Konfliktdjuret som slet Finland itu: Alla har en attityd till vargen - men egentligen är den bara en symbol för något helt annat

Vem är rädd för vargen?

Jägarnas telefoner började ringa i Laihela i Österbotten i februari 2018. Man hade sett vargar i kommunen. Under ett år bekräftade jaktvårdsföreningens rovdjurskontaktpersoner 269 vargobservationer.

Också spårexperterna har haft bråttom. När Vesa Mattila för några år sedan blev rovdjurskontaktperson anade han inte vad han hade framför sig.

- Jag har sagt åt alla att man alltid får ringa, för det är bra att kunna bekräfta att det verkligen handlar om en varg. Det har resulterat i att jag fått åka långa vägar och ibland har det visat sig att det handlar om en skogshare.

I Österbotten är man van vid att läsa vargnyheter från östra Finland, men när Laihelaborna började se vargar nära sina egna hem blev de rädda.

- Jag tror inte jag gjorde ett enda mataffärsbesök utan att någon frågade om vargläget, förklarar Mattila.

Mattila har haft fullt upp; jägarna är oroliga för sina hundar, barnfamiljerna vill inte att barnen ska gå ensamma till skolan och lärarna ringer och frågar ifall de kan vara ute i naturen med eleverna.

Visade tänder på spånbana

För många var måttet rågat då en lokal läkare i Laihela i oktober mötte två vargar på en spånbana i närheten av centrum.

Vargarna visade tänderna, men läkaren lyckades skrämma bort dem genom att hålla sig lugn medan han skrek och viftade med händerna.

Många bybor undrade vad som hade hänt ifall det hade varit ett barn som mött vargarna - speciellt eftersom 140 skolbarn skulle ha utedag nästa morgon på samma spånbana.

Vesa Mattila bedömde att risken var för stor och utedagen inhiberades.

Incidenten i oktober var inte ett undantag, faktum är att vargmöten i Laihela har varit exceptionellt många.

Här är man nog allmänt av den åsikten att man borde bli av med vargen från tätorterna

I februari i år sågs till exempel en varg i kommunens centrum. Vargen lunkade fram längs cykelvägen mot kyrkan och bytte riktning först när mannen som upptäckt vargen stannade sin bil framför djuret.

Från den kvällen fick Mattila in 15 olika anmälningar om vargens framfärd.

- Invånarna anser att vargen nog hör hemma i den finska naturen, men inte i tätorterna utan djupt inne i skogen där de har föda.

Det är inte rätt att folk hela tiden måste vara på sin vakt i sina egna bostadsområden

Saklig information motarbetar hat

Nätverket av frivilliga rovdjurskontaktpersoner har en viktig roll i uppföljningen av vargobservationer. Naturresursinstitutet Lukes uppskattningar om vargarnas antal i Finland baserar sig i första hand på de observationer kontaktpersonerna bokför.

Kontaktpersonerna har också en annan viktig uppgift - att lugna ner invånarna och jägarna.

- Så det inte blir övertramp, förklarar Mattila

Han väger sina ord väl och försöker vara diplomatisk så att rädslan för vargen inte övergår i panik och hat.

Den effektivaste metoden är att öppet informera om läget och Mattila har flera taktiker. Han rapporterar på Facebook, har startat en Whatsappgrupp för jägare och boskapsuppfödare och besöker informationsmöten för att svara på frågor.

Mattila har bott hela sitt liv i Laihela och förstår ortsbornas rädsla.

- Vargsituationen förändrades hastigt och folk hann inte med. Man ska inte behöva gå omkring och vara rädd på sin egen bakgård.

För en tid sedan fick Mattila ett telefonsamtal från ett villaområde i närheten av centrum. Kvinnan som ringde hade hittat stora tasspår på sin gård. Mattila undersökte spåren och konstaterade att gården haft besök av en varg.

- Kvinnan som ringt, en ung mamma, frågade mig om hennes barn kunde fortsätta sova dagssömn i sin vagn på terassen. Det var svårt, inte kunde jag ju med säkerhet säga att det inte skulle vara farligt.

