Vådan av att vara Eremenko – Sergei om den stora pressen, bråken i Basel och ratandet av Finlands landslag: ”Familjen sa att jag ska följa mitt hjärta”

That's a real one in your reflection
Without a follow, without a mention

Så låter en fotbollsförmiddag i Seinäjoki i mars. Det är svett i luften, näsor i mobilskärmar och Drakes låt Nice for what på hög volym.

Sergei Eremenko har jackans huva uppdragen då han släntrar in i SJK:s omklädningsrum.

Han öppnar en låda och tar ut sina benskydd innan han sätter sig ner och byter några ord med gamla Jarokollegan, målvakten Jesse Öst.

– For du bara tii efter och saan tibaks?

Det är allt som kamerans mikrofon hinner uppfatta innan diskussionen dränks av musiken.

Den sista sonen i Finlands vassaste fotbollssläkt har återvänt till Österbotten, till tusen sjöar och lika många frusna fotbollsplaner, till landet han valde bort i landslagssammanhang.

Efter ett år i Basel och ett i Moskva är han tillbaka där allt började.

– Jag är inte samma 17-åring som lämnade. Jag har upplevt mycket och lärt mig massor.

Med fotbollsligastarten runt hörnet finns det många frågor som ska besvaras.

Ska Sergei blixtra till och följa i brödernas fotspår? Håller han ens ligaklass? Ska han palla för pressen?

Ja, press, det finns det av i mängder och massor. Av supportrar, av medierna – som tidigare utnämnt honom till en av världens bästa fotbollstalanger (The Guardian) och nominerat honom till Golden Boy-priset (Tuttosport).

Men den allra största pressen kommer antagligen inifrån. Och den har Eremenko levt med hela livet.

Se Sportlivs minidokumentär om Sergei Eremenkos tuffa landslagsval i klippet nedan:

10 min

Finland eller Ryssland? Sergei Eremenkos svåra val - Spela upp på Arenan

”Han är tränare på planen och pappa utanför”. Sergei är van vid att ha Alexei senior som tränare. Det hade han redan i Jaro.

Man kan fråga sig om det i finländsk fotboll någonsin funnits en spelare som fått dras med likadana – man frestas säga orimliga – förväntningar som Sergei Eremenko.

Så inleder Mårten Westö sitt kapitel om den yngste Eremenkobrodern i sin bok om fotbollsfamiljen från 2016.

Nu har Sergei blivit tre år äldre och sitter bekvämt i soffan i sin fräscha, nya lägenhet.

Han har precis bryggt och bjudit på kaffe och förklarat att han inte haft tid att spela Red Dead Redemption 2. Det är därför PS4-spelet fortfarande ligger inplastat på tv-hyllan.

– Jag har haft förväntningar på mig hela livet. Från ung ålder har jag känt en sorts press på mig att prestera. Men jag har egna målsättningar och det är det viktigaste för mig.

Hur hanterat du den pressen?

– Jag har bara gått ut och försökt spela. Fotboll är sist och slutligen ett spel. Jag har inte tagit det alltför nära hjärtat, men klart det känns.

Å ena sidan är Sergei en rätt vanlig ung kille som tycker om fotboll, flickvännen och Fortnite. Å andra sidan vet 20-åringen att han bedöms utifrån andra kriterier än kollegorna.

En frispark i krysset? Det är för att han är Alexei juniors och Romans bror. Vilka gener han har!

En misslyckad sidledspassning? Ja, Sergei är ju inte precis lika bra som sina storebröder ...

Jag vill ha en egen profil och inte att folk ser Roman och Losha i mig

― Sergei Eremenko

– När jag gör ett misstag känns det som om folk reagerar extra på det. Och tvärtom, om jag gör någonting bra kommer det extra reaktioner, säger Sergei Eremenko.

Så blir det då storebröderna tillsammans har 130 A-landskamper för Finland på meritlistan. Och det är ju en aning synd, med tanke på att Sergei allra helst skulle vilja vara just Sergei.

– Jag vill ha en egen profil och inte att folk ser Roman och ”Losha” i mig, säger den Eremenkobrodern som aldrig kommer att göra en A-landskamp för Finland.

Men det är att gå sakerna i förväg.

Som två bär. ”Han ser ut som en exakt kopia av Losha.” Det är Alexei seniors bedömning. Men på planen vill Sergei gärna skilja sig från sina storebröder.

