Norrena & Frantz: "Det sexuella var förnedrande, det fysiska gjorde ont men det psykiska var värst" - publikens berättelser om våld i relationer

Relationspodden Norrena & Frantz tar den här veckan upp ett väldigt viktigt tema - våld i relationer.

Relationspodden fick in en hel del berättelser om våld i nära relationer. Många av berättelserna följer samma mönster - det börjar oftast med elaka och nedvärderande kommentarer som sakta men säkert övergår till psykisk misshandel. Partnern visar sig också vara oerhört svartsjuk och har ett stort kontrollbehov.

Efter en tid övergår det psykiska våldet till att bli mer fysiskt. De första slagen kommer - förövaren får energi av att se offret förkrossad och svag. Till slut förlorar offret livsglädjen och vet inte hur hen ska ta sig ur förhållandet.

Relationspodden gästas av psykoterapeuten Mika Lindfors som tillsammans med Eva Frantz diskuterar om våld i nära relationer.

Vad är det som driver människor till att bli våldsamma mot sin partner?

- Det finns inte egentligen några entydiga svar. Det finns personer som har en tendens att börja styra och bestämma över sin partnern och senare bli våldsamma.

Personen har kanske själv nångång upplevt situationer där hen blivit nedtryckt. När det uppstår en situation som påminner om den man varit med om så reagerar hen aggressivt.

- Det kan vara små signaler som ansiktsuttryck eller en viss röstnivå som gör att hen känner att hen måste ta makten över situationen och använda sig av våld, säger Lindfors.

Vad kan man göra om man märker att man är våldsam mot sin partner?

- Mycket handlar om självinsikt. Vad får mig att reagera på ett visst sätt och varför? Ibland kan det finnas en logisk förklaring till varför man reagerar aggressivt.

Det viktigaste är att bli medveten om sitt eget beteende och våga be om hjälp – innan man skadar någon.

- Undersökningar visar att om man inte söker hjälp så tenderar våldet att eskalera och bli värre med tiden. Så gott som alla som varit våldsamma mot sin partner skäms och vill ändra på sitt beteende. Men det är inte enkelt, skammen man känner är så stark, säger Lindfors.

Många skriver att de tidigare varit positiva och självsäkra människor som aldrig skulle ha trott att de skulle hamna i en våldsam relation. Men ändå bryts de ner av sin partner. Hur går det här till?

- Det är frågan om psykisk misshandel som pågår under en längre tid, ofta i flera år. I början handlar det kanske bara om enstaka nedvärderande kommentarer. Småningom blir kommentarerna mer elaka och behovet av att kontrollera sin partner ökar. Det pyskiska våldet eskalerar och blir till slut fysiskt.

Många offer som tidigare varit starka och självsäkra börjar sakta men säkert tvivla på sig själva och vågar inte be om hjälp. De tror att det är deras fel att partnern är våldsam. Och ju mer passiv offret blir desto mer makt får förövaren.

- Sakta men säkert har offret tappat bort sig själv och sin självrespekt. Ju längre tid man utsätts för våldet desto mer avstånd tar man från sin familj eller sina vänner eftersom frågorna de ställer blir för svåra att besvara, påpekar Lindfors.

Vad ska man göra om man märker att ens vän lever i ett våldsamt förhållande?

- Ta modigt upp ämnet med din vän, berätta vad du ser och ställ frågor. Var uppmärksam på hur din vän beter sig - finns det något som väcker oro hos dig?

Det kan ibland kännas väldigt tungt att försöka hjälpa, men man får inte ge upp.

- Visa upprepade gånger att hen när som helst får ta kontakt om hen behöver hjälp, poängterar Lindfors.

Om du blir utsatt för våld i en relation kan du vända dig till Den statligt finansierade nollinjen
Kvinnolinjen eller till Brottsofferjouren för att få hjälp och stöd. Man kan ringa anonymt och med låg tröskel.

Min man fick energi av att se mig förkrossad och nedslagen

Jag levde flera år i en relation som karaktäriserades av psykiskt våld. Min man drack, hotade med självmord, kastade saker och söndrade min egendom.

Han översköljde mig med prat om hur dålig jag var, pratade oavbrutet illa om mina vänner, knuffade och rev mig och våldtog mig. Han vägrade göra hushållsarbete, deltog inte i försörjningen och skötseln av barnen. Han hindrade mig också från att gå ut.

I åratal försökte jag få honom att gå med på en separation men det var svårt eftersom han vägrade att flytta och jag var hemma med småbarn och inte hade någonstans att gå. Jag tyckte också synd om honom eftersom han periodvis var arbetslös och deprimerad.