Vargarnas revir

Öppna

Flockar på två eller fler vargar

Källa: Luke

Vargen väcker starka känslor

Forskaren Outi Ratamäki vid Östra Finlands universitet fick i ett tidigt skede av sin karriär uppleva hur mycket känslor vargen framkallar.

- Jag ville skriva om jägarnas attityder gällande björnen i min pro gradu-avhandling, men jägarna ville bara prata om vargen.

Ratamäki gjorde en helomvändning och nu har hon snart forskat i vargfrågor i 20 år.

I sina arbeten har hon granskat allt från vargpolitiken och tjuvskytte till rovdjursturism och skador på hundar.

Man tänker sig att människan fritt ska få röra sig i naturen utan att behöva oroa sig eller vara rädd. Vargen hotar denna rätt, och det är svårt att acceptera

Ratamäki, som vill poängtera att hon inte är vargforskare utan hon studerar fenomen runt vargen, radar upp en mängd orsaker till varför vargen väcker så mycket känslor.

- För det första är vargen ett djur som ofta orsakar skada, vilket rör upp känslor bland jordbrukare och jägare. Vargen kan till exempel döda en jakthund som inkräktar på djurets revir.

Jägaren blir av med ett arbetsredskap som tagit år att träna upp, men framför allt en trogen följeslagare och en familjemedlem. Det är klart att sådant gör ont.

En icke insatt person kanske tycker att det är jägarens eget fel som släppt iväg jakthunden på vargens revir. Problematiken bottnar ändå i ett mycket djupare fenomen, nämligen växelverkan mellan människa och natur.

- Vi ser det som att människan har rätt att röra sig i naturen utan att behöva vara rädd eller stöta på problem. Vargen hotar denna rätt, vilket många har svårt att godkänna, förklarar Ratamäki.

Många blir också arga då vargskador sker på områden som människan upplever som sitt hem. Man upplever att vargen gör intrång på människans grundläggande trygghetskänsla.

Dessutom är vargskadorna ofta väldigt brutala.

- Vargarna lämnar efter sig inälvor, spår av blod, svårt skadade djur och kadaver.

Historien har befläckat vargens rykte

Varghatet bottnar också i samhällssituationen.

Enligt forskare Outi Ratamäki trycker vargfrågan på många ömma punkter; attityderna gällande EU-medlemskap, relationerna mellan landsbygd och städer, åsikten om vem som får fatta beslut och finländarnas relation till naturen.

Vargen har blivit en politisk fråga.

Som exempel lyfter Ratamäki upp tanken om att beslut fattas i Bryssel där man inte bryr sig om ortsbornas upplevelser och åsikter. EU:s miljödirektiv förbjuder vargjakt, vilket har varit svårt för många att svälja.

- Vi måste komma ihåg att det finns en generation finländare som minns tiden då beslutsfattarna tyckte att finländarna är för lata för att jaga varg och uppmuntrade jakten med att betala för varje fälld varg.

När det lokala jaktlaget inte beviljas lov att skjuta varg upplever många ortsbor att deras oro inte tas på allvar. Känslan av maktlöshet skapar misstro gentemot myndigheter.

Vargen skapar samhörighet

Människor söker sig också till sociala medier för att känna samhörighet. Forskare Outi Ratamäki berättar att en del till och med bygger sin egen identitet utgående från vargfrågan.

Det stora problemet i vargdiskussionerna är att de riktiga problemen varvas med ogrundade åsikter, historier och rykten. Ibland försöker debattören medvetet skifta fokus för att gynna sin egen agenda.

Ett exempel är då man talar om vargen som ett skadedjur. Det för in tankarna på någonting negativt som måste bekämpas, och vips har argumentet för att göra sig av med vargen fått starkare fotfäste.

Faktum är att vargen är bättre på att anpassa sig till människan än vad vi är på att anpassa oss till vargen.

- När någon kallar vargen för ett skadedjur döljer talaren sina verkliga intentioner. Jag anser att man istället borde vara ärlig och erkänna att man inte tål att ha vargen i sin närhet och sedan motivera varför.

Man kan inte lösa problem som inte är uttalade.

Skygg men nyfiken

I djurparken i Etseri ligger en vargflock och njuter av solen på en bergsklack mitt i skogen. De reagerar inte på besökarna som har kommit för att titta på dem.

