Hoppa till huvudinnehåll

Samhälle

För 25 år sedan dog Kurt Cobain - men lämnade han någonting efter sig?

Från 2019
Uppdaterad 05.04.2019 13:19.
Lasse Grönroos kommentarsfoto för Kurt Cobain som står framför polisbil.
Bildtext Vad lämnade du efter dig Kurt?

“Kan du skriva någonting om Kurt Cobain - idag har det gått 25 år sedan han dog”, frågar kollegan mig.

Oj, tänker jag. Nittiotalet ringde och vill ha sin rutiga skjorta tillbaka. Och sina seglarskor.

Cobain var en viktig figur för många. För mig var han en rockstjärna bland andra.

Men jag minns var jag befann mig när jag fick höra dödsbudet: Jag var på restaurang Cantina West i Helsingfors och det var min polare Tommy Pohjola som berättade det.

Nirvana poserar. Kurt petar sig i näsan.
Bildtext Fy Kurt. Så där får man inte göra.
Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press

Grungen dök upp när jag gick i gymnasiet och levde kvar genom hela nittiotalet. När jag gjorde musikprogram på Radio Extrem spelades en del grunge, men det var en stil bland många andra i etern.

Brittpoppen levde och mådde bra, indiescenen florerade och hiphopen hade inte ännu impregnerat den inhemska musiken så Nylon Beat, Jonna Tervomaa, HIM och Aikakone var affischnamn.

Det var förstås inte bara det vackra ansiktet och det sorgsna leendet som gjorde Cobain stor. I USA fanns en tät undervegetation av alternativa band. Nirvana gillade både punk och Kiss.

Det var punk men ändå inte

Punksoundet som grungebanden återuppfann var någonting nytt. Variationen mellan banden var också stor.

Det behövs god fantasi för att dra direkta paralleller mellan Ramones Sheena is a punk rocker och Nirvanas Negative creep.

Ni kan kasta min mössa upp i ett träd om ni vill, men jag hävdar att Alice in chains skiva Dirt är mycket bättre än Nevermind

Nirvana var inte ens det bästa grungebandet. Men det var det viktigaste. Ni kan kasta min mössa upp i ett träd om ni vill, men jag hävdar att Alice in chains skiva Dirt är mycket bättre än Nevermind.

Och Smashing Pumpkins Mellon Collie and the infinite sadness klår In utero 6-0.

Men tonåringar går (eller gick) inte omkring med Billy Corgans bild på tröjan. Det är (var) alltid Cobain eller Nirvanas gula smiley.

Poisons skivomslag look what the cat dragged in
Bildtext Det här var den officiella looken innan Kurt kom.

För rockmusiken går i cykler. Det föds en stil, den utvecklas, de främsta namnen får tiotusen efterapare, det hela växer tills det urvattnas eller imploderar.

Och så kommer det en ny generation unga som gör revolt mot det stagnerade och uppfinner någonting nytt.

Sedan växer det i sin tur tills det blir slött och så behövs det någonting nytt igen.

När Ozzy och din mamma såg ut som basisten i Poison var det dags att svänga skutan

När grungen blev för slö och deppig dök det upp en massa band som ville lira svettig rock n’ roll igen och ha kul. The Hellacopters kickade deppråttorna över relingen på Sverigebåten.

Kurt Cobain slog an den sträng som behövdes också i klädval i början av 90-talet.

När pudelrockens image antagit sina mest hisnande uttryck och till och med Ozzy Osbourne och din mamma såg ut som basisten i Poison var det dags att svänga skutan.

Vem minns inte Cobains Elmer Fudge-hatt och de noppiga ylletröjorna?

Kurt Cobain i Elmer Fudge mössa på svartvitt foto.
Bildtext Kurt med sin Elmer Fudge-hatt.
Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press

Det var punk men ändå inte punk. Det var den ursprungliga brittpunkens blasé-attityd, men utan den sprudlande exhibitionistiska ådran.

Mindre säkerhetsnålar i kinden och mohikanfrisyr och mera alldagliga men utstuderat slitna och trasiga plagg.