Om jag inte var tillräckligt förkrossad gjorde han våra barn ledsna för att jag skulle lida.

Vi bodde på en ort där jag inte hade familj och de vänner jag hade var inte sådana jag kunde be om hjälp av. När jag någon gång antydde någonting märkte jag att de blev pinsamt berörda - folk tycker att det är privata saker.

Min man var dessutom en person som många människor gillade. Han var rolig i sällskap. De tyckte att jag var den bråkiga eftersom jag kunde bli arg då han var ute och söp om kvällarna.

Han fick någon sorts energi av att se mig nedslagen och knäckt. Om han hade motgångar visste jag att det var jag som skulle få sota för det.

Om jag inte var tillräckligt förkrossad gjorde han våra barn ledsna för att jag skulle lida. Han sparkade efter dem och skrek att de var värdelösa. Jag förstod att jag måste bort, inte minst för deras skull, men jag förstod inte hur.

Tills min närmaste väninna som var inflytelserik skulle komma på besök och bo hos oss några dagar. Jag sa: Nu flyttar du, annars kommer hon att hjälpa mig att konfrontera dig med hur du behandlar mig och barnen. Han sa att jag var galen men flyttade faktiskt till sin kompis, han blev osäker. Det var det bästa jag har gjort i mitt liv.

Åren därpå var hemska, han trakasserade mig alltid då han kom åt men nu har han en ny fru och lämnar mig ifred.

Jag har aldrig berättat för någon om hur jag verkligen hade det under de där åren. Jag skulle vilja, men jag tror inte att det finns nån person som skulle förstå hur det var och varför jag inte tidigare kom loss. Trodde länge att det var mig eller vår kommunikation det var fel på.
Kvinna, kring 60

Jag fick trösta min man efter att han hade slagit mig

Min första pojkvän misshandlade mig både psykiskt och fysiskt. Allt började med ett psykiskt övertag. Jag gick med på att han fick alla mina lösenord och bankkoder. Det var ständig övervakning och kontroll. Men jag förstod inte att det han gjorde var fel, det var mitt första ordentliga förhållande och jag var osäker.

Första gången han använde sig av fysiskt våld gjorde han det för att jag var ”för glad och ivrig”. Han kastade ett glas som träffade mig i ögat. Han ångrade sig genast, började gråta och blev alldeles hjälplös. Det hela slutade med att jag tröstade honom.

Efter det fortsatte han slå mig ”i misstag” med böcker, stolar, gafflar, vad som än fanns nära till hands.

Jag lyckades ta mig ur relationen efter 8 månader. Han slog mig rejält två gånger, men lämnade mig rätt så snabbt ifred. När jag försökte berätta något för min mamma sa hon ”sånt händer”, och jag vågade aldrig berätta hela historien, i rädsla för att hon inte skulle ta mig på allvar.

Än idag, 9 år senare, kontaktar han mig. Det har kommit hot och hat meddelanden, jag har blockerat honom. Men han hittar fortfarande sätt att påminna mig om sin existens.

Det varade 8 månader, men det var 8 månader för mycket. Han förstörde mig på flera olika sätt, och det har tagit otroligt länge för mig att bygga upp någon slags förmåga att lita på andra.

Än idag när jag dejtar någon är jag livrädd för att jag kommer hamna i samma situation som jag då var i.
Anonym, 26

Känns hopplöst att ta sig ur ett våldsamt förhållande

Jag har levt med en man i 15 år. Vi är gifta. I många år misshandlade han mig fysiskt och precis som med Josefin Nilsson så skadade han min rygg. Det har inneburit många års lidande med mycket smärtlindrande tabletter och psykiskt lidande.

Den psykiska misshandeln började ett par år in i förhållandet och har bara eskalerat med tiden. Han slår mig inte längre men den psykiska misshandeln är nästan värre. Han blir så arg så fort jag vill träffa någon och vi bjuder aldrig hem någon eftersom han inte vill det.

Jag känner mig totalt ensam i allt det här och lider av det varje dag. Jag har börjat träffa en kurator och vill inget hellre än ta mig ur det här, men det är inte lätt. Han hotar mig ekonomiskt också och säger att han ska se till att jag förlorar allt om jag lämnar honom. Det känns hopplöst men jag är stark. Jag vill klara detta trots min ensamhet.
HJ 55

Fortfarande mardrömmar över exet som slog mig i raseri

Min pojkvän i tonåren var sjukligt svartsjuk. Han tryckte ner mig psykiskt, slog mig i raseri, tryckte upp mig mot väggen så det blev blånader efter hans fingrar på mina överarmar.

