25 år efter folkmordet kämpar Rwanda ännu med försoningen - “Det finns fortfarande många som inte ångrar vad de gjorde”

Frederick Kazigwemo mördade sina grannar under folkmordet i Rwanda. Idag bor han i en by tillsammans med folkmordets offer.

Mbuo, Rwanda

En liten pojke springer fram till Frederick Kazigwemo och klamrar sig fast vid hans byxbunt. Det är ett av hans barnbarn. Kazigwero klappar honom på huvudet och putsar bort lite torkat snor från barnets kind.

Kazigwemo är en kort man med ett allvarligt ansikte. När han står bland korna på gården till sitt hus är det svårt att ana att han är en dömd mördare.

- Jag kan inte förklara det med annat än att jag gjorde som regeringen uppmanade oss, säger han.

Kazigwemo var 25 år gammal när folkmordet slet Rwanda i bitar år 1994.

Presidentens plan sköts ner

Folkmordet fick sin början på kvällen den 6 april efter att president Juvénal Habyarimanas plan skjutits ner ovanför huvudstaden Kigali. Planet kraschade i presidentens egen trädgård.

Också Burundis president Cyprien Ntaryamira var ombord och omkom.

Efter det började ett blodbad som förändrade Rwanda för alltid. Uppskattningsvis 800 000 - men kanske så många som över en miljon - människor dödades.

Frederick Kazigwemo minns den onsdagskvällen. Efter att planet skjutits ner intensifierades hatpropagandan som spridits i Rwanda redan en längre tid.

På radiostationen Milles Collines, de tusen kullarna, uppmanades hutuerna att döda tutsierna.

- Ni är kackerlackor, vi ska döda er! varnade radion tutsierna.

Uppmaning att börja döda på radion

Radion uppmanade människorna att börja jobba. Det betydde att dödandet skulle börja. Kazigwemo berättar att hatet mot tutsierna hade indoktrinerats i dem redan i skolan.

- De brukade be tutsierna stiga upp för att se att de inte hade blivit för många.

När folkmordet började gick också han ut för att döda. De letade efter tutsier, och hittade en familj som gömde sig bakom en buske. De dödade dem alla. De hade varit Kazigwemos grannar.

Idag bor Kazigwemo granne med folkmordets offer. Han är byledare i byn Mbyo en knapp timme utanför huvudstaden Kigali.

I byn med cirka fyrahundra invånare lever nu förövare, offer och återvändare, som kom tillbaka efter folkmordet, tillsammans.

Belgarna gjorde indelningen mer permanent

Hatet mellan folkgrupperna hade djupa rötter. Före kolonialtiden var hutu och tutsi mer av en social indelning. Hutuerna var jordbrukare och tutsierna skötte boskap. En hutu kunde bli en tutsi.

När belgarna koloniserade Rwanda gjorde de indelningen mer permanent. Etniciteten trycktes upp på identitetskort år 1926.

Belgarna och tyskarna före det favoriserade tutsierna, som var en minoritet. Belgien styrde Rwanda via ett tutsikungadöme, men år 1959 hade hutuerna fått nog av att ses som ett lägre kast.

En revolution blev slutet på kungadömet, och hundratusentals människor flydde från Rwanda till grannländerna, främst Uganda. 1962 blev Rwanda självständigt, och styrdes av en huturegering.

En av dem som flydde år 1959 var den då kring tvåårige Paul Kagame. Generationen som vuxit upp utanför Rwanda kallas “The 59ers”.

Utanför sitt hus i Mbyo sitter Jacqueline Mukamana och flätar en korg. Hon var 17 år gammal år 1994. Hon hade gått för att mjölka en ko, och när hon återvände till gården låg hela familjen på tolv personer mördade och kropparna utspridda över gårdsplanen.

- Den 7:e april är alltid en svår dag. Under minnesperioden ser jag på ceremonier på TV och besöker minnesplatserna. Jag saknar min familj, säger hon.

Men nu bor hon med dem som ville eliminera hennes folkgrupp från landet.

Många bor i försoningsbyar

Byn Mbyo är en av Rwandas så kallade försoningsbyar, där man med vilje placerat olika människor för att visa att försoning verkligen är möjlig. Det är organisationen Prison
Fellowship Rwanda som övervakar byn.