Djurparkens numera pensionerade intendent Mauno Seppäkoski skramlar med en mathink. Hinken är tom, men ljudet får vargarna att vakna till. De lyfter på huvudena och ser sig omkring. Så småningom reser de sig och förflyttar sig längre in i skogen.

- Vargen är ett väldigt skyggt djur. Det är därför den har överlevt trots jakten, förklarar Seppäkoski.

Men vargen är också nyfiken till lynnet och mat intresserar. Seppäkoski talar lugnt med djuren och försöker locka dem närmare.

- Här finns obekanta lukter och min röst låter dessutom annorlunda eftersom jag har hostat så att jag har blivit hes, säger Seppäkoski.

Till slut vinner nyfikenheten. Kanske besökarna ändå har mat med sig? Vargarna lunkar mot stället där de brukar matas.

Seppäkoski förklarar att vargarnas personligheter också kommer fram i fångenskap. Just den här flocken är bekant eftersom han har jobbat vid Etseri djurpark i 40 år, först som ansvarig skötare och sedan 1998 som intendent.

Seppäkoski är speciellt intresserad av vargarnas flockbeteende. Intresset var så stort att han började jobba på att infiltrera sig i flocken. Till slut vann han vargarnas förtroende.

- Jag närmade mig vargarna stegvis, studerade deras beteende och härmade dem.

Vargarna fick bekanta sig med Seppäkoskis lukt med hjälp av hans trasiga handskar.

- Jag såg flockens ledare gnida sig mot handskarna för att fästa sin egen lukt på dem, efter det gjorde också de som stod lägre i rang samma sak.

På så sätt godkändes han sakta men säkert som del av vargflocken.

Trots det nära förhållandet har Seppäkoski försökt låta bli att fästa sig allt för mycket vid vargflocken, det handlar trots allt om rovdjur.

Kommunicerande vandrare

Seppäkoski tycker att människor borde ha mera koll på rovdjurens levnadssätt och beteende. Då skulle det vara lättare att förhålla sig till vargen och rädslan skulle inte bli överdimensionerad.

Bondförnuft är viktigt.

- Inte skulle jag heller släppa ut mina barn på gården vare sig det handlar om en främmande hund eller en varg.

Det är mars månad och dagen innan har man fått läsa nyhetsrubriker om en ensam, ung varghane som har förirrat sig till huvudstadsregionen. Enligt Seppäkoski betyder det här inte per automatik att hanen skulle bete sig på något sätt avvikande.

- Vargarna har löptid. Det får de unga varghanarna att färdas otroligt långa vägar för att hitta en lämplig hona.

Ibland kan en varg stanna en längre tid på samma område, men inte heller det behöver betyda att något är på tok. Den kan till exempel ha hittat en lättåtkomlig näringskälla.

Men det finns undantag.

- Om samma varg återkommer gång på gång till samma område och börjar närma sig människan och visa tänder, då är situationen annorlunda.

Etseri djurparks vargar börjar tappa intresset för den tomma mathinken. De drar sig tillbaka.

Seppäkoski förklarar att djuren kommunicerar med hjälp av ställningar, gester och miner. Han pekar mot flocken som samlats till flockråd och skrattar.

- Se nu som de kommunicerar. De är nog besvikna eftersom de inte fick någon mat.

Vargen som kikade in i vardagsrummet

Helinä Leppänen vet hur det är att bo bland rovdjur. På sin gård i Tohmajärvi i Södra Karelen har hon sett alla stora rovdjur förutom järven.

Vargen har hon dessutom sett på väldigt nära håll, genom vardagsrumsfönstret. Vargen hade ställt sig på bakbenen och kikat in i huset.

- Jag öppnade fönstret och frågade om den hade något ärende. Då fick vargen bråttom, berättar Leppänen.

Leppänen äger Noittas fårfarm bara en och en halv kilometer från den ryska gränsen.

Bakom hennes betesmarker finns gränsområdet där man får jaga endast om man har undantagslov. För djuren är det över tusen kilometer långa skogspartiet en fristad.

- Under älgjakten är det rätt underhållande att se hur älgarna rusar till säkerhet över gränsen. När det blir mörkt och jägarna har gått hem återvänder de till åkrarna för att beta.

