Att göra det omöjliga – rullstolsburna Anna Caldén går längre och längre sträckor
Som barn avskydde Anna Caldén att träna. Hon tyckte det var asjobbigt. För att skelettet inte skulle förtvina var hon tvungen att röra på sig regelbundet, men träningen kändes alltid som en kamp och fysioterapeuterna gjorde sitt bästa för att uppmuntra och sporra. Gångträningen genomleds, men enbart korta sträckor inomhus.
Idag är situationen den motsatta. Regionpolitikern och eldsjälen Anna Caldén får boka om i kalendern för att göra plats för träningen, som ger henne så mycket välbefinnande. Men aktiv som hon är är det ibland svårt att hitta tid.
För att sporra sig själv gjorde hon för några år sedan något som är mycket typiskt för henne: Hon gav sig själv en sjudundrande utmaning. Hon, som är rullstolsburen och van vid att träna gång inomhus på ett rullband, skulle gå 400 meter. Ute bland folk.
– För mig är det ganska självklart, att när jag har bestämt mig för att göra något, så gör jag det också, that’s it.
Till hjälp hade hon en rollator – en mycket liten rollator eftersom Anna är 90 cm lång – och ett par stödskenor som hon fäste på benen för att kunna gå. Hon kan inte stöda på sina egna fötter, utan skenan är som ett slags stödfot som hon stiger i.
“Tänk om någon tittar!”
Fastän Anna Caldén är världens mest bestämda person, var hon inte förberedd på vilka känslor det skulle väcka hos henne att gå ut och promenera. Hon var ju så van vid rullstolen, och folk var vana vid att se henne komma åkande i den i hemstaden Nykarleby.
– Jag var fundersam inför att folk skulle se när jag går. Jag tänkte: “Vad ska folk tänka?” och “Tänk om någon tittar!”.
Anna Caldén har hela livet varit utsatt för folks blickar. Men när hon skulle ut i stadsbilden med rollatorn var det plötsligt mycket känsligare eftersom det var en ny situation. Hon hade ett samtal med sin bror om de här känslorna och tankarna. Med ett skratt återger hon vad brodern svarade den gången.
– Han sa “Hördu Anna. Det är klart att folk tittar. Det är klart att folk funderar. Det gör väl också du om det är något som är lite annorlunda. Vad skulle det ha för betydelse?” Där insåg jag, att det här problemet bara fanns i mitt eget huvud.
Med den insikten försvann också obehagskänslorna inför de eventuella blickarna.
"Det finns inga begränsningar"
Anna varvade stadspromenaderna med träning på idrottsplan. Hon gick längre och längre sträckor. När 400-metersmålet var uppnått – och det gick galant – fördubblade hon sin målsättning: Hon skulle gå 800 meter. Det målet uppnådde hon i december i fjol.
– När jag har tränat på idrottsplaner har det ofta funnits skolklasser där som har haft utomhusträning. Det har varit roligt att visa för dem att det inte finns några begränsningar.
En av dem som imponeras av Anna Caldéns insats är mentala tränaren Christoph Treier. Han är van vid att hjälpa elitidrottare att uppnå bästa möjliga resultat.
– Hjärnan är starkare än kroppen, det är Anna ett bra bevis på. Det finns människor som har alla fysiska förutsättningar att klara en situation, men de mentala begränsningarna sätter stopp. Men så finns det ju de här människorna, som trots fysiska begränsningar lyckas uppnå alla sina mål.
Ett bra tips är att inte försöka göra hela jobbet på samma gång, säger Anna Caldén.
– Först gäller det att bestämma sig. Men det är bra att göra saker stegvis, att ställa upp mindre mål på vägen till det stora målet.
Att gå en hel kilometer
För hennes del var det stora målet att klara av att gå en kilometer. Det var hennes föresats och hennes nyårslöfte. Alla som känner henne visste att inget skulle kunna hindra henne från att genomföra det hon bestämt sig för.
Och i januari i år kom den dagen då Anna Caldén promenerade inte 400, inte 800, utan 1000 meter i ett sträck.
Men varför?
– Främst för att inspirera. Faktiskt. För att visa att allt är möjligt.
Anna Caldén funderar en stund och tillägger sedan:
– Men också för att träning, som för alla, får mig att må bra. Jag har ett väldigt hektiskt och intensivt liv, och när jag tränar kan jag fokusera, rensa skallen och tänka på något helt annat.
Belöningen är känslan efteråt, när endorfinerna kommer, energinivån höjs och krafterna fylls på.
– Under de senaste åren, när jag har klarat av längre sträckor, har jag också blivit sporrad att försöka ännu mer.
En gåva av livet
Att Anna Caldén ser möjligheter där andra ser begränsningar är en gåva hon fått. Hon är helt enkelt född sådan. Christoph Treier säger att han som mental tränare är expert på att hjälpa personer som inte har fått gåvan att bli lika bestämda som Anna.
– Jag brukar säga att det är precis som att vissa av oss behöver glasögon, medan andra inte behöver det. Vissa av oss tänker helt rätt från födseln medan andra behöver hjälp. Men så finns det extrema situationer, som till exempel då man ska skida i snöstorm, då behöver alla glasögon.
Anna Caldén instämmer och tillägger:
– Det är klart att det finns sådant som inte är möjligt, men då gäller det hur man ser på saken.
Hur ser Anna på saken? Hur tar hon itu med det som ändå känns svårt?
– Det är bra att ha grejer som är svåra, det är de som för en framåt. Att övervinna den mentala tröskeln var det som var svårast för mig. Jag skulle ju nog ha kunnat göra det här tidigare också, om jag inte hade haft dessa mentala hinder, säger hon och syftar på sina föreställningar om vad folk möjligtvis skulle tycka.
Hör Anna Caldén berätta om hur hon nådde sitt mål här nedan, eller lördagen den 30 mars kl 9.03 i Efter Nio i Yle Vega.
' /%3E%3C/svg%3E)