Sköt Ryssland ut ur EM-kvalet

Fjärilar i magen och en stor vilja att visa upp sig. Eremenko minns fortfarande hur det kändes att få de första kallelserna till det finländska U16-landslaget.

Efter några lugnande ord av tränaren Kimmo Lipponen lade sig pirret och Eremenko glänste.

Två mål i dubbellandskamperna mot Luxemburg och tre mål på två matcher i Baltic Cup gjorde att han snabbt blev bofast – och fick också chansen att lira med ett år äldre.

Det var med de 1998-födda som Eremenko tog sin sötaste landslagsseger.

Finland, Ryssland och Belgien slogs om två avancemangsplatser i EM-förkvalet 2016. Inför den avgörande matchen mot Kazakstan var Finland piskat att vinna med sex mål eller mer.

Eremenko inledde på bänken, men fick hoppa in efter en halvtimme då Kaan Kairinen skadade sig. Den vid tillfället blonda Baselspelaren passade direkt fram till ett mål och nätade fem minuter senare.

I slutet av matchen fick Finland en frispark, som Eremenko skruvade in. Matchen slutade 6–0 och Finland knep andraplatsen i gruppen med minsta möjliga marginal. Ryssland åkte ut.

Hur har det känts att möta Ryssland?

– Det är speciellt, det är ju mitt andra hemland. Som jag ser på det har jag två hemländer.

”Blir glad om du går sönder mentalt”

Det dystraste minnet är också självklart. Av alla beckmörka resultat de finländska fotbollslandslagen producerat genom åren är antagligen U19-landslagets insatser sommaren och hösten 2017 de allra nattsvartaste.

Eller vad sägs om 1–30 i målskillnad på åtta matcher?

Eremenko skakar på huvudet då han minns för-EM hemma i Österbotten för två somrar sedan. Då förlorade Finland först med 0–3 mot Portugal och 0–2 mot Belgien innan totalkatastrofen mot Holland.

– Det var väldigt frustrerande. Hollandmatchen, 0–9 … det måste vara det värsta jag varit med om på en fotbollsplan.

Det finns ingen chans att börja gråta eller visa att man är svag. Om man gör det trampar någon ner dig

― Alexei Eremenko senior

Då resultaten förs på tal med Alexei Eremenko senior – Sergeis pappa och tränare i SJK – hymlar han inte med orden.

– Det handlar om hur man tar det. Om man förlorar med 0–5 och låtsas om ingenting och säger att insatsen var bra … det fungerar inte så i den stora proffsiga världen.

Hur skiljer sig kravnivån mellan Finland och till exempel Ryssland?

– Den är helt annorlunda. Ingen pajar dig och frågar hur du mår. Det finns ingen chans att börja gråta eller visa att man är svag. Om man gör det trampar någon ner dig. Ingen lyfter upp dig.

Eremenko senior spänner ögonen i mig.

– Om du och jag är i samma lag och kämpar om samma plats kan jag le åt dig utanför planen, men på planen blir jag glad om du går sönder mentalt. Då är vägen öppen för mig. Det är så det fungerar, allt annat som sägs är bullshit.

– Då Roman hade varit ett år i Udinese sa han pappa, du sa att det skulle vara en djungel, men jag förstod inte. Nu gör jag det.

Sergei Eremenko fick för första gången smaka på en proffsigare tillvaro då han lämnade Jaro för Basel 2016. Han säger att vinnarmentaliteten är den största skillnaden.

– Man såg direkt att alla på planen ville vinna. Det blev flera gånger slagsmål efter träningarna. Det var hett på planen. Jag tror att man utvecklas mest som spelare om det är så, att alla vill vinna.

Det var också viljan att vinna som gjorde att Eremenko lämnade Finlands landslag knappt två år efter de första slagsmålen i Basel.

”Ingen har slagit mig i huvudet”

Det var på landslagets presslunch på Fiskartorpet i Helsingfors som juniorlandslagstränaren Juha Malinen i en bisats berättade att Sergei Eremenko gjort sitt i den blåvita tröjan. För alltid.

Det betydde samtidigt att Finland tappade en bärande pjäs i U19-EM, som skulle spelas i Österbotten senare samma år.

Landslagsledningen fick reta ut många frågetecken den efterföljande kvarten.

Ja, det är en förlust för landslagen, intygade herrarnas chefstränare Markku Kanerva. Nej, det går inte att ångra sig efter att man bytt landslag, förklarade landslagschefen Lennart Wangel.

En fråga hängde i luften utan att besvaras: varför?