Han förföljde mig då jag var ute med mina vänner, satt i trapphuset och spionerade på när jag skulle komma hem osv. Detta är över 20 år sedan och jag har fortfarande mardrömmar.
Oskyldigt anklagad, 43

Min man är våldsam, svartsjuk och trycker ner mig psykiskt

Jag har levt i snart sju år tillsammans med min man. Han har varit både psykiskt och fysiskt våldsam mot mig.

Det började smått några månader in i vårt förhållande med små pikar om t.ex. mitt val av kläder: "Ta bort de där shortsen, dina ben är så bleka och knubbiga så de ser inte bra ut på dig!", och hans argument varje gång var:"Jag säger det bara för att jag älskar dig, gumman, jag vill dig bara väl!".

Så småningom började han kritisera och gallra bort mina vänner "som inte var bra för mig", enligt honom.

En gång knuffade han mig så hårt att jag flög mot WC-stolen och kunde knappt få luft.

Någon månad efter att vi gifte oss började det fysiska våldet. Ifall jag inte lyssnade på honom kunde han ta i mig jättehårt tills jag fick blåmärken. Om t.ex. en manlig person hade gillat min status på sociala medier eller om jag inte hade svarat i telefon eller ringt upp tillräckligt snabbt under dagen kunde han knuffa mig tills jag flög mot en vägg eller på golvet.

De gångerna han var otrogen mot mig sa han att det var mitt fel - han sökte sig till andra kvinnor för att jag inte var tillräckligt bra för honom.

Under de senaste fyra åren har han som tur är inte varit fysiskt våldsam mot mig. Det på grund av att han en gång knuffade mig så hårt att jag flög mot WC-stolen och kunde knappt få luft. Han fick panik och lovade att aldrig slå mig igen.

Men den psykiska misshandeln har fortsatt samt han sjuka kontrollbehov och svartsjuka. Jag har flera gånger sagt att jag vill skiljas men varje gång har han manipulerat och dragit mig tillbaka till. Han har lovat att han ska ändra sig och att allt blir bra.

Men nu så har jag på riktigt bestämt mig för att jag SKA härifrån och jag tänker inte falla för hans vackra ord längre. Måste bara säga tack gode gud för att jag inte gått med på att skaffa barn med honom!
Kvinna, 27

Jag var min mans egendom och skulle alltid göra som han ville

Jag var en stark, smart och förnuftig ung tjej. Mitt gymnasiebetyg var mycket bra och jag skulle fortsätta studera vid universitetet. Men först skulle jag ta ett mellanår.

Under året träffade jag en kille som var några år äldre än jag. Då jag blev gravid så var det direkt tal om att vi måste gifta oss. Att jag skulle studera var inte att tänka på. Han jobbade och min plats var hos honom.

Dagen efter bröllopet visade han sitt riktiga jag och det eskalerade snabbt. Jag var hans och skulle alltid göra som han sa och vad han ville. Ganska snart var jag en skugga av mitt forna jag.

Han tvingade ett träskaft i mig tills jag blödde och svimmade.

Allt handlade om honom och hans behov. Orkade han inte till jobbet, så var det för att jag inte hade skött mig. Fick jag inte hälsa på mina föräldrar, så var det för att jag inte skött mig.

Han misshandlade mig fysiskt-, psykiskt och sexuellt i många år. Det sexuella var förnedrande, det fysiska gjorde ont, men det psykiska var värst.

Jag har någon gång fått frågan vad det värsta han gjort är. Det är inte att han rev mig i håret så skinnet lossna, inte att han tvingade ett träskaft i mig tills jag blödde och svimmade, utan det värsta han gjort mot mig är det han gjort mot mina barn.

Under åren fick jag tre underbara barn med honom. Han var en värdelös pappa och han var föga intresserad av dem.

Då tredje barnet föddes fick jag en ny livsgnista och jag började sakta inse hur fel allt var. Plötsligt en dag då han hotade mig fick jag nog. Jag berättade för min familj om min situation och begärde skilsmässa. Då blev allt ett helvete!

Han blev vansinnig då han inte kunde kontrollera mig dygnet runt. När han inte kom åt mig mera så for han på barnen. Polisen arbeta helhjärtat med vårt case, men socialen och rättspraxis var ett skämt.

