Pastis spelar omodern gitarrock - och går från succé till succé

Pastis är ett indieband från Helsingfors som på två år har nått ganska långt och som det skrivits mycket om. Debutskivan Circles släpptes i början av 2019 som vinyl och cd men bandet har redan trettio nya låtar som väntar på att se dagens ljus.

Bandet består av Markus Nymalm (sång & gitarr); Emil Inberg (gitarr), Henrik Vuoksenmaa (bas), Sakari Palmroos (gitarr) och Kalle Valkama (trummor).

Sommaren 2018 uppträder bandet Pastis på en gratiskonsert i Alpparken i Helsingfors inför en relativt stor men glest utspridd picknickpublik som avnjuter jordgubbar, sol och musik.

Det är tomt framför scenen men det ser inte ut att störa Markus Nymalm som stämmer sin gitarr. Solbrillorna och den blommiga skjortan är coola, de blå shortsen är däremot kanske inte helt rock.

Snart får Pastis fart på barnen i parken. Ett par, tre ungar springer runt i ring för brinnkära livet på gräsmattan och ramlar skrattande omkull i takt till musiken.

Pastis har i det här skedet en handfull egna låtar, varav Sheepskin girl fastnat bäst för mig.

“Hur KAN det vara så här roligt?!” kommenterar min dotter efteråt om sitt livs första rockkonsert.

Rock. Med elgitarr. Finns det ens plats för sådant nuförtiden? Pastis har svaret.

Att våga ta steget ut och skriva egna låtar

Vi går åtta år tillbaka i tiden. Markus spelar covers på all världens kattdop, bröllop och taklagsöl, men inget eget material. Jag frågar om han skrivit något eget, men han är litet tveksam till om han vill eller vågar.

Det finns ett fotografi där tre kvinnor samtidigt torkar tårar för att de är så hänförda när Markus spelar Leonard Cohens låt Suzanne på sin systers bröllop.

Vi snackar ofta om musik. För sin generation är Markus litet avvikande för det är mest brittisk pop och vintage rock från 70-talet till 00-talet som snurrar hemma, på vinyl:

Rolling Stones, The Verve, Babyshambles, Bob Dylan.

Vi dryftar om vilkendera som är bättre: The Libertines debut Up the bracket (2002) eller uppföljaren som bara hette The Libertines (2004).

Jag lägger mina pengar på den senare, Markus på debuten, “för att den är så rå och okonstlad”.

I många år spelar Markus enbart covergigs men så småningom börjar han skriva några egna låtar. Men de lämnar inte skrivbordslådan. Med Pastis kliver han till sist ner från coverscenen för att äntligen göra egen musik.

Mycket har hänt på en kort tid

Vårvintern 2019 har Pastis spelat ungefär 20 gig, fått skivkontrakt, släppt en vinylsingel, bandat in fullängdsdebuten “Circles” och kommit in på Spotifys spellista över ny indiemusik.

Inte illa med tanke på att de spelar fullständigt omodern gitarrock. Dessutom på engelska istället för finska.

Jag besöker Pastis i deras replokal i övre våningen i en typisk industribyggnad i Malmgård i Helsingfors. Komplett med julbelysningsslingor i taket.

Mycket har hänt på två år.

– Det har gått ganska snabbt framåt. Från första början jobbade vi alla jättehårt tillsammans och fick snabbt resultat på det sättet, säger Markus.

Henrik och gitarristen Emil Inberg spelade tidigare i bandet Gadwalls.

Emil är bandets huvudsakliga låtskrivare, låttexterna står huvudsakligen Markus och Henrik för.

Varför låter ni som ett brittpop-band år 2019?

Den jämna och höga kvaliteten på låtarna gör att bandet sticker ut. Den finska rallyengelskan a la t.ex. Poets of the fall och Stratovarius lyser tack och lov med sin frånvaro.

Bandet har blivit intervjuade en del i finska och utländska medier.

– “Varför låter ni som ett brittpop-band år 2019?” är den vanligaste frågan de ställer, berättar Henrik.

– Inte var det någonting som vi någonsin tänkte på, fast det säkert är en helt bra fråga för det låter ju nog så, konstaterar Markus.

Jag anar en viss väl dold irritation över jämförelsen. För killarna var ju knappt födda när Jarvis Cocker gick med fula brillor eller bröderna Gallagher drog varandra på snytingen över spillda kokain-linor backstage.

Brittpop var stort på 90-talet, även i Finland. På den tiden spelade jag nya inhemska band nästan varje dag i Radio X3M, men i ärlighetens namn fastnade inte så många av de banden mellan mina öron.

Britterna hade Suede, Stone Roses, Garbage, Oasis, Pulp och Blur. Svenskarna hade The Cardigans. Vi hade Nylon Beat.

Pastis låtar på Circles däremot är avsevärt mycket bättre än alla Lemonators och vad de nu hette från den tiden.

Framför allt singeln Valour Valour är svår att bli av med när den satt sig på hjärnbarken och min personliga favorit är albumspåret Balllad of Franz Reichelt.

