Bokrecension: Berörande om sorgens molande smärta i Mikaela Nymans diktsamling
Det går inte att klara sig igenom sorgen, man måste klara av att leva i sorgen, konstaterar översättaren Katriina Huttunen i boken Surun istukka (2019) där hon skriver om sorg, skam och skuld efter dotterns självmord.
Sorgens molande smärta är också ett centralt tema i Mikaela Nymans debutdiktsamling När vändkrets läggs mot vändkrets.
Dikterna kretsar kring två systrar bosatta på varsin ö på varsin sida av jordklotet – den ena på Åland, den andra på Nya Zeeland.
De är som två sidor av samma möbiusband:
”I mina drömmar reser vi kors
och tvärs genom ett gränslöst
avfolkat Europa två sidor
av samma möbiusband
du vänder dig
jag vänder mig
vår dubbelhelix
spanar mot horisonten
du bländas av reflekterad isvidd
jag kisar mot det skarpa solljuset
i en vinterlös övärld”
Det konkreta avståndet går dock att överbrygga – efter trettiosex timmar med flyg ”tre hjärtfraktsinducerande byten (---) följt av buss och Ålandsfärja” kan diktjaget slå sig ner vid systerns sjuksäng där glykos, nitratlösning och doser av morfin pumpas in i den av sjukdom tärda kroppen.
I bagaget har de två systrarna allt från ”lemlästade dockor, saxade bilderböcker, pojkmän med läppfjun, två skilsmässor och en död hund” till gamla gräl som skaver.
Avståndet mellan liv och död krymper obönhörligen och obarmhärtigt för varje nålstick, för varje blåmärke som bildar ett pärlband av blommor på systerns månbleka hud.
Maoriska myter och riter
Förlusten av en syster innebär också att banden till barndomens landskap tänjs ut.
Vad händer med ens identitet, ens språk, ens kulturella tillhörighet om man inte har någon att dela den med på regelbunden basis?
”Nu när du är borta är signalen för svag, hittar inte
hem trots sändare och ljudvågskarta. Vem
ska nu hålla koll på flygstråken? Vem ska säga
’Flyg försiktigt’?”
I dikterna blir den personliga förlusten en del av en större helhet där jordbävningar, miljöförstörelse och klimatkatastrofens verkningar också sätter sina spår i vardagen i Port Vila på Vanuatu där Mikaela Nyman arbetar och bor sedan några år tillbaka.
Maoriernas myter, riter och traditioner kring släktskap, familj, liv och död hjälper författarjaget att gestalta sorgeprocessen, att bära bördan och att se framåt med det förflutna som en ständig följeslagare.
När vändkrets läggs mot vändkrets är en starkt berörande skildring av att lära sig leva i sorgen, att känna vi:et leva vidare i jaget.
”Allt går igen utom du. / Tefärgat ljus strilar / genom magnolians ludna // knoppar tassar / över högar av papper / leker i dammvirvlarna // efter andar som svepts / undan. Friden vid / skrivbordet // utlämnande / igenkännande / tingens inneboende ordning // vägrar bli ett göra / lystrar till varandet / andrummet mellan orden. // Mount Taranakis kon blånar / snöhättan blöder / och jag fångar en glimt // av dig och mig och kanske vad / vi föddes till. Inte i himlens / rodnad eller magnolians // vitrosa kronblad så mycket som / i skrivandets puls, suset / av vårt blod i mina artärer.”