Nu får Sergei Eremenko själv svara på frågan. Han berättar att valet handlade om drömmar. Drömmar om att en vacker dag spela i ett EM- eller VM-slutspel.

– Om inte jag har helt fel har Finland aldrig varit med, säger Eremenko innan han hejdar sig.

– Alltså jag hoppas med hela mitt hjärta att Finland tar sig till en storturnering, jag skulle vara den första som hejar på dem. Men som jag nu ser det har Ryssland större chanser, de har varit med i de senaste storturneringarna.

Det hade det varit fel av mig att spela EM och sedan lämna

― Sergei Eremenko

Eremenko – som vet att det är svårt att ta en plats i det ryska landslaget – berättar att han rådfrågade familj och nära vänner innan han fattade beslutet.

– Familjen sa att jag skulle följa mitt hjärta och att de stöder mig oavsett vilket land jag väljer.

Vad gjorde att vågen tippade över?

– Det var ingen konkret händelse, men då jag flyttade till Spartak var det dags att fatta beslutet. Jag tyckte att tidpunkten var lämplig, även om det var lite synd med EM, så klart. Men som jag ser på det hade det varit fel av mig att spela EM och sedan lämna. Det hade varit orättvist mot dem som fortsätter representera Finland i framtiden.

Hur upplever du att folk reagerat?

– Då nyheten kom ut var kanske vissa chockade och någon till och med lite arg, men mest har det varit positivt. Folk förstår att Ryssland är mitt hemland och att det är mitt val. Ingen har slagit mig i huvudet eller ropat åt mig på gatan.

Påverkade den tunga tiden i U19-landslaget beslutet?

– Nej, absolut inte. Juniorlandslag och A-landslag är helt skilda saker. Jag hade inte ändrat mitt beslut fastän vi hade vunnit alla matcher.

Eremenkos beslut betyder samtidigt att han nu räknas som en inhemsk spelare i Ryssland, vilket han inte tidigare gjorde som finländsk landslagsman. Det betyder att han har lättare att konkurrera om spelplatser i ryska klubbar, som har strikta kvoter för utlänningar.

– Det är ett stort plus.

Dags att släppa på kravnivån

Tillbaka till Seinäjoki.

I mitten av mars ligger det fortfarande ett decimetertjockt lager snö över konstgräsmattan på SJK:s hemmastadion. Spelarna får vänta på att få gå ut på grönbete. De hålls fortfarande instängda i den behagligt varma fotbollshallen ett stenkast ifrån.

Då och då lösgörs små snösjok från hallens tak och kanar ner längs med den plastiga utsidan. Det låter som då man torkar en vaxduk med våt trasa.

Det andra träningspasset för dagen är i full gång. Precis som under förmiddagspasset är Sergei Eremenkos inställning hundraprocentigt. Han svettas och sliter, ropar uppmuntrande ord till lagkamraterna och svär åt sig själv då han misslyckas med passningar.

Med några veckor till ligastarten är det fullt fokus som gäller – och det behövs. SJK har nämligen inte glänst under försäsongen. Efter att snabbt ha åkt ur cupen tog Seinäjokilaget en svettig 2–1-seger över Haka i en träningsmatch.

Tre dagar efter att Sportliv besökt Seinäjoki åkte SJK på stryk borta mot TPS med 0–1. Oroväckande? En aning.

Särskilt för Sergei Eremenko, som siktar högt.

Hur viktig är den kommande säsongen för din del?

– Väldigt, väldigt viktig. Jag fyllde 20 i januari och jag har stora målsättningar för mig själv och för klubben som jag själv lagt upp. Det blir ett intressant år. Jag hoppas att allt går min och vår väg.

Kan det bli för mycket press?

– Det finns mycket press. Men man ska inte ta in det för mycket. Det gäller att ta en dag i sänder och lägga framtidens målsättningar en bit åt sidan. Jag måste fokusera på det som händer här och nu.

Alexei Eremenko senior har redan sett två söner utvecklas från unga talanger till fullblodsproffs. Han vet vad Sergei behöver efter två tuffa år utomlands.

– Det vore bra för honom att slappna av och återfå självförtroendet. Han borde släppa kravnivån på sig själv. Förväntningarna som byggdes upp i ung ålder trycker på axlarna. Jag vill att de ska bort.

Sergeis pappa och tränare gestikulerar ivrigt och försöker skaka av sig någonting osynligt från axlarna.

– Apan ska bort!