Svart på vitt: Finland har aldrig klarat sig sämre i vintersport – toppidrottschefen besviken: ”Vi kan naturligtvis inte vara nöjda”

Den stolta vintersportnationen Finland har sackat efter. Aldrig tidigare har mästerskapssaldot varit sämre än i vinter. Jag är orolig över helheten, säger olympiska kommitténs chef Mika Lehtimäki.

Ett brons.

Det skulle Finlands saldo – ishockeyn exkluderat – ha varit om ett vinter-OS gått av stapeln i år. Iivo Niskanen var ensam om att lyckas kliva upp på prispallen i en individuell olympisk vintergren.

Nordisk kombination, backhoppning, skidskytte, alpint, snowboard, freestyle och hastighetsåkning på skridskor kammade alla noll. Endast längdåkningen genom Niskanens brons på 15 kilometer klassiskt fick påfyllning i medaljkolumnen.

Saldot är sämre än någonsin tidigare.

Under säsonger där det delats ut mästerskapsmedaljer i antingen OS eller VM i den mest traditionella finländska framgångsgrenen längdåkning har det under efterkrigstiden alltid trillat in minst två medaljer.

Går vi riktigt långt tillbaka i tiden hittar vi säsongerna 1926-27 och 1930-31 då Finland likaså landade på en medalj, men även då var valören ädlare (silver respektive guld).

Finland har med andra ord aldrig haft en magrare mästerskapsvinter då skidmedaljer funnits att tillgå.

Världscupen då?

Stortävlingar är givetvis inte allt. Plockar man med världscupen i ekvationen blir dock inte situationen mycket ljusare.

Vi startar från säsongen 1973-1974 då skidvärldscupen fick sin början. Alpint var de facto först i klassen redan säsongen 1966-1967 och de övriga har dykt upp efterhand, senast snowboarden hösten 1993.

För att gardera för snedvridningar under mästerskapsfattiga vintrar divideras antalet pallplaceringar med antalet grenar (se faktarutan nedan).

Förutom Iivo Niskanens VM-brons fick Finland denna säsong in Kalle Järvilehto på en tredje plats i cupsammandraget i snowboardens Big Air. Dividerar vi antalet pallplatser (2) med totala antalet grenar (16) landar jämförelsetalet på 0,1.

Samma siffra har påträffats två gånger tidigare: 1992-1993 och 2015-2016. Det sistnämnda är i själva verket alla tiders bottennapp med det exakta jämförelsetalet 0,10 mot 0,125 säsongen 2018-2019 och 0,1429 säsongen 1992-1993.

2015-2016 arrangerades det VM-tävlingar i endast skidskytte och skridsko av våra jämförelsegrenar. Kaisa Mäkäräinens masstartsbrons var vinterns enda pallplats eftersom ingen finländare placerade sig i topp-3 i världscupen.

Vad lär vi oss?

Att enbart koncentrera sig på pallplaceringar ger givetvis ingen komplett helhetsbild om hur vintersport mår i Finland. Till exempel blev Krista Pärmäkoski snuvad på tredjeplatsen i totala världscupen först i sista tävlingen och hade fem topp-11-placeringar i Seefeld utan att få till en fullträff.

Och visst fanns det ljuspunkter i form av till exempel Viveca Lindfors EM-brons i konståkning och dubbla X Games-pallplatser (Rene Rinnekangas och Enni Rukajärvi) i slopestyle.

Men även Mika Lehtimäki, som leder toppidrottsenheten på Finlands olympiska kommitté, medger att vintern gick i underkant.

– Vi kan naturligtvis inte vara nöjda. Det blir lätt så att man blint stirrar på medaljer och gapet mellan en tredje och fjärde plats blir fruktansvärt stor. Och vi hade även en del otur, utan ett par vurpor kunde Iivo ha haft två medaljer till (skiathlon och sprintstafett, red. anm.). Men visst har vintern varit en besvikelse.

– Utgångspunkten inför säsongen var inte egentligen sämre än inför OS-vintern i fjol och i Pyeongchang tog vi sex medaljer. Så att stanna på en medalj före ishockeyns VM-turneringar är en missräkning, säger Lehtimäki till Yle Sporten.

Lehtimäki menar att framför allt skid-VM i Seefeld var en miss. Kapaciteten i truppen borde ha gett utdelning i betydligt mer än ett brons. Betyget blir inte nöjaktigt, säger Finlands högsta idrottsledare.

– Prestationen i VM var sett till utgångspunkten svag. Vi lyckades inte med utrustningen, åkte på sjukdomsfall vid fel tillfällen och hade som sagt en del otur, men vi ska definitivt diskutera hur det gick så här.

Är du orolig över finländsk vinteridrott?

– Jag skulle vara orolig även om vi hade uppnått de där sex medaljerna som i Pyeongchang. Det hör till jobbet att alltid försöka bli bättre. Men visst, jag är orolig över helheten. Vi tog inte steg framåt från förra året, snarare små steg bakåt.

Bredden saknas

Olli-Pekka Kärkkäinen delar Lehtimäkis oro. Kärkkäinen, som ansvarar för uthållighetsgrenarna inom olympiska kommittén, bekymrar sig över att Finlands framgång vilar för tungt på några få stjärnnamn.

– Vi har inte den bredden vi borde ha, det ska man bara konstatera. Det är riktigt tunt bakom de bästa. Vi behöver absolut fler unga idrottare som kan ta det där sista steget till världstoppen, säger Kärkkäinen och tar svensk längdåkning som exempel.

– Det har kommit fram flera unga 19–21-åriga kvinnor. Så det är möjligt, men det är nånting som lite haltar hos oss som gör att vi inte tar det där sista steget. Vi har bättre resultat i juniorklasser än vad realiteten sedan blir i seniorerna.

Läs tankar om hur situationen kunde förbättras av Mika Lehtimäki, Olli-Pekka Kärkkäinen samt landslagsskidåkaren Eveliina Piippo här.

Föråldrad träning, bristande kommunikation och försummat lagtänk – Finland har halkat efter vintersporteliten, men framtidens räddningsplan växer redan fram

"Vi måste vara mycket kritiska till träningen vi gör."

Peter Mueller: Finland är den enda skridskonationen i världen som inte har en inomhusarena för hastighetsåkning

Möjligheter till professionell träning fattas i Finland.