Föråldrad träning, bristande kommunikation och försummat lagtänk – Finland har halkat efter vintersporteliten, men framtidens räddningsplan växer redan fram

Finland gör som helhet en historiskt svag vintersportsäsong och olympiska kommittén utlovar förändringar med centralisering som nyckelord. Eveliina Piippo efterlyser mer träning och överlag tid tillsammans i längdlandslaget.

Finland har en sällsynt svag säsong bakom sig som vintersportnation. Räknat i snögrenarnas och skridskoåkningens mästerskapsmedaljer kan säsongen tituleras den sämsta någonsin, visar Yle Sportens kartläggning.

I Finlands olympiska kommitté finns en oro över läget. Säsongen har även bjudit på ljusglimtar, men helheten inom de individuella olympiska vintergrenarna är i dagsläget inte tillräckligt bra. Det medger toppidrottsenhetens chef Mika Lehtimäki.

När Norge i vinter kammade hem ofantliga 33 VM-medaljer i längdåkning, nordisk kombination, backhoppning, skidskytte, alpint, snowboard, freestyle och hastighetsåkning på skridskor, och också Sverige kom upp i tio, stannade Finland på en.

– Vi måste alltid komma ihåg perspektivet. Plockar vi med lagidrotter är vi säkert bäst i Norden. Men visst, i olympiska vintergrenar är gapet stort. Norge är ju i en klass för sig i hela världen men också Sverige har gjort fint jobb till exempel bland unga kvinnliga längdåkare, säger Lehtimäki.

Vilka lärdomar kan ni ta därifrån?

– Längdåkningen är på väg i en riktning där i grunden snabba, reaktiva och skickliga individer, som bygger uthålligheten på de egenskaperna, börjar dominera marknaden. Samma gäller all uthållighetsidrott. Vi måste diskutera om det behövs till och med stora förändringar i vår träning.

Lehtimäki poängterar att hans information är bristfällig, eftersom han inte följer med träningsvardagen i skidlandslaget. Men hans syn förstärks av Olli-Pekka Kärkkäinen, som är grengruppsansvarig för uthållighetsidrotter (bl.a. längdåkning och skidskytte) vid olympiska kommittén.

– Vi är alltför försiktiga med träningen. Vi har svårt att hitta de rätta verktygen för att locka fram den rätta prestationsförmågan. Till exempel längdåkning och skidskytte har förändrats väldigt mycket under de sista tio, tjugo åren. Det är en helt annan sport.

Kärkkäinen säger att betoningen på snabbhet och explosivitet accentuerats bland annat genom tävlingsformer som sprint och masstarter.

– Vi måste vara mycket kritiska till träningen vi gör i Finland. Motsvarar den verkligen den man utför på världstoppen i dag? Det finns inga enkla svar, men vi måste sätta högre krav på allt vi gör. Vi ska förändra saker, det är helt klart, försäkrar Kärkkäinen.

Längdåkningen dominerar medaljflödet

Just nu pågår utvärderingsarbete inom de olika grengrupperna och konkreta resultat och nya riktningar presenteras kring månadsskiftet maj-juni.

En kritisk granskning av verksamheten väntar inom flera grenar. Det har gått åtta år sedan freestyle fått fram en mästerskapsmedalj, hastighetsåkning på skridskor är på dekis efter Pekka Koskelas och Mika Poutalas avsked och den främsta backhopparen i världscupsammandraget var Antti Aalto på en 25:e plats.

Men det är längdåkningen som burit den överlägset tyngsta framgångsbördan. Skidåkarna har vunnit 52 stortävlingsmedaljer sedan säsongen 1995-1996 mot 27 för tvåan snowboard och 18 trean nordisk kombination (se graf nedan). (Vi utgår från våren 1996 eftersom även den sista av grenarna i Yle Sportens kartläggning, snowboard, introducerade sina VM-tävlingar till den säsongen.)

Piippo: Mer gruppträning

Vad vill då idrottarna? Åsikterna går isär.

Medan skidskyttets ensamma stjärnnamn Kaisa Mäkäräinen efterlyser drastiskt förminskade landslagstrupper, har röster inom längdlandslaget höjts för mer gemensam träning.

Eveliina Piippo, som stod för en hoppingivande första säsong som A-landslagsåkare, skulle gärna se fler träningstimmar i större grupper.

– Antalet lägerdygn är inget problem, men kanske vad vi gör på lägren. Vi borde få ännu mer gruppträning och kanske också vistas lite mer tillsammans utanför träningspassen. Det tycker jag är viktigt och där har vi saker att bättra på.

– Jag har förstås bara under världscupen följt med hur det ser ut i Sverige och Norge, men det verkar nog som om de har ännu lite bättre laganda, säger Piippo.

Jag har märkt att det här inte är nån stjärnvetenskap. Alla är helt vanliga människor

Eveliina Piippo

Eveliina Piippo, som själv hör till landets största framtidshopp för tillfället, vill se en reform inom finländsk längdåkning.

– Det krävs nog en förändring om vi vill få till ett likadant lyft som Sverige. Jag tycker att vi ännu mer borde få samman alla lovande unga som har motivation och potential, säger 20-åringen.