Pastis samlade favoritalbum är dock alla brittiska, förutom ett:

AC/DC - Live (Kalle), The Beatles - Abbey road (Emil), Pink Floyd - The dark side of the moon (Sakke), Sex Pistols - Never mind the bollocks (Henrik), The Libertines - Up the bracket (Macke).

Idolen gjorde killarna besvikna gång på gång

Förra november hade fyra medlemmar av Pastis biljetter till Libertines/Babyshambles-odågan Pete Dohertys gig i Stockholm.

Doherty inhiberade sin vana trogen giget, men killarna skrattar att de hade ett roligt veckoslut ändå.

År 2012 inhiberade Doherty sin spelning på Korjaamo i Helsingfors just innan dörrarna skulle öppnas.

Besviken med min biljett i handen stötte jag den gången på gatan på Markus som valde att hantera besvikelsen genom att sätta sig ner på gatan och spela Dohertys låtar på akustisk gitarr med andra besvikna fans. Jag tog spårvagnen hem.

– Min kompis skulle köra oss till en bar men på vägen dit såg jag två typer som brände en vinyl där ute på asfalten så jag hoppade ut och sade åt dem att “Vad håller ni på med - det är Pete Doherty, sånt händer!”. Så räddade jag den där vinylen och luktade skit i bilen, skrattar Markus.

Slutsålt skivreleasegig

Den 8 mars 2019 spelar Pastis sitt skivreleasegig på samma ställe, på Korjaamo. Giget i den mindre lokalen i övre våningen är slutsålt och publiken består till stor del av unga kvinnor av modell hipster.

I slutet av giget spelar de låten Good times från ep:n Four stories. En av de gladaste partylåtarna i repertoaren och kanske den låten som mest lyfter på hatten i riktning mot The Libertines.

Min åsikt är att man är lat om man inte släpper ett album

Albumet Circles ges ut som vinyl, CD och digitalt. Men varför är det ens viktigt att ge ut musik som ett gammaldags album?

– Jag har alltid lyssnat på album. Det känns som ett jobb från början till slut. Min åsikt är att man är lat om man inte släpper ett album. Eller tänker för mycket på vad som är ekonomiskt eller hype-mässigt bra. jag tycker det är ett respektabelt jobb att släppa ett helt album, säger Markus.

– Det skulle säkert vara billigare att bara släppa singlar på Spotify, men vi är artister. Nuförtiden är skivan nästan som en reklam för keikkorna. Det är viktigare än den mängd skivor man säljer, menar Henrik.

Debut vid trettio

Livet, filosofi, psykologi och hopp är teman i Pastis låtar. Själva befinner de sig om inte mitt i livet så på god väg ditåt.

– Åldersmässigt är jag 31 år gammal, nästan halvvägs, skrattar Markus.

– Jag är i slutet av första kvartalet, säger Henrik.

Markus grinar att han nog gjorde egna låtar när han var 20 men de stannade i garaget och ingen fick höra dem.

– Inte vet jag om det är ålder eller vad det är men förut skrev man litet mer deppigt men nuförtiden mera hoppfulla texter, säger Markus.

– Vi kanske har hunnit läsa litet mer böcker, det hjälper också, konstaterar Henrik.

En udda fågel med gitarr i hand

Det är ingen hemlighet att rockmusiken idag har en svår baksmälla.
Tonåringarna tittar bara på dagens hetaste YouTubers som spyr ur sig IQ-befriat tomt prat om ingenting.

På Roskilde spelar Bob Dylan och 1000 nevöhööd rappare och dj:n. Provinssirock har inte ens ändelsen “-rock” längre och ingen går längre med läderväst! “gnäll gnäll gnäll”.

För Pastis var ändå gitarrbaserad rock det klara valet.

Men de känner sig inte som en del av någon viss scen här i Finland.

– Vi har fallit litet på utsidan, förstås finns det några brittpopparen som följer oss, men i det stora hela har vi fallit “mellan scener" så att säga, säger Markus.

Markus säger att de inte blir påverkade av någon som skulle dra dem åt något visst håll. Det känns fritt.

– Vi gör precis vad vi vill och kommer att fortsätta att göra så. Vare sig vi hör till någon scen eller inte, säger han.

Skivkontraktet kom till dåbandet skickade sin första ep åt Joose Berglund på Stupido.

Han gillade vad han hörde och skulle hjälpa bandet att fixa gig. Den första spelningen var på en indisk restaurang i betonghelvetet som kallas Havshagen i Helsingfors.

– Jag tror att han ville signa oss redan efter första keikkan, berättar Markus.

Nästa dröm är att få turnera utomlands och släppa ett nytt album så fort som möjligt. I mars spelade de i Tallinn och i kassaskåpet har de 30 nya låtar som väntar på att bandas in.

– Ett dubbelalbum, “Double Trouble” ska det heta, gapskrattar killarna.

Så länge de fortsätter skriva lika avväpnande somriga feel good-låtar som hittills så uppnår de säkert den drömmen och många fler. Men shortsen kanske kunde stanna i garderoben.

Vega Kväll med Vår Musik

Programmet är inte längre tillgängligt