacka har via brev försökt ta reda på vad som egentligen hände. De brev hon hittade var av fadern, den förmögna affärsmannen Reguel Wolff. Men Sigrids brev är inte bevarade.

År 1912 förekom en vigselannons i Hufvudstadsbladet där det stod att Reguel Wolff och Sigrid Schauman skulle ha gift sig. En vecka senare dementerade Wolff uppgiften i en ny annons.

Det var genant för Schauman och ledde till rykten och skvaller. Men beslutet att inte gifta sig var förmodligen ömsesidigt, tror Granbacka.

Reguel Wolff var frånskild när de träffades i Paris 1910 och hade tre vuxna barn. I brev framkommer det hur han festar och att hon inte kan ha tillit till honom.

I början av sin graviditet bryter Schauman med honom och orsaken till det vet vi inte.

- Han var också våldsam, den här Reguel, så att man kan ju spekulera vad brytningen beror på. Det kan jag inte dra slutsatser om, säger Camilla Granbacka. Det framkommer inte i breven.

Ensamförsörjare med dotter

Sigrid Schauman fick en dotter 1913. Hon fick namnet Elisabeth. De kom att bo tillsammans hela livet. Det var inte vanligt att en kvinna av adlig börd tog beslutet att ta hand om sitt barn på egen hand.

Sigrid Schauman försörjde sig och sin dotter genom att vara konstkritiker i Nya Pressen och Hufvudstadsbladet i närmare trettio år, 1920–49. Sammanlagt skrev hon cirka 1500 recensioner.

- Hon målade så gott hon kunde på somrarna. Men hennes identitet var nog konstnärens.

Vurmade för det kontinentala

Camilla Granbacka, som själv är konstvetare och har skrivit konstkritik, bedömer Sigrid Schaumans insats som konstkritiker som väldigt betydelsefull.

På tjugo- och trettiotalen drog man väldigt hemåt inom vissa konstkretsar. Det fanns alltid en dragkamp mellan det nationella och det internationella.

Sigrid Schauman, som den frankofil hon var, höll starkt på den internationella konstscenen.

Hon skrev om samtida fenomen, som färgmåleri och abstrakt konst, i en värld där man ville politisera konsten och helst höll sig till nationell konst.

Sigrid Schaumans konst har jämförts med Ellen Thesleffs och det har sagts att hon influerades av Thesleffs konst.

Enligt Granbackas källor var det främst Ellens syster Thyra Thesleff Sigrid umgicks med.

Hon var den yngsta dottern i familjen och jämngammal med Sigrid. De studerade tillsammans på finska konstföreningens ritskola och brevväxlade flitigt.

Ellen Thesleff hade sin första soloutställning betydligt tidigare än Schauman. Nästan 60 år tidigare.

Hon kunde också ställa ut oftare i och med att hon inte behövde försörja sig. Hon hade en annan familjebakgrund än Schauman.

I recensioner från grupputställningar jämfördes Sigrid med Ellen, inte alltid till sin fördel. Sedan när hon verkade som kritiker recenserade hon också Ellen Thesleffs verk. Fanns där något av jäv?

- Jäv och jäv, det var ju den konstsyn hon stod för. Hon var en av de första som skrev längre recensioner om Thesleff.

- De andra ledande kritikerna den tiden, Ludvig Wennervirta och Onni Okkonen, hade inte samma förståelse för Thesleffs måleri.

När Sigrid Schauman pensionerade sig från kritikeruppdraget som 71-åring blommade hon upp som målare. Hon var äntligen fri att måla - kanske hade hennes arbete som kritiker begränsat henne.

Hon tog sig fram ännu som åttio- och nittioåring i Sydfrankrike.

År 1956 bjöds hon in till Prisma-gruppen. Det var en grupp finlandssvenska konstnärer som protesterade mot den nationella och mörktonade och senare även expressionistiska stil som präglade finskt måleri.

Prisma-gruppen hade siktet ställt mot Europa, mot impressionism, ljus och prismatiska färger. Bland dessa herrar var hon den enda kvinnan och den radikalaste i sin färgbehandling.

En egen teknik där ljuset är viktigare än detaljerna

Schauman fångar och koncentrerar sig på ljuset i sitt måleri. Hon utvecklade en egen teknik med palettkniv åren 1911–13 innan hon fick barn.

