TV-serierecension: Invisible Heroes – militärkuppen i Chile 1973, och hur Finland tog emot sina första flyktingar
Det är en fantastisk historia, en finländsk diplomat som räddar ett par tusen människor från en militärjuntas våldsamma utrensningar. Invisible Heroes leder snyggt sina tittare in i ett 1970-tal och de dramatiska händelsernas centrum. Men kanske finns här för många sidospår som gör det svårt att komma karaktärerna riktigt nära.
Året är 1973. Den dominerande färgen är brunt, i Finland styr president Kekkonen och en stark byråkratisk kultur, och då unga 30+diplomaten Tapani Brotherus får uppgiften att åka till det nysocialistiska Chile för att representera Finland får han rådet att göra som han blir tillsagd.
Prioritet ett är att skapa handelsförbindelser. Punkt.
Men istället stiger det kalla krigets våldsamma politik in i bilden. Den elfte september krossar en USA-stödd militär den socialistiska regeringen, och alla diplomater tvingas omformulera sina uppdrag. Skall man ta ställning mot våldet, eller fortsätta spela golf som om ingenting hade hänt och låta handeln vara prioritet nummer ett.
Så får vi en historia om en man som hamnar i en situation där han måste välja – följa order, eller sitt samvete.
Gömmer flyktingar i sitt hem
Efter en lite utdragen introduktion som beskriver vardagen i det politiskt oroliga Chile, kommer dagen då militären tar makten med politiska utrensningar som följd.
Brotherus och kollegan Ilkka Jaamala ser kallblodiga mord med egna ögon, och då politiska flyktingar börjar klättra över muren till Brotherus hem måste han fatta svåra beslut. Ska han, som han blir tillsagd, skuffa chilenarna tillbaka ut på gatan till en sannolik död, eller ska han hitta andra lösningar.
Tapani Brotherus beslut är att förvandla sitt hem till en flyktingmottagning, och tillsammans med frun Lysa skydda ett trettiotal utsatta chilenare, i smyg köpa mat och dryck för egna pengar och förbjuda sina barn att bjuda hem vänner. Ifall en grillfest måste arrangeras, göms flyktingarna i olika rum runtom i hemmet.
Här fungerar den svenska diplomaten Harald Edelstam som ett slags fadersfigur, och motor. Han protesterar högljutt, skyddar flyktingar, får många ut ur landet, och kan i motsats till Brotherus & Jaamala agera med sin statsministers (Olof Palme) uttalade politiska stöd i ryggen – tills hans högljudda protester blir för mycket för militärjuntan som tvingar honom att lämna landet.
Brotherus och Jaamala är mer diplomatiska, och kan ännu en tid fortsätta med sin icke-finska verksamhet.
I sex avsnitt får vi se vad som hände under de mest dramatiska månaderna. Det är en förhållandevis okänd historia som blev allmänt känd först i och med att akademikern Heikki Hiilamo skrev en bok om honom 2009, och det är fascinerande att komma så nära det som verkligen hände.
Just det är seriens styrka.
Här får man tala svenska
Här är 70-talet snyggt återskapat, man fyller berättandet med små detaljer och många människoöden, man verkar ha satsat stort på att hitta miljöer, och på att de tillräckligt ofta integreras i berättelsen, mera än som enbart kulisser.
Också castingen fungerar, allt från den buttra chefen hemma i Helsingfors (Carl-Kristian Rundman) via den oerhört karismatiska svenska Edelstam (Mikael Persbrandt) och de chilenska politiska flyktingarna, till Tapani Brotherus som Pelle Heikkilä gör till en början fylld av osäker men småningom allt mer bestämd idealism.
Persbrandt och Heikkilä är på ett bra sätt varandras motpoler – den ena erfaren och högljudd och självsäker, den andra nybörjare och försiktig men handlingskraftig.
Heikkilä har också gjort ett jättejobb med språket, en stor del av hans repliker går på spanska vilket han (i mina öron) gör högst trovärdigt, även om han på riktigt inte kunde mycket mer än beställa en öl på spanska.
Här har man också valt att göra det som den omtalade kommande filmen om konstnären Helene Schjerfbeck inte gör. Man låter språk blandas, huller om buller. Huvudspråken är spanska och finska, det är tyska och lite engelska, och Persbrandt och Heikkilä talar konsekvent svenska med varandra – vilket inte alls är någon självklarhet i dagens språkklimat.
Mycket är snyggt genomfört. Förutom tidsbilden och miljön och castingen imponeras jag också av titelsången och de svartvita introducerande arkivbilderna – de skapar en för finländska förhållanden ovanligt fin inramning som snabbt och effektivt kastar in en i seriens stämningar.
Lång lista med fakta som måste med
På köpet serveras man en historielektion, det är en hel del faktiska händelser som ryms med.
Det är för all del på gott och ont.
Ibland känns det som om teamet bakom serien haft en jättelik lista på saker som liksom måste rymmas med, och så har man låtit det styra berättandet. Resultatet är ett slags faktadrivet berättande istället för ett karaktärsdrivet – och det leder till att man missar något av tv-seriers uttryckliga styrka, att det finns tid just för att fördjupa och komma karaktärerna riktigt nära.
Nu blir sidospåren onödigt många, det är för många människor som ska komma till tals. Ja, det är intressant, men samtidigt förlorar man som tittare relationen till människorna, känslomässigt hinner man inte med.
Har man velat följa verkligheten för mycket? På bekostnad av berättelsen?
Då man kommer till riktigt dramatiska vändpunkter, hotfulla situationer eller djup vänskap, ger regin inte heller stunden tillräckligt med tid. Det är som om dramatiken stressades bort. Istället för att man skulle hinna sjunka riktigt djupt in i vänskap och värme och hot och rädsla, så kastas man snabbt vidare till nästa scen.
Samspelet mellan Tapani och Lysa (Sophia Heikkilä) ges också sparsamt med utrymme, vilket känns som en missad chans. Till och med en Mikael Persbrandt går ibland lite på autopilot, men lyckas ändå ge varje scen han deltar i både stadga och laddning.
”Är det din första statskupp?”
Det är Persbrandt som har fått manuskriptets bästa oneliners, som då han frågar Pelle Heikkilä ”är det din första statskupp?” Det är också i ett samtal med Persbrandts Edelstam som den rådande finländska flyktingpolitiken kommenteras; ”Finland har aldrig tagit emot flyktingar”, konstaterar Tapani Brotherus, ”och kommer aldrig att göra det”.
Nu blev han ändå mannen som gjorde en skillnad. I en tid då militärjuntan sägs ha dödat över 3.000 chilenare och gjort tortyr till vardag, kunde Brotherus och Jaamala hjälpa 2.500 personer ut ur landet. Bara 182 fick komma till Finland, de flesta togs istället emot av Östtyskland.
Det var ändå en för Finland historisk händelse.
Om man undantar dem som kom över gränsen från Ryssland/Sovjet på 1920-talet, så var det första gången som Finland tog emot flyktingar.
Några år senare hände det nästa gång, då handlade det om de så kallade båtflyktingarna från Vietnam.
Invisible Heroes sänds i TV 1 på söndagar klockan 21.05, och finns förstås också på Arenan. Tarja Kylmä och Manuela Infante står för manuskriptet, Mika Kurvinen och Alicia Scherson har regisserat.
Se också:
En dokumentär om när Finlands ambassad i Santiago plötsligt befann sig mitt i stormens öga.
' /%3E%3C/svg%3E)