Rovdjursstängsel ingen match för listig varg

Leppänen har ändå inte tagit alla möten med rovdjuren med ro. En arbetsdag för fem år sedan inleddes med att hon upptäckte någonting rött i fårhagen.

En bit bort hittade hon ett rivet får. Hon ringde sin närmaste rovdjurskontaktperson och tillsammans hittade de ytterligare två rivna får.

Leppänen har satt upp elstängsel för att hålla rovdjuren borta men den här gången räckte det inte till. På spåren kunde man se att vargen försökt ta sig igenom på flera ställen, men den hade fått elstötar som fått den att backa.

Till slut hade vargen kommit på att den kunde gräva sig under stängslet och på så sätt ta sig in i fårhagen.

- Det kändes jobbigt, jag hade ju ansträngt mig för att skydda fåren, förklarar Leppänen.

En annan incident Leppänen ogärna talar om är när vargen tog en av hennes hundar. Efter det tog det länge innan hon vågade sig ut i skogen igen.

Tar in fåren till natten

Helinä Leppänen tycker ändå inte att vargjakt är en lösning. Hon anser att man ska få skjuta endast de vargar som tar mat åt sig från människornas gårdar.

Leppänen lärde sig av sina misstag i stället för att börja avsky vargen. I flera veckor togs fåren in till natten och vid elstängslen installerades nät på marken så att det inte gick att gräva sig under hindret.

Vargen försvann och så småningom vågade Leppänen lämna fåren i hagen över natten. Belutet var inte lätt att fatta.

- I början kände jag mig orolig över fåren och sov vid hagen i en husvagn tillsammans med mina hundar.

Varje gång Leppänen får bud om en vargflock i närheten har hon hårdare koll på sina hundar och tar in fåren till natten.

Björnen är också till hjälp

Fåruppfödaren Helinä Leppänen har koll på vargen genom att leta efter spår i snön och genom information från Naturresursinstitutets tjänst Tassu. Kanalerna gör att hon kan vidta åtgärder snabbt, vilket råder bot på oron.

I trakten finns en vargflock som rör sig på ett stort område och när flocken passerar gården vet Leppänen att den kommer tillbaka igen om två eller tre veckor.

På vintern rör sig vargarna regelbundet i närheten av fårfarmen men då utgör de inget hot eftersom fåren är inomhus under de kallaste vintermånaderna. Eftersom Leppänen har katt vill hon ändå hålla koll på närområdet.

Rovdjursstängslet håller inte vargarna borta när det finns mycket snö.

När björnarna vaknar från vintersömnen håller sig vargarna på längre avstånd från gården.

- Björnarna har en stig längs med rovdjursstängslet, men de når inte fåren. Stängslet består av sju elektriska trådar och björnarna är för stora för att ta sig igenom.

Leppänen om någon skulle ha all orsak att hysa agg mot vargarna. Ändå riktar hon mer kritik mot människors reaktioner efter att hennes får attackerades.

Efter vargattackerna var det nämligen lite oväntat Leppänen som hamnade i skottgluggen. Hon beskylldes för allt från att dalta med rovdjuren till att trakassera dem.

Värst var påståendena om att hon med flit lät vargarna attackera fåren så att jägarna skulle få lov att skjuta rovdjuren.

Ryktesspridningen har gjort att Leppänen inte vill delta i diskussionsmöten gällande vargarna i trakten.

- Folk borde förstå att det går att leva jämsides med vargen. Vi behöver rovdjur i vår natur och jag ser det som fullt möjligt att leva så.

Nyhetsrapporteringen fokuserar bara på det negativa

Vargfrågan är svår eftersom den bottnar i folks attityder. Är alla arter värda att bevara?

Forskare Outi Ratamäki berättar att hon har träffat människor som anser att den finska naturen inte behöver vargen.

Sedan finns det de som är okej med att vargen existerar, men de anser att vargarna är för många. Dessa människor anser att populationen klarar en gallring, trots att forskning tyder på annat.

- Jag vet att man gnabbas om det här också, men i Finland är vargarna så få att de eventuellt inte skulle överleva om vi skulle börja jaga dem i större utsträckning.

Ratamäki önskar att man skulle tala mer om vargens roll i ekosystemet och vad som skulle ske om arten skulle försvinna.