Jag stod på mig och med barnen försökte vi skapa ett nytt, tryggt liv. Tyvärr är det inte lätt. Vi lider alla av detta trauma trots att det gått många år. Barnen, som är unga vuxna nu, har varit jätteduktiga och har kämpat bra. Men man glömmer aldrig.
Mamma 44

Svårt att erkänna att ens partner var våldsam

I 10 år levde jag med en man som misshandlade mig både fysiskt och psykiskt. Det började med att han inte gillade mina vänner och stegvis fick han mig att ge upp kontakten med dem, en efter en.

Sen började han kommentera och kontrollera hur jag klädde mig, hur jag sminkade mig. Han ställde krav på vad jag skulle göra hemma och hur det skulle göras. Sa jag emot honom så fick jag skäll och fick höra hur värdelös och hemsk jag var.

När vi flyttade till min hemstad och jag fick ett jobb inom kundbetjäning började han övervaka mig på jobbet för att se vem jag pratade med (betjänade). En kväll hade jag tydligen gett en manlig kund ett för vänligt leende och jag fick en örfil direkt jag kom hem från jobbet. Han skrek och skällde ut mig och sa att jag horade på jobbet. Fick ibland en knuff mot en dörr/vägg/möbel när jag kom hem.

Denna tortyr fortsatte i 3 år tills jag en dag fick nog. Jag hade varit hemma och njutit av en ledig dag. Jag hade städat och bytt till ljusa gardiner i hela huset. Men när han kom hem var han inte alls nöjd. Han sa jag hade satt upp fel gardiner i fel rum.

Han gick runt och drog med fingret för att kolla om jag torkat dammet överallt. Ovanpå en tavla hade jag glömt att torka damm och jag fick ett slag i ansiktet av honom, jag ramlade bakåt.

Jag vet inte vad som flög i mig, jag gick till sovrummet och tog fram en väska. Slängde ner lite kläder och toalettväskan och sen gick jag. Jag kontaktade en manlig bekant och bad honom om hjälp. Berättade vad som hänt och frågade om jag fick sova på hans soffa en par nätter. Det fick jag.

Med gemensamma krafter hittade vi en lägenhet till mig och han följde med mig för att hämta mina saker från huset jag tidigare bodde i. Min fd sambo var hemma när vi kom dit. När han såg att jag inte kom ensam gick han ut.

När allt kom omkring, så var det inte så svårt att lämna ett destruktivt förhållande. Det som var svårast var att erkänna för sig själv att man inte älskade sin partner mer och att han faktiskt gjorde en illa. För under alla dessa år trodde jag honom när han sa jag inte var omtyckt av någon.

Det har gått 10 år men jag har inte ännu heller förlåtit honom och det han gjorde mot mig och jag har inte förlåtit mig själv som lät det hända.
Kvinna, 35

Jag tappade bort min identitet och min livsglädje

Jag levde i ett våldsamt förhållande med min ex-sambo. Det är ca 2 år sedan vi gjorde slut. Det var mitt värsta år någonsin. I mitt fall var våldet främst psykisk och mental misshandel.

Han tryckte ner mig helt och jag vågade inte göra något. När jag väl kom ut insåg jag också att sexuell och fysisk våld hade förkommit men som jag hade förträngt.

Ofta var det hot och jag vågade inte hälsa på mina föräldrar. Jag var inte ute med mina vänner, jag blev ifrågasatt vad jag hade på mig, vem jag hade träffat... listan är lång. Jag gick som på äggskal i mitt eget hem och var rädd att konstant begå misstag.

Ofta blev det slag mot dörren eller så kastade han saker på mig. Jag fick höra ”jag kan ju inte slå dig, fast du är så korkad”. Småningom övergick det till lite mera fysisk våld som strypgrepp och sexuellt våld där samlag kunde bli ”straff”.

Jag tappade livsglädjen. Jag var förvirrad och gick massor ner i vikt. Då förstod jag att nånting var fel. Jag var aldrig mera glad. Jag trodde aldrig att det skulle hända mig.. Han var ju ibland så kärleksfull mot mig och sa att han skulle ändra sig. Jag gjorde allt för honom men han kunde ändå lätt bli arg.

När jag skulle ta mig ut ur förhållandet var det en lång process. Jag såg min chans när han fick ett arbetserbjudande och flyttade till Sverige. Han skickade meddelanden på olika sociala medier, mailade, ringde, fick hot och skrik osv. tills jag blockerade honom helt.

Jag fick stor hjälp och stöd av krisjouren i Helsingfors. Mina kompisar har varit guld för mig. Men jag har insett att vänner inte kan ändra mitt sätt att tänka. Jag gick alltid tillbaka till min sambo, även fast mina kompisar sa nej. Jag var rädd att han skulle bli arg.

