Spansk glöd i det finlandssvenska rummet - Leonor Ruiz Dubrovin ställer ut på Elverket i Ekenäs
Bildkonstnären Leonor Ruiz Dubrovin ställer ut på Elverket i Ekenäs.
Den Helsingforsbaserade konstnären har länge intresserat sig för att avbilda olika identiteter och funderat på vad det innebär att vara autentisk och verklig.
Det projektet fortsätter i Pro Artibus vårutställning Soirée som hänvisar till fester och möten.
- Utgångspunkten har bland annat varit att studera perceptionen av det som är påtagligt och verkligt, säger Leonor Ruiz Dubrovin.
Själv menar hon att utställningens verk avspeglar fragmentariska berättelser som har att göra med händelser och känslor man upplever på fester; personligen och tillsammans.
Utställningen har planerats enkom för Galleri Elverkets utställningslokal.
Konstnären lotsar betraktaren genom en helhet som består av olika scener och scenerier.
- Jag är inspirerad av teater och filmografi och har försökt skapa en värld som anknyter till det.
I den stora tavla som föreställer en röd, halvt för- eller fråndragen röd ridå ville konstnären arbeta både dramatiskt och enkelt.
Sceneriet avslöjar någonting av det existentiella i vårt beteende, säger Leonor Ruiz Dubrovin.
- Om hur vi placerar oss framför en publik eller ger oss in i ett socialt umgänge med andra. Hur kan vi bevara vår identitet under en sådan press? Konstverket är en fragmentarisk och schematisk presentation av min tanke.
Konstnären arbetar i olja, akryl och blandteknik. I många olika tekniker, med andra ord. Alla verk är nya och har skapats antingen i år eller i fjol.
Tematiken styrs många gånger in i ett visuellt uttryck som handlar om hår. Varför?
- Hår är väldigt viktigt för mig. Det är ju en slags metafor då man talar om organisk identitet, tänk bara på Simson och Delila. Hår säger något om en människas persona, om den roll man spelar eller det jag man visar upp för andra.
Håret finns i olika nyanser och färger; blont, grått, rött och vitt.
- Man ser bara håret och man vet inte om det tillhör en person eller om det är ett objekt? Det var det jag ville få fram. Det kan ju också vara en peruk. Jag lämnar över tolkningen åt publiken.
Det förefaller aldrig finnas någon i tavlorna som möter betraktarens blick?
- Inte i den här utställningen och aldrig överhuvudtaget i min konst. Om någon tittar så finns det alltid en kodifiering. Det är en instinkt som jag har haft med mig från första början i mitt konstnärsskap, en fragmentisering.
Ruiz Dubrovin är intresserad av film och scenografi och tillämpar gärna idéer hon lånat härifrån i sin egen konst.
Inom samtidskonsten utforskar hon möjligheten att röra sig mellan olika tider och verkligheter och editera samman föreställande och abstrakta element, precis som på film.
I vissa av hennes verk går associationen osökt till filmremsor och kanske oframkallade rutor och klipp mellan en halv dödskalle eller en hundkropp, en människa eller många olika slags känslor i de olika skikten av starka färger.
Starkt för det existentiella
Bland sina favoritregissörer räknar Leonor Ruiz Dubrovin in Ingmar Bergman och Andrei Tarkovski, också Roy Andersson. Samtliga skapar ofta dramatiska scenerier.
- Deras filmer är iscensatta men också estetiska och väldigt existentiella. Jag hittar själv en stark parallell till min egen konst hos dem.
Utställningens verk har också titlar hämtade ur filmens och teaterns värld; Plot, Katarsis, Denouement, Mise-en-scéne ...
Pro Artibus curator Juha-Heikki Tihinen liknar träffande nog utställningen vid ett kalejdoskop där paralleller mellan olika verk uppstår. Samtidigt blandar konstnären olika roller och identiteter i en avbildning av en social scen.
På utställningen rör sig besökaren på scenen, tar del av olika visuella signaler och blir också en del av berättelsen.
Tihinen påminner om att Leonor Ruiz Dubrovin anknyter till Tableau vivant-traditionen, som skapar tablåer med hjälp av levande människor.
Ibland behöver man någonting som stör, i en utställning
Leonor Ruiz Dubrovin, konstnär
Och djur också, för den delen. Atrezzo är historien om en halv häst, som kan vara verklig.
- Man vet inte riktigt om det är en platt häst, en riktig häst, ett objekt eller ett djur? Jag hade en stark längtan att blanda abstrakt och figurativt och det här var ett sätt att göra det.
Ruiz Dubrovin säger att det handlade om att hitta katharsis i målandet och de noggrant utförda detaljerna bara för att sedan måla över hästen, men bara halva.
- Jag ville spekulera i intrigen, också i tanken på att vara till häften människa och till hälften djur. Ibland behöver man någonting som stör, i en utställning.
Just den här typen av bilder vill hon jobba mera med framöver.
Två land stark
Leonor Ruiz Dubrovin har en spansk pappa och en finlandssvensk mamma. Hon är född i Madrid och växte upp i Santiago de Compostela. Som tjugoåring flyttade hon till Finland 1999.
- Tanken var att jag skulle stanna ett år. Men Finland hade en sån magnetisk dragningskraft så jag stannade kvar. Det handlade ju också om att söka mina rötter.
Hon blev bildkonstmagister från Bildkonstakademin (2008) och det är också här hon har levt och verkat som konstnär.
Var hon känner sig mest hemma har hon svårt att avgöra.
- Det vet man inte, man förlorar greppet. Och det kan vara bra, att inte höra till någonting speciellt. Det är fifty-fifty, frihet och förvirring. Därför handlar den här utställningen om identitet också.
I ett skede intresserade hon sig för döden som tema och jobbade utifrån det medeltida tankesättet ars moriendi, att dö väl. Hennes egen utställning hette också Ars Moriendi (2016).
- Det handlade mycket om att jag alltid haft en rädsla för det okända. Jag är också präglad av det katolska Spanien, religionen och döden som är starkt närvarande.
- Lyckligtvis har döden som monotema försvunnit lite nu. Jag har hittat ett annat sätt att uttrycka mitt intresse för det existentiella, förklarar hon.
Nu handlar det mera om livet och hur vi lever det. Livsbejakande, stressade, introverta och extroverta.
- Det handlar om hur vi beter oss, vilken roll vi skapar för att bli omtyckta?
Scenen hon avbildar i ett verk kan innebära det ställe som ger både oss själva och konsten synlighet. Men positionen kan vara problematisk.
- Hur ska vi kunna vara oss själva och göra det vi kan bäst, bevara vår egen identitet, visa varandra respekt och samtidigt vara perfekta?
Soirée är Leonor Ruiz Dubrovins tolfte separatuställning. Den visas på Galleri Elverket i Ekenäs till den 19 maj.
