Josefin Nilsson – älska mig för den jag är: Det här är dokumentären som fått ett större genomslag i Sverige än den senaste Michael Jackson-härvan

Hon var det skönsjungande yrvädret från Gotland. Fenomenal både på scenen och i studion. Snygg, tuff och framgångsrik. Och samtidigt misshandlad och förföljd.

Den 29 februari 2016 kan man i en notis på Svenska Yle läsa: ”Den svenska artisten Josefin Nilsson har avlidit”.

Det står att hon ingick i gruppen Ainbusk och att hon samarbetat med Björn Ulvaeus och Benny Andersson.

På radion spelade man antagligen låtar som Lassie och Älska mig.

Och där kunde historien ha slutat.

Men så kommer dokumentären om henne. Den läggs ut på SVT Play den 22 mars 2019.

Sex dagar senare har över 900 000 svenskar sett den.

Mängder av frågor

Det är knappast någon överdrift att säga att dokumentären Josefin Nilsson - älska mig för den jag är briserar som en bomb på sociala medier.

Visst handlar programmet huvudsakligen om vilken fantastisk sångerska, artist och kollega Josefin Nilsson var, men det är sekvenserna om hennes privatliv som får åskådaren att stanna upp.

Sekvenser som låter oss få veta att hon hade en partner som kastade henne mot en vägg så att den krossades. Som skar sönder hennes ytterkläder med kniv där de hängde i hallen.

Som kallade henne grisfarmarfitta.

Det är dessa sekvenser som får åskådaren att stanna upp och känna frågorna rusa fram som ett expresståg genom hjärnan.

Hur kunde detta hända kvinnan som utstrålade självsäker styrka?

Vem var mannen? Bidrog misshandeln till att hon dog? Varför gjorde ingen någonting då och vad skall vi göra nu?

”Syftet var inte att skapa debatt” säger dokumentärens projektledare – men debatt blir det. En andra #metoo-våg drar in över kultursverige.

Den nionde april avgår Dramatenchefen Eirik Stubø från sin post. Tre år efter sin död har Josefin Nilsson gjort sig hörd i en fråga som länge tystats ner.

Vad ger dokumentären?

Det är inte helt okomplicerat att bänka sig inför en dokumentär som ”alla” talat om i veckor. Det är inte lätt att förhålla sig neutral – att låta bli att invänta det man vet att komma skall.

Det är inte lätt att vara öppen för egna tolkningar.

Men hur man än vänder på helheten så framstår dokumentären som en blandning av ett personporträtt och ett inlägg i debatten om offer som far illa och förövare som går – mer eller mindre - fria.

Josefins syster Marie Nilsson Lind slår i ett tidigt skede fast att det är viktigt att Josefins berättelse berättas. För att det skall finnas någon mening med det som hänt.

Det framgår att Josefin levt i en destruktiv relation präglad av fysisk och psykisk terror. Att det är den berättelsen som måste berättas.

Men den tråden bryts snart av en lång räcka nedslag i en karriär som går från klarhet till klarhet. En hyllningskavalkad som har hög igenkänningsfaktor för alla som följt svensk populärkultur sedan 1980-talet.

Inget ont om hyllningen, men den gör att ens fokus skiftar något.

Och det som i slutändan skapar förvirring är tidsperspektivet. Man får som åskådare själv försöka pussla ihop kopplingen mellan relationen, uppbrottet, rättegången och de ärr som uppstod. Både fysiskt och psykiskt.

Summa summarum

Trots tidshoppen och de dubbla ingångarna fungerar dokumentären bra som exempel på hur ett fall kan öppna för bredare perspektiv.

Det är viktigt att ge Josefin Nilssons berättelse utrymme, men lika viktigt är att fundera på hur vi fortsätter härifrån.

Hur komma åt våldet? Neutralisera skammen som gör att många tiger och stannar? Nedmontera strukturer som tillåter skräckvälden på arbetsplatser?

Om en dokumentär får en att reflektera över allt detta gör det kanske inte så mycket att den balanserar mellan två stolar.

Då behöver vi kanske inte älska den för vad den är utan för vad den åstadkommit.