För tillfället domineras nyhetsrapporteringen av de skador som vargarna åstadkommer.

Ratamäki efterlyser historier som skulle utmana det tankesättet med nya synvinklar.

- Vi har fastnat i den där ena historien om en vargattack för femton år sedan, säger Ratamäki.

Vargens historia i Finland

• I början av 1800-talet var vargen en vanlig syn på flera håll i Finland. Under åren 1880-1881 dog ett flertal barn i Egentliga Finland till följs av vargattacker varpå man började jaga varg.

• Staten betalade för varje fälld varg vilket resulterade i att vargen nästan utrotades och det tog länge för stammen att återhämta sig.

• På 50- och 60-talet vandrade tiotals vargar över gränsen från Ryssland till Finland vilket resulterade i att man ordnade stora samjakter.

• På 1970-talet började attityderna förändras och år 1973 fridlystes vargen förutom på områden där man idkar renskötsel.

• Idag ses den finska vargen som starkt utrotningshotad och för att fälla varg behöver man undantagslov som ofta prövas i flera olika instanser före det beviljas.

Det behövs mera information om vargens roll i ekosystemet. Förstår man vargens betydelse för naturen kanske man också skulle bli mera positivt inställd till djuret.

Rovdjuren har en viktig roll i toppen av näringskedjan. Biologen och facklitteraturförfattaren Mervi Laaksonen förklarar att arter som påminner om varandra sällan har exakt samma uppgifter i naturen.

Därför kan man inte se det som att björnen ersätter vargen, vilket kanske låter logiskt eftersom båda är stora rovdjur.

- Vargen lämnar efter sig stora mängder kadaver. Fåglar, insekter och till och med järven är beroende av as och har därför stor hjälp av vargen. Kadavren är också viktiga för mikrober.

Vargen har stor betydelse även för näringskretsloppet. När en varg fäller en älg blir näringsämnen av älgen kvar i naturens ekosystem. Samma gäller inte då en jägare fäller en älg.

- Då förs älgen bort från skogen och det naturliga kretsloppet bryts. Näringsämnena återvänder de facto inte alls till skogsekosystemet utan hamnar i vattendragen och tillslut i Östersjön.

Enligt Laaksonen har det inte forskats tillräckligt i hurdan påverkan vargarna har på de andra djurarterna.

- I USA har man forskat mycket kring det här, men resultaten går inte att jämföra med Europa. Mätt i vargens revir har vi inte lika mycket ursprunglig natur kvar i Europa.

Därför har forskningen här, enligt Laaksonen, mera koncentrerats på vargen i förhållande till människan.

Attityderna annorlunda i Estland

“På natten ylar vi med vargarna!” lovar en estnisk resebyrå som erbjuder naturutflykter - en annan anordnar vargutflykter för barn där barnen får spela olika roller i en vargflock.

En tredje resebyrå erbjuder en utflykt där man letar efter vargspår i snön och lär sig mer om djuren.

När Estland 2018 firade sin 100-årsdag ordnades en landsomspännande vargutflykt där flera naturresebyråer samarbetade. Samma år valdes vargen också till landets nationaldjur.

Är esterna mer positivt inställda till vargen?

Enligt Estlands kändaste vargforskare, Marko Kübarsepp, hyser esterna inte likadant agg gentemot rovdjur som finländarna.

- Finländarna grips av panik när det rör sig en varg i närheten. Det händer sällan i Estland, förklarar Kübarsepp.

Han samarbetar ofta med finska vargforskare och har tillbringat mycket tid i Finland i fältarbete.

Enligt Kübarsepp beror attitydskillnaderna på att esterna är mera vana vid vargen. Landet har alltid haft rikligt med varg i förhållande till hur litet landet är. Vargpopulationen varierar, men siffran brukar ligga på mellan 100 och 150 exemplar.

Kübarsepp tillbringar mycket tid i de estniska skogarna där han kartlägger varglyor, flockstorlekar och hur vargarna mår.

- Vi har runt 20 flockar i landet för tillfället. En flock består av fem till åtta djur och varje flock får tillökning med fyra till fem ungar årligen.

Flest vargar har landskapen Järva och Rapla i mellersta Estland.