Jacqueline Mukamana flydde till en närliggande kyrka i Nyamata efter att hennes familj mördats. Men den katolska kyrkan, som många sökte skydd i under folkmordet, svek dem de skulle skydda.

Nyamata attackerades, men Jacqueline var en av få som lyckades fly. Till slut hamnade hon i Burundi, och återvände först efter att dödandet slutat.

Idag ligger 50 000 människor begravda i kyrkan i Nyamata.

Världen vände ryggen till

Händelserna som ledde till folkmordet fick sin början år 1990, när Rwandan Patriotic Front, eller RFP, attackerade Rwanda från Burundi. Det var exilrwandier, med Paul Kagame i spetsen, som kom för att ta sitt land tillbaka.

Det ledde till det rwandiska inbördeskriget, där Frankrike stödde det fransktalande Rwandas militär mot intrånget från engelsktalande Uganda.

År 1993 slöt president Habyarimana ett fredsavtal med RPF, men det var inte populärt hos alla. Bakom hans rygg fortsatte extremhutuer planera hur tutsierna skulle utplånas.

Dödandet fick ett slut först i juli 1994, när RPF och Kagame intog Kigali. Världen hade vänt Rwanda ryggen under massakrerna. FN:s säkerhetsråd kunde inte komma överens om ifall det var ett folkmord eller ett inbördeskrig, och det betydde att
FN:s fredsbevarare som var på plats i landet inte hade mandat att ingripa.

USA var ovilligt att gå in i ännu en afrikansk konflikt efter fiaskot i Somalias huvudstad Mogadishu några månader tidigare, där 18 amerikanska soldater dödades.

Filmen Black Hawk Down från år 2001 handlar om striden om Mogadishu.

Ingen pressfrihet

Efter folkmordet fick Frederick Kazigwemo avtjäna ett nästan tio år lånt fängelsestraff för det han gjort.

Det fanns så många förövare i Rwanda att ett vanligt rättssystem omöjligt skulle ha klarat av det. Istället använde man sig av de traditionella gacaca-domstolarna, vilket fritt översatt betyder “rättvisa i gräset”.

Fortfarande sitter tiotusentals förövare i fängelser i Rwanda.

Efter folkmordet har Rwanda snabbt blivit ett helt nytt land. Ekonomin växer, korruptionen är låg och barndödligheten har halverats på tio år. Rwanda beundras både i Afrika och utanför för sin modernitet, säkerhet och utveckling.

Men det har också en baksida.

Pressfriheten är nästan obefintlig i landet, som ligger på plats 156 av 181 på Transparency Internationals ranking. Yttrandefriheten och det politiska utrymmet är trängt.

Paul Kagame blev vicepresident efter år 1994, och president år 2000. För några år sedan ändrade han grundlagen så att han kan sitta kvar fram till år 2034. Kagame och RPF, som blev parti efter folkmordet, anklagas ofta utifrån för att vara ett
auktoritärt styre. I valet år 2017 fick presidenten 98,8 procent av rösterna.

Alla är numera rwandier

Han har byggt upp ett narrativ kring sig om att det är han som kan garantera fred i Rwanda. Och fred är något rwandierna värdesätter högt.

I en undersökning från World Values Survey från några år tillbaka uppgav över 90 procent av rwandierna att de är rädda för ett nytt inbördeskrig. Den begränsade pressfriheten motiveras bland annat med att medierna spelade en så stor roll i folkmordet.

Att tala om hutuer och tutsier i Rwanda idag ses som opassande. Efter folkmordet har man byggt upp en ny identitet kring att alla är rwandier.

Bland de rappade tegelhusen i byn Mbyo leker nu barnen till båda sidor i folkmordet med varandra. Ingen bryr sig om etnicitet, säger Jacqueline Mukamana.

Söndagen den 7 april 2019 sörjer Frederick Kazigwemo med offren. Det är en svår dag också för honom.

- Ansiktena på dem jag dödade hemsöker mig. På minnesdagen känner jag otrolig skam och svaghet, säger han. Han ångrar djupt det han gjorde. Men Rwanda har ännu hinder på vägen till försoning.

- Det finns många i Rwanda som än idag inte ångrar vad de gjorde under folkmordet,
säger han.