Kriminalkommissarien går i pension: "Att identifiera offer efter Estoniakatastrofen var ett jobb som präglade hela min karriär"

Kriminalkommissarie Jan Storing i Pargas är lugn som en filbunke och pratar om brott och slagsmål som "det vanliga". Trots att han har jobbat med brottsutredning under en stor del av sitt liv har han aldrig upplevt sitt jobb som farligt.

Nu går brottsutredaren i pension efter 36 år vid polisen.

- Jag är den som har letat efter spår och fingeravtryck på brottsplatser, lite som i CSI, ler Storing.

De senaste åren har han varit med och löst otaliga brott som kriminalkommissarie vid polisenheten i Pargas och Kimitoön.

Jobbet har varit utmanande men egentligen inte speciellt farligt. Det beror på att brottsutredaren sällan är på plats när allt går vilt till, utan är den som kommer till brottsplatsen efteråt.

Den som är förundersökningsledare har dessutom mycket pappersjobb och fattar beslut om häktning.

En händelse han aldrig glömmer

Men en händelse som sticker ut mer än andra under Storings poliskarriär är arbetet efter Estoniakatastrofen på Östersjön där 852 personer dog. Storing blir allvarlig då han minns hösten 1994.

- Jag var medlem i identifieringsenheten. Vårt uppdrag var att identifiera offer. Vilka är de här personerna?

Identifiering av döda hade visserligen funnits med i bilden också tidigare, men ingen av hans kolleger hade varit med om något så omfattande som arbetet med Estoniakatastrofen.

Jobbet med att identifiera offren har präglat en stor del av Storings karriär.

- Numera har jag kommit över det och är tillfredsställd med situationen. Det blev ett uppdrag som vilket annat. Att bli begraven med sitt eget namn, med rätt identitet, är den sista rättigheten en medborgare har.

En annan händelse som han i dag har slutat grubblat på är ett mord som han var med och utredde för många år sedan.

- Det var ett fall som aldrig fick en lösning, men jag har släppt det nu. Vissa brott lyckas polisen helt enkelt aldrig lösa, säger Storing.

Vad kännetecknar en bra polis?

- Vi poliser är väl inte konstigare än någon annan. Men man ska stå med båda fötterna på jorden och hålla sig lugn oberoende av hur händelser eskalerar.

"Ingen grov brottslighet"

Trots att medierna rapporterar om både det ena och det andra brottet tycker Storing att det är relativt lugnt i Pargas med omnejd.

Brotten som utreds i skärgården handlar främst om inbrott, egendomsbrott, misshandel och bråk.

- Skärgården är besparad från grov brottslighet, tack och lov, konstaterar han.

Men då något allvarligt sker kan det kännas som att polisen är väldigt långt borta.

Närmaste polispatrull som kan få order om att rycka ut då det smäller i den väståboländska skärgården finns i Åbo.

- Visst önskar jag att det skulle finnas en egen patrull här, men vi får leva med de resurser vi har. Polisen behöver överlag mer resurser på alla områden, på fält- och alarmsidan, på utryckningssidan, vid övervakningen, inom den förebyggande verksamheten, inom brottsutredningen. Den förebyggande verksamheten är väldigt viktig, säger Storing.

Poliser med många möjligheter - och humor

Det var en god vän som i tiderna uppmanade Jakobstadskillen Storing att bli polis och han har inte ångrat sitt val.

Enligt honom är polisyrket givande och en utexaminerad polis har många olika arbetsområden att välja mellan.

Själv började han vid rörliga polisen. Senare fortsatte han vid Centralkriminalpolisen i Vanda och har också jobbat några år som lärare vid polisskolan i Tammerfors.

På tv och på sociala medier kan man se att polisyrket inte alltid är så dödsallvarligt. Många poliser har bra humor och kanske är det därför det ibland skämtas glatt med polisen.

Också i Pargas har poliskonstaplar under årens lopp varit återkommande figurer i de lokala revyerna.

Publiken har vikt sig dubbel av skratt då poliser på ”kamarn” i Pargas försökt ge sken av att vara smarta, men främst klantat till det.

Storing skrattar till på sin kontorsstol.

- Jo jag har sett flera revyer! Vårt psyke håller för sånt, det är ingen fara.