Lov att fälla

Varje år fälls ungefär hälften av Estlands vargpopulation. Esterna ansåg tidigare att vargen var ett skräpdjur som man fick fälla hur man ville, men år 2002 började jakten regleras.

Kübarsepp är med och bestämmer om hur många vargar som får fällas per år.

Jägarna i landet har haft svårt att anpassa sig till regleringarna och på senaste tiden har tjuvjakten på varg ökat. Orsakerna hör ändå sällan ihop med varghat, utan man är mera orolig för att vargarna ska förstöra viltdjurspopulationen.

Tjuvjakten har, föga överraskande, lett till att vargpopulationen minskat avsevärt.

- En del av mitt arbete är att prata med jägarna och försöka få dem att uppskatta vargen, säger Kübarsepp.

Djuruppfödarna är inte rädda

I Estland skedde en vargattack mot människa senast för över hundra år sedan, trots att vargen och esterna har levt sida vid sida i tusentals år. Däremot dödar vargarna i landet årligen mellan 700 och 1000 får.

I Estland ser uppfödningen av får annorlunda ut jämfört med Finland och Sverige. Fåren har sällan en egen hage, de rör sig i stället fritt på betesmarker, stränder och i skogen.

Många estniska fåruppfödare till och med önskar att vargen tar ett får ur flocken då och då

Staten ersätter alla får vargen dödar. Ersättningen varierar, men ofta är summan större än vad uppfödaren skulle få vid slakt.

- Därför hoppas till och med många fåruppfödare att vargen skulle ta några får då och då, säger Kübarsepp.

När uppfödaren anmäler en attack mot får åker Kübarsepp eller någon av hans kollegor till platsen för att avgöra om det är en varg som attackerade fåret. Attackeraren kan också vara en schakal, som är en ny art i Estlands natur.

Schakalen spred sig till Estland år 2013 och hittills har den setts mest på västkusten. Folk är oroliga för rabiessmitta och för att schakalerna ska förstöra fågelbon.

- Kanske esterna börjar rikta lika mycket hat mot schakalerna som finländarna riktar mot vargarna, vem vet, säger Kübarsepp.

Urbanisering gör oss rädda för naturen

Finländarna har fjärmat sig från naturen i större grad än esterna, eftersom urbaniseringen började tidigare i Finland påpekar Kübarsepp. Men situationen kan växla snabbt eftersom en tredjedel av esterna redan bor i huvudstaden Tallinn.

Ju ovanare man är vid naturen, desto räddare blir man för den.

- Det okända har alltid skrämt människan. Då är det lätt hänt att man glömmer att vargen är en natulig del av den estniska naturen.

Attitydförändring lättare sagt än gjort

Esternas attityder är inte lätta att överföra till Finland.

Så länge vargen tävlar om jaktbyte med Finlands 300 000 jägare och attackerar deras hundar är det svårt att undvika konflikter.

Dessutom uppstår nya problem då människan breder ut sig och kommer närmare vargarnas revir.

Forskare Outi Ratamäki tvivlar på att det skulle finnas en lätt lösning. Istället uppmuntrar hon till en attitydförändring.

Ratamäki är med i ett forskningsprojekt där man granskar hur samarbetet olika intressegrupper emellan fungerar då man fattar beslut gällande miljön. En av processerna som granskades var när man uppdaterade Jord- och skogsbruksministeriets förvaltningsplan för vargstammen.

Debatten i sociala medier eggar till aggression. Ibland undrar jag hur långt denna konflikt kan gå innan den övergår i våld

Arbetet började i höstas och leddes av en arbetsgrupp tillsatt av ministeriet. Gruppens främsta mål var att skapa ett förtroende mellan olika intressegrupper när det kommer till att skydda vargen.

I juni ska de uppdaterade riktlinjerna ut på remissrunda.

Det har inte varit lätt att hitta en gemensam linje. Diskussionen har stått och stampat på samma ställe då myndigheter, ministerier, forskare och privatpersoner från vargområden ska enas.

Konkret syns konflikterna i antalet hot och hatskriverier på sociala medier som riktats mot vargforskarna.

