Jonas Jungar: Räcker det faktiskt med objektiv och neutral information? Med klimatförändringen står journalistiken inför sin största utmaning på länge

Journalistiskt sett hör klimatförändringen till de överlägset svåraste ämnena att rapportera om. Ett problem är övermättnaden. Eventuellt funderar du redan här på att klicka vidare eftersom du inte orkar läsa ännu en text om temat. Men det finns också andra utmaningar.

För det första: den är ännu rätt osynlig - det är inget som luktar eller för oljud eller annars tränger sig på i medvetandet.

Förändringen sker över en längre tidsperiod, vilket gör det svårt att peka på tydlig orsak och verkan, som skulle skapa en känsla av brådska och angelägenhet.

Klimatförändringen har under hela 2000-talet varit det lite irriterande bakgrundsbruset som ger oss dåligt samvete.

Den har inte heller någon given rubrik. Visst, det hålls klimattoppmöten, men som nyhetskrok blir de snabbt lika gamla som gårdagens tidning.

Den sker inte ens på någon given och avgränsad geografisk plats, och de hårdast drabbade ställena är dessutom långt borta från vår finländska verklighet.

Problemet är inte att vi inte skulle veta tillräckligt, problemet är att vi inte agerar trots att vi vet

Mänskans hjärna är konstruerad för att reagera på omedelbara hot, klimatet däremot är till sin natur långt borta.

Den är en lång räcka klimatstatistik och siffror, men ganska lite mänskonära aspekter - inte minst saknas en klart definierad “bad guy”, ingen tydlig syndabock som nyhetsdramaturgin ofta kräver för att få ett genomslag.

Eller snarare: det finns nog en syndabock och det är vi själva, vilket gör det ännu svårare att låta sig engageras. Skuldkänsla kittlar inte nyfikenheten och sporrar sällan till handling.

Det leder i sin tur lätt till en fatalism, lite som vår psykologiska defensmekanism inför döden och dess oundviklighet. Ingenting vi kan göra något åt, och som vi därför tränger undan i medvetandet så att vi inte behöver fundera dess mera på saken.

Hela problemets komplexitet, och de osäkerhetsmoment som finns inbakade, gör det alltför enkelt att hitta på orsaker varför man själv inte behöver göra något. Åtminstone inte just nu, och kanske inte alls.

Också i strikt nyhetsmässigt avseende är alltså klimatförändringen en minst sagt jobbig utmaning.

Vad exakt är liksom nyheten?

Dessutom är det ju inte ens mera information som behövs nu. Problemet är inte att vi inte skulle veta tillräckligt, problemet är att vi inte agerar trots att vi vet.

Medierna speglar inte bara den politiska diskussionen, de skapar också den

Vad blir då journalistikens roll i det som utspelar sig under de närmaste årtiondena? “Ni ska bara rapportera fakta på ett neutralt sätt” hör jag genast någon säga.

Men räcker det faktiskt längre? Borde inte journalistiken ta ett större ansvar än så?

Ta skandalerna kring åldringsvården - inget av den uppståndelse och politiska diskussion som förts under de senaste månaderna i det här landet skulle ha skett utan medierna som blåslampa och förstoringsglas.

Medierna speglar inte bara den politiska diskussionen, de skapar också den. Det är inget att hymla om.

Vad gör vi alltså med den opinionsbildande makten när det gäller en av mänsklighetens största hot i dag? På vad riktar vi ljuskäglan?

De som kritiserar klimatjournalistiken säger ofta att det handlar om överdriven alarmism och domedagsprofetior.

Och visst stämmer det att ständiga katastroflarm snarare passiverar än engagerar. Den n:te rapporten om smältande glaciärer och ledsna isbjörnar ger inte särdeles många nya insikter.

Dessutom: förändringar i samhället skapas genom drömmar och visioner, inte genom att måla framtiden med nattsvarta penseldrag. Martin Luther King hade en dröm, inte en mardröm, och därför var också budskapet så kraftfullt och övertygande.

En sak är alltså klar, det behövs mera hoppingivande berättelser om klimatet: om teknologin som redan finns eller håller på att utvecklas, om naturens fantastiska förmåga att med lite hjälp återställa sig, om transport- och trafiklösningar som kan göra våra liv enklare och våra städer renare, om enskilda individer som modigt engagerar sig och inte kapitulerar inför hotet.

Martin Luther King hade en dröm, inte en mardröm, och därför var också budskapet så kraftfullt och övertygande

Lösningsinriktad journalistik, av den typen som Svenska Yle faktiskt var först med att introducera i Finland redan för flera år sedan, kunde kanske vara en framkomlig väg. Här kan du läsa om saldot från den satsningen då det begav sig.

Det svarar dessutom mot en självklar förväntan bland dagens unga - alla de som lyckligtvis inte har samlat på sig samma cynism som äldre generationer. Ungdomen, morgondagens beslutsfattare, vill se lösningar, inte fortsatt ojande och vojande.

I slutändan är det förstås politikerna som ska se till att de lösningarna blir verklighet, inte journalisterna. Men visst kan och bör medierna bidra med draghjälp, så länge det sker på ett ansvarsfullt sätt.

Maktens vakthund klarar nog av också annat än att skälla.

T.ex. vår kommande jättesatsning på plast och återvinning kombinerar konsumentupplysning med ett uttalat mål om att faktiskt ändra folks beteende, alltså att åstadkomma en förändring, inte bara rapportera om den. På samma sätt går det att driva förändringen genom konkreta tips eller genom att lyfta upp goda exempel inom företagsvärlden som förebild.

Låter det som en radikal tanke?

Redan 1992, d.v.s. långt före klimatfrågan ens var på tapeten, stod det faktiskt i Journalistreglerna att journalisten “bör känna sitt ansvar för naturen och se de miljömässiga konsekvenserna av de saker han eller hon behandlar”.

Den skrivningen har sedermera försvunnit men känns precis lika aktuell och relevant i dag.

Jonas Jungar är chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle.