Teaterrecension: Meningen med livet – stora frågor i intimt format med Teater Mars

Om man döper en produktion till något så anspråksfullt som Meningen med livet och andra berättelser måste det väl vara ironiskt menat? Eller kanske bara aningslöst? Ingendera, faktiskt. Teater Mars uppsättning engagerar uttryckligen för att den inte gömmer sig bakom några förenklade svar eller attityder.

Fyra medelålders skådespelare sitter och bollar lite kring det tilltänkta upplägget.

– Har vi ett tema? Vad vet vi om Peru, Venezuela eller Swedbank …?
– Men vänta nu. Publiken har ju betalat för att komma hit. Inte vill den höra oss gegga om något allmänt bla bla …
– Det här är en pjäs. Vi ska ju uppföra en pjäs.
– Inte är det här någon pjäs.

Under käbblet om form och innehåll får också publiken ett par diskreta pikar. Typ ”postdramatisk teater, det vill väl ingen ha, och skådespelare som talar om sig själv – ja, då ska det väl vara någon som Mikael Persbrandt, minst …”

Det ligger förstås något i det. I en värld där utbud och efterfrågan ligger som grund för allt är det lätt att välja bort alla osäkra kort. Både på teatern och i livet. Paradoxen är att den oändliga valfriheten samtidigt kan göra vår utblick mycket begränsad.

Och av det följer naturligtvis också att vi tror oss veta allt om sådant som vi inte vet ett dyft om.

Uppsättningen på Universum rymmer ett par lustfyllda nidbilder av tvärsäkerhet driven till sin spets. Men den stora förtjänsten är att den inte går till motattack med några egna förenklingar.

Vems liv är tillräckligt intressant?

Under ledning av Joakim Groth har Teater Mars arbetat mycket med processkapade produktioner och det har ofta resulterat i uppsättningar med hög igenkänningsfaktor. Meningen med livet och andra berättelser följer samma princip men den här gången är resultatet inte en intrigdriven helhet utan ett slags scenessä med fokus på två stora teman – livet och teatern.

Max Bremer, Nina Hukkinen, Niklas Häggblom och Marika Parkkomäki förankrar föreställningen i sina egna skådespelarjag men övergår snart till att använda tredje person.

Med den manövern har deras berättelser tagit sina första kliv ut i självständigheten och när skådespelarna slutligen stiger in på scenen som fyra uttalat fiktiva gestalter återstår förstås bara små glimtar av det de ursprungligen berättat i jag-form.

Utvecklingen illustrerar inte bara fiktionaliseringen som process, i förlängningen rymmer den också en fråga som tangerats redan i inledningen.

Duger våra liv precis som de är eller måste de tuktas till en berättelse?

Samma fråga gäller i den verklighet vi delar. Hur många gånger måste vi skapa om oss för att duga?

Att vara arbetssökande till exempel är inte längre nog, i dag gäller det att prestera hela vägen. I en rappt ironisk videosekvens växer framtidsvisionen fram: en rörlig portfolio där den arbetssökande marknadsför sig ur alla tänkbara perspektiv, inklusive strategiska mått, effektivitetskurva och uppmätt svettavsöndring …

Och hur stor tror du att chansen till napp på en dejtingsajt är om ditt enda trumfkort är ärlighet? Noll förstås, ditt enfaldiga stycke!

Politisk korrekthet och moraliskt ansvar

Meningen med livet och andra berättelser blandar högt och lågt, satir och allvar och även om vissa scener leker med rätt beprövade klichéer lyckas uppsättningen i nio fall av tio navigera förbi det banala.

Och ibland vågar den till och med granska sådant som vi inte gärna ifrågasätter eller petar i.

Som till exempel politisk korrekthet eller moraliskt ansvar.

Ibland är anslaget förrädiskt lätt. En slingrig historia om svårigheten att få kall öl och varm mat på en flygresa visar sig snart handla om något helt annat. Man hojtar inte på flygvärdinnor ostraffat – åtminstone inte om man är man. Per definition alltså en stökig översittarplåga.

Generalisering och maktdemonstration kan ha många ansikten även om vi inte gärna tillstår det.

En annan sak är sedan att alla bitar i det här pusslet inte sitter riktigt lika bra. Vissa scener hade mått bra av lite fördjupning, andra hade kanske kunnat utgå helt. Jag ljög om jag påstod att jag inte skruvade mig lite i bänken ibland.

Men att mitt bland allt plocka in några avsnitt ur Ibsens En folkefiende är nog rena snilleblixten.

Så som scenerna iscensätts här öppnar de nämligen för en riktigt obekväm väv av frågor kring ansvar och moral.

Det är inte så länge sedan jag såg en föreställning som formligen kvävde alla frågeställningar i sin linda med sin egen beskäftiga argumentation.

Den här uppsättningen är inte lika slipad men vågar också räkna med villrådighet och orimliga val.