Efter förhållandet tappade jag mig själv och min identitet. Jag tänker ibland på det jag utsattes för, det är sår som inte går att läka men man lär sig att leva med ångesten.
Kvinna, 23

Jag gick som på äggskal i mitt eget hem och var konstant rädd för att begå misstag.

Mitt ex slog och våldtog mig

Träffade en man från ankdammen som verkade snäll och bamsig. Det verkade bra eftersom man vet lite om personen. Reagera inte på att mannen i hela sitt liv endast haft korta men jättemånga förhållanden.

Alkoholen var alltid det viktigaste, att supa sig full. Han bad mig dricka så att jag skulle vara lite mer avslappnad. Han var skrytig och ville alltid vara i händelsernas centrum.

Han hade kort stubin och kunde inte behärska sig. Han skrek till och vrålade; jävla idiot, du fattar ingenting "!

En gång slog han mig, jag blev chockad, sånt händer inte i relationer. Låtsades som inget, vilken idiot jag var. Mannen hade då villkorlig dom för att ha slagit en kvinna tidigare. Han sa att han hade varit tvungen att slå henne, hon hade varit otrogen!

Mannen ångrade att han hade slagit mig och sa vilken ädel person jag var som inte anmälde honom. Jag min idiot fortsatte, jag var ensam och frånskild och blev bara mer ledsen. Till slut fick jag ångest.

På en resa blev jag våldtagen, även detta förträngde jag, låtsades att det inte hade hänt. Då jag nämnde det till honom fick han raseriutbrott; du ville ju!

Har kommit ur det hela och 6 månader i terapi gjorde mig hel igen. Men händelsen har för evigt satt spår och en ny relation är inte möjlig. Mannen däremot måste genast få nya offer.

Varning: Fall inte för smicker och uppvaktning, det är för bra för att vara sant!
Överlevare, 59

Min ex-man hotade och slog våra barn när jag var på jobb

I mitt första förhållande höll sambons ex på att terrorisera mig per telefon. Ringde och hotade mig och att göra illa vårt barn. Det var på den tiden med trådtelefoner och man kunde inte se vem som ringde.

Min sambo sa envist att det inte var hon och han hotade både mig och vårt gemensamma barn ifall jag anmälde detta. Jag vågade aldrig anmäla för jag var rädd. Mest rädd för att socialen skulle ta barnet.

Då jag igen blev gravid och hoten bara fortsatte så beslöt jag mig för att ge upp. Som tur var så hade sambon inte erkänt faderskapet.

Detta blev min och barnens räddning. Och på den tiden kunde pappan inte ta initiativet till faderskapet om mamman vägrade. Tack vare detta fick mina barn en trygg uppväxt. Jag bytte frisyr, hårfärg och klädstil och började använda glasögon.

Levde ett lugnt liv med barnen i några år. Jag hittade en ny kille per kontaktannons och vi gifte oss fort. Allt var bra tills mina svärföräldrar kom på besök. De hatade mig och mina barn. Och visade detta helt öppet också åt barnen. Om jag inte redan varit gravid så skulle jag omedelbart ha skilt mig.

Många år senare fick jag reda på att min man redan från början hade slagit barnen och varit mycket elak med dem då jag inte varit hemma.

Vi fick 2 gemensamma barn. Efter några år fortsatte jag jobba och detta innebar att barnen ibland måste vara ensamma med sin pappa/bonuspappan på kvällar och helger.

Detta visade sig vara ett helvete. Han har ingen som helst stresstålighet utan vid MINSTA lilla motgång blev han tokig. Ropade och hotade barnen. Flera gånger har han slagit och luggat dem. Detta kom aldrig till min kännedom då.

Jag märkte förstås att barnen inte var sig själva. Grät lätt och började kissa i sängen. Jag trodde bara att det berodde på att jag börjat jobba. Enda hjälpen för barnen hade varit att jag fått ensam vårdnad och pappan umgängesrätt endast i min närvaro.

En dag fick jag mitt livs bästa överraskning. Han hade tagit sina saker och flyttat! Nu har han inte hört av sig på 5 år. Vi har det superbra. Jag har bytt lås i dörren och satt in ett till säkerhetslås för barnens trygghet.

Själv kommer jag att leva ensam resten av livet. Aldrig en man i min närhet igen. Jag är mycket förvånad på att alla verkar tro gott om alla föräldrar. Våld i ett förhållande kan även vara att en vuxen är våldsam mot barn.
Mamma, 45

Här kan du läsa mer om ämnet: Våld i parrelationer