Detta är historien bakom en gåtfull kontaktannons: 19-åriga David i Sverige efterlyser sin spårlöst försvunna finska familj i Teheran

Han kallade dem Mr och Mrs. De bodde i diplomatkvarteren i Teheran. De hade ett låst rum som han aldrig fick beträda fast de delade hem i ett par år. Deras adress spolades bort under hans flykt över Medelhavet. Om de hittas kan han kanske undgå utvisning till Afghanistan.

Vad vi säkert vet är att David var en av de 35 000 ensamkommande minderåriga asylsökande som registrerades i Sverige den kaotiska flyktinghösten 2015. (I Finland var motsvarande antal 3 014).

David uppger att han är shiamuslimsk hazar, hans modersmål är dari och att han efter sina biologiska föräldrars död fördes från Afghanistan till Iran. Då var han cirka ett halvt år gammal.

Han växte upp i Teheran hos sin mammas släktingar. De var hans föräldrar, trodde han - tills de dumpade honom när han var 12. Han blev hemlös, putsade skor och gjorde ströjobb.

Vad som hände under de följande åren är höljt i dunkel. Inga belägg finns för att han någonsin bott hos en finsk familj i Iran.

Han kom så småningom till Sverige via Grekland, Makedonien, Serbien, Kroatien, Österrike och Tyskland.

Han ville till Finland men i Sverige blev det stopp. Sök asyl eller vänd om, var beskedet.

Han landsteg i Malmö utan pass eller id-kort den 12 december.

Han var då drygt 16 år.

Datumet skulle visa sig ödesdigert för Daoud, som numera hellre kallar sig David.

De som kom före den 24 november 2015 omfattas nämligen av svenska regeringens amnesti för ensamkommande utan skyddsskäl. David kom för sent. Han riskerar nu att skickas till Afghanistan, ett för honom främmande land.

Han bor i Upplands Väsby och jobbar på korta arbetskontrakt på ett äldreboende. Bara längre anställningar kan ge uppehållstillstånd.

Dessutom anser Migrationsdomsolen i sitt avslag att den numera döpta och aktivt kristna Davids berättelse om livet hos den finska familjen i Iran präglas av "detaljfattigdom och vaghet".

"De räddade mitt liv"

- Jag vill bara träffa dom igen och tacka dom. Dom räddade mitt liv när min afghanska fosterfamilj lämnade mig ensam och hemlös i Teheran, berättar David på svenska.

Som tolk och stöd under intervjun fungerar bibliotekarien Taina Lavikainen, som flyttade från Kervo till Stockholm för snart 20 år sedan. Hon hjälpte David att formulera annonsen de satte i Helsingin Sanomat förra sommaren.

Också arkitektförbundet, katolska församlingen och Finlands ambassad i Teheran har kontaktats om det gåtfulla finska paret, som svenska Migrationsdomstolen misstänker är påhittade.

Skulle finländarna hittas skulle de kunna verifiera Davids berättelse om att han upplevde hot och trakasserier i Iran för sin kristna tro, och att hans dop i Sverige inte var ett försök att stärka sina asylskäl.

Päivi Välinoro på Finlands ambassad i Teheran har efter Tainas förfrågan för ett år sedan hört efter bland de några tiotals finländare som bor i den iranska huvudstaden.

- Ingen lyckades identifiera paret. Några tiotal finländare bor här för tillfället. De flesta är ambassadanställda eller sådana med dubbelt medborgarskap. Eventuellt kunde Röda korset hjälpa David, föreslår Välinoro.

- Jag skulle kanske inte leva idag om dom inte funnits. Dom betalade en del av min resa till Europa, säger David.

Människosmugglarna ville ha 4000 dollar för hans resa.

Bilden i annonsen och i hans nya afghanska id-handlingar togs i en fotoaffär i sällskap med den finska mannen, som David uppfattade var arkitekt eller designer.

David talar om sina finska reservföräldrar med en nästan religiös värme och inlevelse. När de sade att de skulle flytta hem till Finland ville han också fly norrut. Samtidigt såg han på tv hur flyktingkaravaner drog norrut genom Europa.

Han fick parets adress i Finland på ett vykort med en text han inte kunde läsa.

- Jag hade bara lärt mig läsa Koranen på arabiska. Men på andra sidan kortet var det en bild på jungfru Maria. Tyvärr försvann kortet under färden från Turket till grekiska Lesbos.

Han berättar att han satt nära bensintanken i gummibåten och att alla i båten hamnade i vattnet efter en brand i slutet av den tre timmar långa båtfärden.

David säger att han fick brännskador på höger arm, men inga ärr syns när han kavlar upp ärmen.

Så här gick det till när han träffade sina finländska välgörare, berättar David.

- När jag var ungefär 12 år satt jag hungrig utanför en restaurang i Teheran. Jag hade inga pengar kvar och jag hade sovit på olika gömställen, bland annat i en moské. Då kom en man ut från restaurangen och frågade om jag var hungrig. Han talade bruten persiska och han och hans fru bjöd mig på vinbladsdolmar. Jag tänkte bara på mat den tiden, mest drömde jag om pizza.

Jag vågade inte fråga ut dom. Jag var rädd för att hamna på gatan igen.

David

Senare fick han bo hos finländarna på två olika adresser. De sa att han inte behövde jobba, men han ville städa och vattna blommor. Göra rätt för sig. Men två rum rörde han inte: Parets sovrum och ett kontor som alltid var låst.

Han minns att de hade ett inramat foto på en liten hund som de kallade sitt "barn". Det förvånade David att hundar kunde betraktas som familjemedlemmar.

När jag ber honom identifiera hundrasen via nätet gör han det utan tvekan. Aningen svårare är det för honom att peka ut adresserna där han bodde i Teheran.

- När han får uppehållstillstånd ska vi resa till Helsingfors tillsammans säger Taina. Det var i det här rummet på biblioteket vi träffades för första gången när han var min elev i gruppen för mer avancerad svenska.

Om utvisningen kan verkställas är ännu oklart. I sitt sista avslag skriver Migrationsdomstolen i Stockholm: "A har besvarat frågor om varför han konverterat till kristendomen med allmänna och stereotypa beskrivningar om att islam är en påtvingad religion som han tvingats ärva, medan kristendomen handlar om frihet och godhet".

Men domstolen anser inte att David lyckats bevisa att hans religiösa övertygelse är genuin.

"A har berättat att han i Iran kom i kontakt med en finsk familj som behandlade honom väl och visade honom godhet och introducerat honom för kristendomen i Iran."

Men "det framstår som särskilt anmärkningsvärt att han inte kunnat uppge namn på någon av familjemedlemmarna och inte heller kunnat redogöra för vad de arbetade med i Teheran."

- Jag kallade dem bara Mr och Mrs, förklarar David. I den kultur jag växte upp i ställer man inte personliga frågor till vuxna. Jag vågade inte fråga ut dom. Jag var rädd för att hamna på gatan igen.