Filmrecension: Britt-Marie var här – vem kan motstå Pernilla Augusts kvinnliga motsvarighet till en man som heter Ove?

Författaren Fredrik Backman gillar att beskriva äldre människor som sätter sig på tvären. Personer som inte begriper sig på en samtid där folk inte längre beter sig som folk. Personer som ofta älskas av filmpubliken.

Britt-Marie (Pernilla August) är 63 år gammal. Hon har varit gift med Kent (Peter Haber) i fyrtio år. Lyckligt gift? Spelar det någon roll?

I fyrtio år har hon sett till att maten stått varm på bordet då han kommit hem från arbetet. Att fönstren är putsade, sänglinnet stärkt och madrasserna pudrade med bikarbonat.

Varför? För att bikarbonat suger i sig smuts. Blandar man det med ättika och citron biter det även på solkiga fönster.

När Britt-Marie riktigt tänker efter finns det inga hemrelaterade problem som inte lite bikarbonat biter på.

Nåja, det skulle väl möjligen vara det där med otrohet då.

Och när det gått så långt att inte ens bikarbonatet biter återstår bara ett alternativ; att överge hemmet och söka jobb.

En utmaning för vem som helst. Och i synnerhet för en sextiotreåring som varit hemmafru i fyrtio år.

Pernilla Augusts show

Britt-Marie var här är en film som vilar helt på Pernilla Augusts axlar – och där har den tryggt kurat ihop sig.

August är nämligen, som så ofta, strålande.

I den inledande fasen lyckas hon ge uttryck för den monotona tristessen i såväl hållningen som blicken. Hela hennes uppenbarelse är så färglös att hon nästan smälter in i väggarna i sitt fläckfritt vita och fräscha hem.

Allt medan fingararna krampaktigt greppar pennan för att skriva ännu en av de livsviktiga ”att göra”-listorna. Listor med vilka hon håller igång tillvaron, får blodet att pulsera.

När hon väl får jobbet som föreståndare för fritidsgården i den lilla hålan Borg ändrar något gradvis i hennes utstrålning.

De uppgivna suckarna över allt som måste fixas övergår småningom i något som nästan kunde tas för nyfikenhet.

Stegen blir lite lättare och i något skede glimmar ett litet leende till. Och ett nästan flickaktigt ögonkast.

Det är dessa knappt skönjbara - men oerhört betydelsebärande - nyanser som gör Pernilla August till en så fin skådespelare.

Det nedmonterade samhället

Historien om Britt-Marie är inte fullt så komisk som Ove kunde vara mellan varven, men här finns en stor dos värme.

Och så kommer man inte ifrån att bilden av det nedmonterade samhället fungerar ganska väl.

När Britt-Marie anländer till sin nya hemort är hälften av namnen på skyltarna överstrukna. Skolan behöver inte längre någon vägskylt eftersom den är nedlagd.

Detsamma gäller vårdcentralen. Och apoteket.

Än så länge finns fritidsgården kvar, men även den "är upplagd för att bli nedlagd, fick Britt-Marie veta av flickan på Arbetsförmedlingen..."

Ingen på vare sig arbetsförmedlingen eller kommunstyrelsen har räknat med att en sextioplussare skall komma farande med en burk bikarbonat och göra anspråk på att reda upp i röran.

Men rörande blir det när hon möter fritidsgårdes ljuvliga ungar och får en inblick i hur mycket fotboll kan betyda för den som inte har så mycket att hänga upp livslusten på.

En kärleksförklaring till tanten

Visst finns här ett enormt element av förutsägbarhet - med en slutscen som gott kunde användas som visualisering av begreppet "klichévarning".

Och visst känns gulligheten ibland gemytlig på ett sätt som får Svensk damtidning att framstå som brutal, men det hindrar en inte från att uppskatta hyllningen till den ”vanliga” kvinnan.

För Britt-Marie är faktiskt ingen superhjälte som plötsligt visar sig sitta på specialkunskaper i fotboll.

Inte heller genomgår hon någon "extreme makeover" som får henne att se yngre ut eller klä sig trendigare.

Hennes förändring är inte spektakulär, men den är trovärdig.

Och i takt med att fyrtio år av ensamhet och obearbetad sorg tinar bort framstår hon i allt högre grad som den där trevliga grannfrun man alltid funderat på att bjuda in på en kopp kaffe.