- På sociala medier hetsar folk varandra. Ibland undrar jag hur länge det tar innan någon tar till våld på riktigt. Det är såklart fullständigt oacceptabelt och framför allt så leder det ingenvart, säger Ratamäki.

Hoppet är ändå inte helt ute. Ratamäki har lagt märke till att folk som arbetade med förvaltningsplanen så småningom slutade vara elaka mot dem som tyckte annorlunda. Något sorts samförstånd uppstod.

Tjuvjakt en seg tabu

Ratamäki tror att tjänstemännen, jägarnas representanter och forskarna har tröttnat på att munhuggas. Alla parter är redo för lösningar.

Ett annat tecken på förändring är att tystnaden gällande tjuvjakt har brutits.

För tio år sedan var många av den åsikten att tjuvjakt inte förekommer i Finland. Jägarna blånekade och när Ratamäki undersökte domar gällande tjuvjakt anklagades hon för att förvränga sanningen till sin egen vinning och rent av ljuga.

Till slut var ändå bevisen så omständiga att bubblan sprack. Nu vågar man till och med diskutera tjuvjakt.

- Information öppnar många spärrar, men inte alla. Folk upplever fakta som obekväm ifall den går emot deras egna attityder gällande vargen. De vill varken tro eller höra, säger Ratamäki.

Polisen reagerar för långsamt

Tillbaka till rovdjurskontaktpersonen Vesa Mattila i Laihela i Österbotten. Ortens jägare har sökt lagliga lösningar för att åtgärda vargproblemet.

Mattila själv har hörts i riksdagens jord- och skogsbruksutskott och en grupp jägare från Laihela har varit på besök hos inrikesministern.

Budskapet till beslutsfattarna är enkelt. Polisen och viltcentralen måste bli snabbare på att reagera. När saker händer har man inte tid med papperskrig utan då måste tillstånd att skrämma iväg eller skjuta vargen beviljas snabbt.

Laihelaborna har grundat en Whatsappgrupp där man snabbt får tag på det lokala jaktlaget för att köra iväg vargen.

Mattila minns tillbaka till den där dagen i oktober då en lokal läkare mötte två vargar på spånbanan. Meddelandet till jägarna gick ut före polisen ens hann till platsen.

- Vi packar ner hagelbössa, gevär, pannlampa och VHF-telefon och så snabbt iväg! På en halvtimme hade jag fått ihop 20 personer.

Men de hotfulla vargarna slank undan eftersom jägarna inte fick börja spåra genast.

Hagelbössa, gevär, VHF-telefon - ihop med utrustningen och snabbt iväg!

- Vi fick inte tag på kommissarien vid Österbottens polisinrättning och det tog tre timmar innan Helsingforspolisen gav oss lov att följa vargen, vilket gav den ett för stort försprång, säger Mattila.

Mattila tycker inte att jägare och ortsbor ska få bestämma om hur många vargar som ska fällas årligen, men de borde ändå få vara med i beslutsfattandet gällande andra vargrelaterade frågor.

Annars kan det hända att ortsborna tappar förtroendet för myndigheterna.

Beskydda människan från vargen istället för tvärtom?

Beslutsbefogenheter skulle också uppmuntra invånarna på vargområden att befrämja samexistensen mellan varg och människa istället för att sitta och rulla tummarna i väntan på myndighetsbeslut.

Forskare Outi Ratamäki föreslår att istället för att hela tiden prata om att beskydda vargen också prata om hur man kan beskydda människan.

- Hur beskyddar vi människor från de skador vargen förorsakar? Jag tror att de som har blivit drabbade skulle välkomna tanken även om de inte skulle få det de mest av allt vill ha: lov att skjuta varg.

Enligt Ratamäki skulle det vara viktigt att inse att tiden är förbi då man sköter vargproblem genom att utfärda fler jaktlov. Nu måste man tillsammans hitta en ny lösning på vargproblemet.

Text: Elina Kaakinen, Silja Massa, Pauliina Tolvanen
Bilder: Silja Massa, Elina Kaakinen, Pasi Takkunen, Heikki Haapalainen, Pauliina Tolvanen
Utseense och grafik: Asmo Raimoaho
Tekniskt utförande: Antti Hämäläinen
Översättning och teknisk bearbetning på svenska: Milli Hellström och Mikael Hindsberg