– Systemet vi har nu lyfter inte tillräckligt snabbt upp folk. Unga borde få komma in och helt enkelt se vad Krista och andra gör. Det har gett mig mycket, jag har märkt att det här inte är nån stjärnvetenskap. Alla är helt vanliga människor.

Piippo menar inte att de etablerade landslagsprofilerna med avsikt håller sig undan och döljer sitt upplägg, utan att dagens struktur inte på ett naturligt sätt för en bredare skara åkare tillsammans.

Hon anser att också tränarna skulle ha fördel av närmare samarbete.

– Tränarnas nivå är tillräckligt bra, men jag tror inte man drar nytta av all kunskap som finns på grund av att kommunikationen är lite si och så, konstaterar Piippo.

– Ingen tränare är bäst på allt. Nån är guru på tekniken, nån klarar av styrketräningen och nån uthållighetsbiten. Det skulle gälla att utnyttja alla olika delar och hitta en gemensam linje som skulle föra alla egenskaper framåt på ett mer optimalt sätt.

Centralisering ska vara frälsningen

Finländsk längdåkning har också tidigare haft sina svackor, men alltid kommit på fötter igen. Efter katastrofen i Lahtis 2001 tog det åtta år innan Finland tangerade alla tiders tredje bästa saldo med åtta VM-medaljer i Liberec.

Olympiska kommittén har långt ifrån kastat yxan i sjön och det finns ett tydligt nyckelord när Mika Lehtimäki och Olli-Pekka Kärkkäinen målar upp en soligare framtid: centralisering.

I ekonomiska resurser ligger Finland långt bakom de nordiska vintersportjättarna. Det är favör Sverige och Norge i statlig finansiering, men framför allt vad gäller den privata sektorn. Enligt Lehtimäki får svensk toppidrott in fyra gånger mer privata pengar än den finländska. I Norge är summan tredubbel.

De begränsade resurserna, samt faktum att antalet barn och unga som hittar till exempel längdåkningen minskar, understryker centraliseringsbehovet, menar Lehtimäki och Kärkkäinen. Tanken är förenklat att de bästa idrottarna ska erbjudas de bästa förhållandena och tränarna.

– Vi har supertalanger som vi måste värna om, vi har inte råd att förlora nån. Vi måste bygga upp allt omkring som de behöver, men vi kan inte göra det på många ställen samtidigt. Därför är vi tvungna att centralisera, förklarar Kärkkäinen som tidigare bland annat jobbat i Danmark och Sydafrika.

Centraliseringsprojektet är i full gång och har redan utmynnat i att antalet nationella träningscenter skurits ned från dryga tjugo till sex: Helsingfors, Vuokatti-Ruka, Åbo, Tammerfors, Kuortane och Jyväskylä. De två förstnämnda är såkallade olympiska träningscenter.

– Vi har inte överflöd av varken kunskap, talangfulla idrottare eller proffsiga tränare. Det är helt avgörande för oss att föra samman en lovande idrottare med en kunnig tränare, och det sker endast genom att centralisera.

– Vi behöver en landsomfattande bas för att samla upp talangerna, men när idrotten ska bli mer professionell är centralisering det enda alternativet. Träningens kvalitet stiger och inbördes tävlingen sporrar dig framåt, säger Lehtimäki.

Hur överens är det finländska idrottsfolket om att det här är rätt väg att gå?

– Aldrig är ju alla överens, men jag tror det råder ganska bred konsensus om det här i Finland. Vi måste följa den modell som man tagit i bruk ute i världen redan för årtionden sedan.

Många bäckar små

Idén är redan till stort verklighet i Vuokatti, där de flesta topptalangerna i gymnasieåldern inom till exempel längdåkning studerar tillsammans. Och framför allt tränar och lär sig leva ett toppidrottarliv tillsammans.

En stor del av vinterresurserna slussas sedan i höstas till axeln Vuokatti-Ruka.

– Jag får ofta frågan varför inte Finland lyckas förvalta sina talanger bättre. Jag ser det som en kombination av många små saker, säger Lehtimäki.

Han börjar räkna upp faktorer som påverkar. Hur idrotten kombineras med studierna, hur toppidrottarvardagen är utformad med rätt kost och vila, vilken tillgången till fysioterapi, läkare och psykisk träning är, samt hur logistiken är optimerad.

– En idrottare som har 50 meter till träningsanläggningen och därifrån 50 meter till matsalen sparar dagligen 2–3 timmar jämfört med någon som använder timmarna till att sitta i bil eller buss. De timmarna kan möjliggöra mer och effektivare träning, resonerar Lehtimäki.

– Skillnaderna utgörs av små saker, som inom toppidrotten multipliceras till en stor helhet. Om du tränar 300 gånger om året och ligger ens lite bakom under varje pass, så är skillnaden i slutändan enorm.

Svart på vitt: Finland har aldrig klarat sig sämre i vintersport – toppidrottschefen besviken: ”Vi kan naturligtvis inte vara nöjda”

Alla tiders blåvita bottennapp i stortävlingsmedaljer.

Peter Mueller: Finland är den enda skridskonationen i världen som inte har en inomhusarena för hastighetsåkning

Möjligheter till professionell träning fattas i Finland.