Hon skrev vårens mest oväntade teatersuccé – ”Jag visste att jag ville ha med en scen där skådespelarna kryper på knäna med ämbar på huvudet”

Allt från tonåringar till 60+are fyller Q-teatern i Helsingfors för att se Saara Turunens studie av den manliga blicken. Hennes Medusan huone är atypisk finsk teater, nästan ordlös, långsam, som vackra bilder på ett museum. Och publiken älskar det. Men vem är Saara Turunen?

Det var minsann ingen självklarhet att högstadieflickan i östfinländska Kontiolahti skulle bli en av Finlands mest egenartade teaterregissörer.

Hon hade sett en enda teaterföreställning – en Bröderna Lejonhjärta som hon tyckte var både tråkig och barnslig – och visste ingenting annat om sin framtid än att hon ville ”längre än till korvkiosken”.

I hennes fall blev Helsingfors-konstgymnasiet i Berghäll biljetten till något annat. Hon visste att hon ville skriva, sökte till Teaterhögskolan för att ”där lärde man sej göra konst”, men det var först under ett utbytesår i Barcelona som hon på riktigt kände att teatern kunde bli hennes grej.

Mera om det om en stund.

”De koncentrerade scenernas mästare”

På bara dryga tio år har Saara Turunen skrivit och regisserat fram en imponerande cv.

Debutpjäsen Puputyttö – om krav som ställs på en ung kvinna och hur man kan förhålla sig till dem – fångades upp av Helsingfors Stadsteater och har översatts till tolv språk. Broken Heart Story – om hur en kvinnlig författare vill vara beundrad och lycklig men samtidigt också kompromisslöst självständig – har likaså rest runt i stora världen, och både Tavallisuuden aave och Medusan huone har klassats till teaterårets absoluta höjdare.

Som om det inte skulle räcka för en 38-åring har Saara Turunen också gett ut två romaner, Rakkaudenhirviö belönades med Helsingin Sanomats prestigefyllda debutantpris.

Men hur kommer det sig att hon har hittat en så egen teaterstil som inte alls känns finsk, och ändå är så igenkännbar för den finska publiken. Sådär som just Medusan huone som Christel Pettersson recenserade, och där Turunen kallades för ”de koncentrerade scenernas mästare”.

Så börjar hon berätta, med ett racersnabbt tempo som jag slentrianmässigt kopplar ihop med hennes karelska rötter.

- Det var då jag i Barcelona fick en möjlighet att se mellaneuropeisk visuell teater som jag kände igen något som lockade, just det visuella fascinerade mej. Jag insåg att man ju kan gå på teater också bara för att se och inte för att lyssna.

Varför skriks det så mycket i finsk teater?

Hon nämner två namn som har hjälpt henne att hitta fram. Luis Bunuel och hans Frihetens fantom (vapauden aave) förde henne mot det väldigt fragmentariska berättargreppet. Och en uppsättning av Cristoph Marthaler på Volksbühne i Berlin öppnade upp för en helt speciell användning av musik på teatern.

Det, plus en insikt som en gästande katalansk regissör bjöd på.

- Han frågade varför det skriks så mycket i finsk teater, och viftas med armarna, för då man ser mänskor på busshållplatser står de ju helt stela och säger just ingenting.

- Det fick mej att fundera på varför vi inte skildrar mänskorna som de är, och så började jag söka rörelsemönster som jag ser omkring mej i min vardag, allvarliga ansikten och små gester.

Resultatet är en teater där man verkligen inte skriker, där det sägs väldigt litet, där saker och ting får ta tid, och där hon tillsammans med en ensemble bygger upp ett slags helhetskonstverk där bilden står i centrum, i vackert samspel med musik och rörelsemönster.

- Jag tycker själv om att se något som är lugnt på en teater, mycket musik, skönhet för ögonen. Och då behövs det inte mycket text.

Åtta sidor kort pjäsmanuskript

Då jag undrar hur en människa som alltid längtat efter att skriva väljer att använda sig av så få ord på teatern, förklarar hon det med att ”jag får sagt allt jag behöver säga i mina romaner”.

- Och det är så befriande. På teatern behöver jag inte försöka bevisa att jag kan skriva bra, istället kan jag bara koncentrera mej på föreställningen.

Men hur ser dina pjäsmanuskript ut? De kan ju inte ha så många sidor?

- Nej, Tavallisuuden aave hade åtta sidor. Och istället för repliker består de av bilder. I Medusan huone hade jag 50-60 bilder eller scener som jag tog med till repetitionerna, och så började vi undersöka vad som fungerar. Det som inte blir så bra stryker jag, så i slutändan fanns bara 27 scener kvar.

Men hur skriver du då, rent konkret?

- Jag börjar med bilder som inspirerar mej. Nu med Medusan huone visste jag exempelvis att jag vill ha en scen där skådisarna kryper på knäna med ämbar på huvudet, och då står det i manuskriptet att ”en flock människor rör sej över scenen med ämbar på huvudet”.

- En viktig del av jobbet är också att välja musik. För en scen kan jag ha upp till sex olika musikstycken med helt olika stämningar, och så känner jag efter om det borde vara något sorgligt, eller kanske orgelmusik eller någon psalm. Eller panflöjt-skojande, som det sedan blev i den där ämbar-scenen.

Idag är du en gris som tvättar byke.

Din stil är rätt ny i Finland. Hur orolig var du för hur skådespelarna skulle ta emot dina idéer då du gjorde Tavallisuuden aave, där du på allvar introducerade din stil?

