"Ingenting är så tyst som en tyst idrottsarena" – musikvetaren Kaj Ahlsved efterlyser mera sånger till damlagen

Vi finländare är inte direkt kända för att ha den bästa fankulturen i idrottsvärlden, men visst finns det hejarklackar och fanklubbar runt om i Finland som i vått och torrt står och ropar ut läktarlyrik från åskådarplatserna.

Kaj Ahlsved, filosofie doktor i musikvetenskap vid Åbo Akademi, har skrivit både avhandlingar och artiklar angående ljudlandskapet och musikanvändning i samband med lagsportsevenemang.

Ahlsved säger att det finns en skillnad mellan att se på en idrottsmatch och att uppleva en idrottsmatch.

Han menar att idrotten är mera än bara någonting visuellt. Även om man sitter hemma i soffan och ser sport på tv, så vill de flesta ha ljudet på.

– När man upplever sport och idrott är det en helhetsupplevelse. Det är ljud, bild, känslor, dofter och människorna runt omkring en.

Även läktarlyriken spelar roll, men det beror på var du befinner dig.

– Om du väljer att stå bland fansen, får det sjungna ordet en helt annan betydelse än om du befinner dig långt ifrån fansen. Längre ifrån kan det upplevas som ett enda skränande.

Ahlsved berättar att han själv upplevt en fotbollsmatch på olika sätt, beroende var på läktaren han befunnit sig.

Syftet huvudsakligen att stöda sitt lag

Det finns förstås hejarklackar som har som mål att trycka ner motståndarlaget med sin lyrik, men Ahlsved menar ändå att läktarlyriken generellt sett förhåller sig till någonting som är positivt.

Om det finns det två klackar på plats, så handlar det även om att dränka ljudet av motståndarlagets fans. Det blir en kamp om herraväldet i luftrummet.

Ahlsved menar också att det är viktigt för spelarna att det finns en publik som aktivt hejar på dem.

– Med god musik och aktiva fans bidrar man till en bra stämning och det är det som spelarna gå igång på.

Efterlyses: musik för damlagen

I dagens läge finns alla verktyg och förutsättningar för fansen att skriva nya sånger till sina idrottsklubbar, men det föds ändå sällan någonting nytt. Enligt Ahlsved beror det på att de gamla sångerna lever kvar.

Däremot menar Ahlsved att det fortfarande finns många damlag som inte har någon musik över huvud taget.

Inför det stundande världsmästerskapet i ishockey har Ahlsved faktiskt gjort ett upprop till alla låtskrivare i en kolumn.

– Jag har bett alla låtskrivare att dra sitt strå till stacken och göra någonting åt den här orättvisan. Herrlejonen har hur många låtar som helst, men damlejonen har ingenting.

Lyriken ger uttryck för identiteten

När det kommer till läktarlyrikens innebörd, konstaterar Ahlsved att det viktigaste är att den ska konstruera en ”vi-anda”, det handlar om att man ger uttryck för identiteten.

– Strategin är att man ska hitta det som definierar ”oss”. Man sjunger exempelvis om våra spelare och den geografiska platsen t.ex. i Jakobstad kan man sjunga om Rapakanalen.

Hur det går till när man skriver nya hejaramsor kan Ahlsved med säkerhet inte svara på eftersom han aldrig gjort fältarbete med en hejarklack i den delen av processen. Han spekulerar ändå i att det är en relativt spontan process.

– Man tar också intryck från internationella sammanhang och inspiration från t.ex. Youtube och när man hittar en ramsa som fungerar så anpassar man den och gör den till sin egen. Melodin behöver också vara bekant för att man ska kunna lära sig sången snabbt

Idrottsgranskare

Ahlsved har i en av sina publikationer skrivit att vi i Finland är mera idrottsgranskare än supporter.

Med det menar han att det är en stor kontrast mellan den mest aktiva delen av publiken och den stora publiken. I Finland är det svårt att aktivera den stora massan, oberoende av idrott.

Enligt Ahlsved avgör ändå inte ljudnivån om någon är en bättre eller sämre supporter.

–Det finns alltid de som inte är intresserade av den typens delaktighet och det måste man respektera. Man kan även vara en passionerad idrottsgranskare.