Liksom i punken fanns det också utrymme för kvinnliga grungeband, med Courtney Loves Hole och L7 i spetsen.

Inte att undra på att Cobain valde att skjuta sig

Nätt kille i grungekläder poserar sittand epå huk med völkammad frisyr.
Bildtext Jag sökte på "grunge" och "mode" i bildbanken och det här var vad jag hittade.
Bild: Copyright � �CBS/Courtesy Everett Collection / Everett Collection/All Over Press

Och vad hände sedan?

Naturligtvis såg vi inom några år de stora modehusen haka på och så gick anorektiska mångmiljonärsupermodeller på catwalken med landstigningskängor och rivna blåjeans.

Inte att undra på att Cobain valde att skjuta sig.

Kurt Cobain var på många sätt en tragisk figur. Hans hälsoproblem lär varit en av orsakerna till att han bedövade sig själv med heroin och missbruk av hostmedicin.

Han led ju av kroniska magsmärtor som han inte ville få bukt på. Han blev 27 år gammal.

Men Eddie Vedder skulle aldrig ensam ha kunnat axla ansvaret som poster boy för en hel generation och ett generationsskifte.

Cobain hade den oberäkneliga och galna sidan i kombination med en ofelbar låtskrivartalang som gjorde att alla pusselbitar föll på plats.

Det fanns bara en annan av samma kaliber på den stora scenen då: Axl Rose.

Men han sjönk sakta ner i en stor flygel med en posse av barnkörer, terapeuter, dealers och fripassagerare tills bara cykelshortsens svettdoft fanns kvar.

Så vilket musikaliskt arv lämnade Kurt Cobain efter sig? Var befinner vi oss nu?

Frances Bean, Courtney love och Kurt Cobain. Courtneyvisar v-tecknet ovanför Kurts huvud.
Bildtext We're a happy family.
Bild: Photoshot. All rights reserved./All Over Press

Varför har grungen aldrig återuppstått?

Även om Nirvana och de bästa grungebanden lämnade efter sig en massa evergreens så har det aldrig dykt upp en “grunge revival”-våg på samma sätt som vi sett punken, hårdrocken eller singer songwriter-traditionen återuppstå med jämna mellanrum.

På 90-talet var ju post punken faktiskt jättestor, sida vid sida med grungen.

The Offspring och Green Day skejtade hela vägen till banken.

Glamrocken har fått en revival (Reckless Love, The Darkness t.ex.), rockabillyn lever kvar i band som Mustasch och Volbeat och klassisk hårdrock har gjort en revival med unga band (Lost Society, Enforcer, Outlaw) som nickar mot gammal Judas Priest och Metallica.

Men jag har inte ännu sett en ny våg av grunge. Kanske lika så bra.

De grungeband som fortfarande spelar klassas nu som “Classic rock”. Alice in chains, Pearl Jam, Mudhoney är äldre statsmän med rätt att bära läsglasögon och landstigningskängor.

Revolutionen kommer

Vi lever troligtvis nu i de tider då hiphop-boomen är på sin kulmen.

Men lika säkert som att solen stiger upp så kommer det att börja knaka i fogarna där också. Redan nu ser vi att EDM-scenen börjat knuffa Rn’B-raparna lite åt sidan.

Rockmusiken är inte helt död, men det går inte bra heller för rockband. Det saknas spelställen, inkomstkällorna har fallit bort med strömningstjänster och publiken är liten och splittrad.

Musiktidningarna dör bort och radion går inte nära osignade band. Radion överlag är oväsentlig jämfört med nätet.

Gruppbild ur tv-serien 16, Yle 1993
Bildtext Året var 1993.
Bild: Yle kuvapalvelu

Snart kommer det en ny revolt igen med skränig musik som väcker anstöt.

Och oavsett om de unga musikerna spelar gitarr, keyboards, joystick eller näsflöjt så kommer de att säga att de, förutom en lista på band du aldrig har hört talas om, har lyssnat på Raw Power, Never mind the bollocks och Bleach.

Nirvana-yhtye. Kuva dokumenttisarjasta Paluu 90-luvulle (2014).
Bildtext Say cheese