Stugan är värst

Stugan, villan, landet, skärin - kärt barn har många namn. Eller kärt och kärt. Stuglivet kan nämligen ha sina sidor, både positiva och aviga.

Det hör till den stora finlandssvenska berättelsen att lovorda livet på landet. Inte det stadigvarande, bofasta, året om-livet utan livet på sommarstugan, livet som avbräck, undantag, särfall.

Det här är dock inte ännu en artikel i mängden som vill hylla det ljuva semesterlivet på landet eller i skärgården utan vi vill titta på just avigsidorna.

Det här är stället jag älskar att hata och stället jag hatar att älska. Jag behöver det inte men jag har det och jag vill inte ha det och jag vill inte vara utan det

Ur SLS stugbarometer (2008/2010)

Vi hävdar att de finns. Många. Myggor, vass, stenar, alger, sly, grannar, släktingar, fästingar, rådjur, skarvar, utedass, tonåringar, dricksvatten, gas, motorer, ved med mera.

Eller, för att citera rakt ur Bibeln: Inget paradis utan ormar.

Smultronställen

Många finlandssvenskar talar om sin stuga som om det vore ett smultronställe. De säger "smultronställe" men tänker bara på fröjderna, frukterna, smultronen.

Det kräver vana och vilja att uppleva blåbär som söta och nordiska badvatten som varma

Pia Ingström: Känslor äger rum. Liv i hem, stuga och villa (2014)

Och kanske inte så mycket på stället. Smultron är ju inte alls så kräsna när det gäller platserna de växer på.

De behöver ljus och utrymme som hittas på ängar och hagmarker, men också på kalhyggen, banvallar eller i dikesrenar.

Ruderatmarker som det heter så fint på biologiska. Det vill säga skräpmarker.

Men inte ens ett smultronställe som ligger paradisiskt till är en garant för en bra tillvaro. Smultronen kan frysa bort, torka bort eller regna bort. Som den finländska sommaren.

Stugan är värst när släkten är värst

Vi har samlat på era berättelser om stuglivets avigsidor. Här är min berättelse:

Jag var en gång ingift i en stuga, säkert en av de värsta situationer man kan ställas inför. Dessutom som icke-finlandssvensk och totalt oerfaren i stuglivets hemligt överenskomna och nedärvda koder som bildar ett helt eget språk.

För svärdöttrar och svärsöner gäller det att veta sin plats - att avläsa var man kan och var man inte kan ingripa

Pia Ingström: Känslor äger rum. Liv i hem, stuga och villa (2014)

Stugan fanns på en ö med bara två stugor. En ö utan fast vägförbindelse. De två stugorna ägdes av två syskon.

Först fanns det bara en stuga, en gammal härlig skärgårdsvilla. Men efter ett bråk syskonen emellan byggde den ena en ny stuga. Syskonen var då redan pensionärer så det måste ha varit ett gräl som hade pågått länge.

Tomten där den gamla villan stod på var arrenderad. För att kunna bygga på samma ö arrenderade den hugade gamle nybyggaren helt sonika resten av ön.

Sen byggdes en stuga. På en plats som var mycket sämre än den den stora villan fanns på.

Ställets objektiva förtjänster och funktion ter sig tvivelaktiga för en utomstående, men dess verkliga betydelse är tätt sammanvävd med familjehistoria

Pia Ingström: Känslor äger rum. Liv i hem, stuga och villa (2014)

Därför fanns den gamla villan där. På en solig sluttning med skyddad hamn. De bästa platserna far först.

Den nya villan byggdes i ett snår av enbuskar. Utan hamn, utan bastu och utan brunn.

Vid den gamla villan fanns en härlig bastu direkt vid vattenbrynet. Jag trodde i min enfald att man kunde fortsätta att använda den efter att den nya stugan hade byggts. Det fanns inga andra möjligheter på ön att kunna tvätta sig.

Så jag gjorde det. Badade i den gamla bastun. Men bara en gång. Sedan fick jag veta hut.

Bastun var dock inte det stora problemet. Det var dricksvattnet. Brunnen fanns på den gamla villans sida. Att kånka dricksvattnet från fastlandet var klumpigt och obekvämt och det fanns ju en bra brunn på ön.

Det enda som skulle ha behövts var att gå över och snacka sig sams om användningen av brunnen. Men det gick tydligen inte.

Det man gjorde var att man smög över till gamla villan när ingen var där. Det rekognoscerades om kusten var klar och så for man dit med en mängd ämbare och, ja, knyckte deras vatten.

Ibland, när ingen for bort därifrån, smög man dit på natten för att pumpa upp vattnet.

Tystnaden som gått i arv

Ganska snart efter det här dog syskonen kort efter varandra. Nu, tänkte jag, var allt frid och fröjd. Stugorna övertogs av barnen och det fanns läge att kunna komma överens om sakerna: brunnen, bastun, hamnen.

Men där hade jag fel. Också grälet hade gått i arv. På något sätt. För även om barnen inte direkt hade grälat med varandra fortsatte tystnaden. Man låtsades som om det inte fanns andra människor eller en annan stuga på ön.

Vi lever i grannsämja, kontakten är sparsam

Ur SLS stugbarometer (2008/2010)

Man hälsade inte på varandra fastän stugorna fanns på bara hundra meters avstånd. Man fortsatte smyga till brunnen.

Man byggde en egen bastu åt sig (mycket sämre än den gamla och på ett mycket sämre ställe). Och man fortsatte krångla sig i land med båten utan en ordentlig hamn eller ens en brygga.

Att jag for över ibland för att hälsa på de (ny)gamla grannarna sågs inte med blida ögon.