Då är man friare att uttrycka sig och det är inte motivet i sig som är det gällande, utan måleriet i sig och färgen och känslan.

Schauman försökte hela tiden i sitt måleri hänge sig åt att på nytt och på nytt försöka uppspåra kärnan till skapelsens harmoni för att omsätta den i färg, ljus och form.

Camilla Granbacka

Schauman målade mycket utomhus vid staffliet för att uppleva närvaron i naturen, i stunden. Hon menade att hon inte kan skapa ur fantasin, “det är bara Gud som kan skapa ur intet”.

Målningen utgick alltid från någonting i naturen, men hon formade det enligt egen känslosfär.

Genom att lägga på och skarpa fram underliggande färg lyckas hon luckra upp ytan till den luftighet som får oss att uppfatta motivet som levande, varmt, blodfyllt och doftande.

Ole Falck, Måleri från sju årtionden

Sigrid Schauman blev 101 år gammal och hade problem med synen på äldre dagar.

Hennes tavlor kan förefalla suddiga och många har kanske trott att hennes tavlor ser ut som de gör för att hon såg dåligt. Men deras utseende beror alltså på hennes teknik; att hon använde palettkniv.

- Det var hennes bildspråk. Men ofrånkomligt blev hennes syn sämre, säger Camilla Granbacka.

- Hon genomgick ögonoperationer på 60-talet och hade någon form av starr men hade ändå hela tiden ledsyn. Färgsinnet kan man tänka sig att ändrade. Det blåa blev hela tiden mera violett i hennes ögon.

Hon målade med känsla och när hennes dotter dog 1967 kunde hon inte måla längre. Dotterns porträtt blev det sista hon gjorde.

Hon donerade sina tavlor till Stiftelsen för Åbo Akademi, men var hittar man hennes tavlor nu?

- De är väldigt utspridda runtom i Finland. För utställningen i Villa Gyllenberg har vi lånat verk från Torneå och museer Norden.

- Det finns inget museum som representerar henne. Amos Rex har många verk liksom Ateneum, men annars är de utspridda och många finns hos privatpersoner.

Om du hade träffat henne, vad hade du tyckt om Sigrid Schauman?

- Jag hade nog tyckt om henne, helt säkert. Jag tycker om starka kvinnor och folk som står upp för vad de säger och är plikttrogna.

- Det är klart att hon i vissa munnar framstår som väldigt besvärlig, men en väldigt intressant och fascinerande människa. Det skulle ha varit jätteroligt att träffa henne.

Anekdoterna

Hon närde ett finskhat och kunde uttala sig dramatiskt. ”Jag tittar inte på flickor med liten lyra” svarade hon när hon fick höra att en släkting förlovat sig med en flicka vars släkt förfinskat sitt namn.

I övrigt var hon väldigt högersinnad och god vän med Georg Ehrnrooth, som också var Kekkonen-kritisk. Enligt Sigrid Schauman stod Kekkonen för kommunism.

Hon valde att skicka tillbaka sin Pro Finlandia medalj 1953 för hon ville inte ha någonting med Kekkonen att göra.

Under ett släktmöte 1967 där släkten Schauman samlats på restaurang Adlon lär Sigrid Schauman, som anlände senare än de andra, ha svept med sin käpp över hela sällskapet och sagt: “Så många Schaumän det finns, och ännu lever Kekkonen!”.

Både kritikern och konstnären presenteras

Utställningen på Villa Gyllenberg (20.3−4.8.2019) är inte en traditionell retrospektiv utställning, utan Camilla Granbacka som kuraterat utställningen vill visa vad Sigrid Schauman intresserade sig för både som konstnär och som kritiker.

Camilla Granbacka har valt målningar från 1910-talet, men också 50–60-talen som belyser Schaumans emotionellt laddade konstsyn.

I ett rum i utställningen finns verk av andra konstnärer, främst modernister som representerar henne som kritiker.

Deras verk var vad hon förde fram. Där har Granbacka också hittat det emotionella innehållet, konst som gestaltad känsla.

Det uttryck som Schauman bejakade under hela sin långa konstnärs- och kritikergärning.

Tilläggas kan ännu att i HAM, Helsinki Art Museum, öppnar i april en utställning med Ellen Thesleffs konst som pågår fram till januari nästa år.