- Jag var faktiskt väldigt väldigt osäker, och för skådespelarna var det till en början riktigt svårt. De var som att, ”hej Saara varför får vi inte spela”? Det skulle ju vara så finstilt, så jag måste hela tiden förbjuda dem då de ville agera mera på scenen.

- Så hade vi en kväll då vi bjöd in vänner och bekanta. Då sa (skådespelaren) Tommi Korpela att ”hej det här är som filmskådespeleri, gör bara ännu mindre, lita på det”. Och jag minns att nånting hände då. Det behövdes en annan skådis som kom och gav ett konkret råd och sa att det är bra, då kändes det som att skådisarna började lita på att det inte behövs något mer.

- Jag söker också skådespelare som jag känner att passar för min stil, och så ger jag dem väldigt mycket friheter. Jag kan säga åt Ylermi Rajamaa att ”idag har jag tänkt att du är en gris som tvättar byke”, och så sätter jag på en låt och släpper loss honom, och så ser vi vad som händer.

Puputyttös mottagande gjorde henne genusmedveten

Under de senaste åren har Saara Turunen i vissa kretsar fått stämpeln kvinnosaksteaterkvinna, och hon har i intervjuer talat om saker som den dominerande manliga blicken eller teaterklassikers usla kvinnoroller.

I den nu aktuella Medusan huone utgick hon från den grekiska myten om Medusa, en vacker ung kvinna som havsguden Poseidon våldtog. Därefter straffades Medusa genom att förvandlas till ett monster med ormar som hår.

Med det som startpunkt blev Medusan huone en forskningsresa i den manliga blicken.

Men liksom Saara som ung inte kunde föreställa sig en teaterkarriär, var också det här med kvinnosak något väldigt avlägset. Det var reaktionerna på debuten Puputyttö som gjorde henne genusmedveten.

- Jag har fått en traditionell uppfostran och har inte medvetet tänkt på att jag är av något speciellt kön. Då jag var liten krävdes det samma saker av mej som av min bror, så jag trodde naivt att alla är jämställda. Men då Puputyttö fick uppmärksamhet så handlade alla reaktioner om kvinnosak, ”för kvinnor av kvinnor, kvinna kvinna kvinna”, fast jag hade trott att det på riktigt var för mänskor, jag är en mänska och gör för mänskor.

- Det fick mej att fundera på att, okej, jaha, såhär är det.

- Då jag läste om Medusa väcktes tanken att det är det här som den västerländska kulturen bygger på. I mäns konst framställs kvinnans kropp ofta som ett objekt som finns där för mannens lust, utan att vara en självständig aktör. Då är det många historier som inte blir berättade.

- Ta fast moderskap, som är väldigt frånvarande och som ofta definieras som ”men det här är nu inte så intressant, moderskap, hmm, vad kan man nu säga om det”. Men det hör ju till världens största teman som man kan säga hur mycket som helst om.

Är det nödvändigt att gnida gamla värderingar i nya studerandens ansikten?

I samband med det har du också konstaterat att du är utled på alla gamla teaterklassiker som spelas med alltid samma inskränkta kvinnoroller. Men klassikerna är väl klassiker av en orsak?

- Klassiker är klassiker för att vi har gjort dem till klassiker. Men vi kan också förändra på kanon och lyfta upp nya klassiker.

- Jag är kritisk mot klassiker också för att jag under studietiden fick dem tvingade på mej. Det var en väldigt manlig värld som erbjöds så jag liksom förvägrades kvinnans blick, den fanns inte. Så jag vill fråga om det faktiskt är nödvändigt att gnida in alla gamla värderingar i nya studerandes ansikten år efter år, eller om man kunde förnya något.

- Jag kan redan Brott och straff så jag behöver inte gå och se den, och för vissa är det väldigt provocerande att jag säger så. Men jag menar inte att den aldrig mera får visas och att ingen får se den. Jag är bara personligen trött på klassikerna och vill sätta min tid på att kanske hitta verk som kvinnor eller andra kön gjort.

Hennes teater lockar en bred publik

Då jag själv såg Medusan huone, ett par veckor efter premiären, var det fascinerande att se hur salongen fylldes av en så bred publik. Mycket tonåringar, den där klassiska 60+publiken, men också allt däremellan. Och majoriteten handlade inte om hardcoreteaterpubliken som uttryckligen jagar det nya intressanta omtalade.

- Jag strävar alltid efter att göra teater som alla kan se och förstå. Klart jag kan lägga in högkulturella referenser, så att någon som känner till vissa kompositörer kan få egna upplevelser. Men jag tänker inte att det här skulle vara något som är svårt att förstå.

Du har nu gjort tre uppsättningar på Q-teatern. Har det blivit din teater?

- Nåja, visst är jag också intresserad av att regissera på andra ställen. Men jag trivs här.

Varför?

- För att jag har fått väldiga konstnärliga friheter. Jag får göra vad som helst, det frågas ingenting, annat än om premiären kan vara då och då om två år. Sen får jag ett rum för tre och en halv månader och kan fast kräla omkring på golvet hur mycket som helst.

- Det är en av nycklarna till att man kan lyckas, att man får så mycket friheter. Skulle nån vakta över en så skulle man kunna bli osäker.

Det låter som en drömvärld, att få sådana friheter, att ha tillgång till en ensemble som litar på en, och en teater som tror på det man vill bygga upp.

Och då jag säger det, och frågar om det inte bara är otroligt härligt, då skrattar hon till, och säger:

- Jo jo jo, verkligen.

Saara Turunens pjäser finns nu också samlade i bokform, Tavallisuuden aave ja muita näytelmiä kom ut tidigare i mars.